Flyttbestyr

Har just hackar mig igenom en midre glaciär som varit bofast i frysen under senaste året. Putsat fönster, packat...äh ni vet, flyttbestyr. Andra gången i år.

På fredag bor vi i vår första gemensamma lägenhet. Det ska bli så skönt! Tänk ändå, att bo i en stad där man kan hyra i första hand, med boyta på drygt 60kvm, rum som man kan gå ut ur och in i, stänga och öppna dörrar och allt till en dräglig summa varje månad. Livskvalitet!!

Att flytta från Stockholm kan vara det bästa jag gjort! I alla fall ur boendeaspekten sett.

Snart uppackade.

Bulldozern

Det ska tydligen kännas, den där vägen mot helheten. Manglad är en passande beskrivning på hur jag känner mig efter första besöket hos psykologen.

Men vad bra hon var! Hittade rätt knapp, som man säger, och jag har väl i princip just sluta böla. Att någon kan förstå så mycket om mig och vad jag gått igenom utan att känna mig. Det gör mig rörd.

Svarar på era braiga kommentarer så snart jag fått luft igen. Känner mig ganska platt just nu.

Och just ja, mycket kan man säga om primärvården, men det här var det mest prisvärda jag upplevt i den verksamheten. Värt varenda skattekrona!

Varför i hela världen?

I förra veckan fick vi med oss ett aktivitetschema hem från förskolan. Och döm om min förvåning! Aktivitetsgrupper indelade i pojk och flick. Att de ska dela in barnen efter kön redan i den här pytteåldern är inget annat än nedslående. Vad är poängen? Och hade vi inte kommit längre, nu igen? Har pojkarna redan börjat ta för sig mer, slåss de redan, gapar och skriker de så att flickorna behöver en lugn stund för sig själva?

Måste komma ihåg att fråga vad det där egentligen handlar om.

Boktips någon?

Jag har just börjat läsa igen. Skönlitteratur, ca 100 år sedan.

Började med två relationsromaner av Helena von Zweigbergk, men nu går det inte längre. Männen i hennes böcker är sådana apor alltså, självupptagna och uppblåsta av sina egon och fulla av medvetenhet om sina egna tillkortakommanden att jag inte kan fortsätta läsa. Kan inte stålsätta mig. De är idioter och det är synd om dem.

Det som fascinerar mig är Helenas insikt i de här männens känsloliv och psyken. Väldigt spännande. Men nu behöver jag gå vidare. Behöver något bra att bita i bara.

Tips?

Höstkostymer

Vet inte om jag gör det onödigt svårt för mig, men kläder till dagis som passar lek i höstrusk...Är lite som ett frågetecken över det. Inte mitt största huvudbry, men nära på. Tänkte att han klarar sig med tjocka byxor under regnställ när de är ute, men det ska enligt anvisning helst vara fodrade överdragsbyxor eller liknande.

Men så många alternativ det finns! Bävernylon, överdragsbyxor, windstopper, skaljackor, softshell....Overall eller tvådelat?

Jag gick bananas, försökte kolla på tradera där alla budar ihjäl sig på Polarn och pyret-munderingar. Tappar sugen, men borde väl åka och skaffa en billig uppsättning fleecefodrade doningar ändå.

Har ni erfarenheter av überpraktisk höstkostym för liten människa tar jag tacksamt del av dem.

Happy friday

Av tre anledningar är det happyhappy-dag idag.

* Oväntat mycket pengar på lönekontot när man gick ovetandes om att ens ha en lön på ingång.
* Halkade in på ett återbud hos en terapeut och behöver inte vänta i flera månader.
* Bitterfittan i mig fick sig en snyting efter att ha snackat med f.d kollegan/bästa vän om allt som hänt och därmed blivit mindre aggressiv - äntligen.

Sliskiga bubblare: Otroligt sällsynt ensamhäng med sambon på förmiddagen och att världens gulligaste barn somnade sittandes i vagnen på väg hem från förskolan och var fjantigt gullig.

Det var väl då djävlar om inte den här människan har påbörjat sin väg mot att bli hel igen.

Det börjar bli en vana

Från start har jag varit noga med att låta L somna själv i sin säng. Till en början var det för att jag var ensam med honom och körde hårt på att göra det som står i min makt att förenkla vardagen. Maximera sömn, minimera störningar som tröttar ut. Dessutom ingick det i min plan att han skulle lära sig att bli trygg och komma till ro på egen hand lättare. Och det har han varit också. En ren fröjd att natta, för det mesta. Är väldigt stolt över att ha åstadkommit det.

De gånger jag av praktiska skäl, så som att slippa hoppa upp och ner för att krama/klappa om tio gånger på en natt, plockat upp honom i min säng har vi båda retat ihjäl oss på varandra. Mest han tror jag. Medan jag försöker göra sådär mysigt och ligga och snuffsa bebisfjun, får han närhetspanik, sparkar och fäktar tills han frigjort sig från mammans mysighetsatacker.

Men nu då...Sedan i augusti har han varit sjuk tre gånger och det enda som hjälpt när det varit svårt att somna om har varit att ligga nära mamma. Och nu när de senaste nätterna varit helknas är det den enda metod som hjälper. Det är jag inte lika nöjd med. Men gud sikket mys det är ändå. När han ligger så tänker jag på honom som femtonåring. Mamman antagligen inte önskvärd i samma säng då. Vilken sorg!

Hoppas...

...att dagen blir bra trots att den började med försovning och att kaffekoppen sprack med kaffe i och allt rann ut och blev till en sjö.

Länken II och III

Att se det lilla barnet äta hemlagad mat med god aptit ger större tillfredsställelse än jag någonsin kunnat tänka mig. Tycker själv att jag är ganska bra på att hitta på rätter och att variera, men ibland tar liksom inspirationen slut och då har halvfabrikerade produkter agerat stand in. Det är helt ok då och då.

En som inte verkar lida av inspirationstorka är Ann-Louise som bloggar på Lilla matdériven. Hittade henne via Ekopyssel och hennes blogg är fullproppad med recept på mat som framförallt är väl sammansatt och lämplig för barn.

Inför förskolestarten tänkte jag en del på maten som serveras där. De serveras limpmackor, sylt, ketchup osv. Kände mig ambivalent inför det eftersom vi inte medvetet introducerat socker för honom ännu. Nu har jag tänkt att må så vara. Vi får helt enkelt se till att han få "bättre" mat hemma och nu när jag hittat Ann-Louise blogg kommer det definitivt bli lättare.

Dessutom! Jonna Dignelius bakom Amningshysteri, ännu en redig kvinna. Hon jobbar som kock på förskola och tipsar då och då om bra mat i sin blogg, som faktiskt fått höga betyg och beröm för sin mat av den kritiska föräldraskaran.

Länken

Läser henne då och då. Kanske har jag till och med tipsat om henne innan, jag minns inte så noga. Det gör ingenting för hon är bra och värd att länkas flera gånger om. Bloggaren bakom Ekopyssel är väldigt inspirerande med sin ambition att leva hållbart. Jag är i jämförelse rena mijökatastrofen, inser jag. Dessutom har hon en göllig onge som kallas lilla E.

Av och an

Efter två hemmadagar och fyra inte så krya dagar fick han gå till förskolan igen. Pappan fick lämna, jag har varit igång stora delar av natten. Den lille med. För första gången kände jag mig riktigt dålig som lämnade honom. Han kan ju inte ha sovit mycket alls, men tydligen var han lika glad som vanligt när han gick in till sina nya kompisar.

Vill minnas från den där Växa och upptäcka världen-boken att ännu en fas infinner sig nu runt ett års ålder Kan vara det, kan vara tänder, kan väl vara i princip vad som helst med en sådan liten människa. Jag tror han hade någon slags panik i natt. Han såg med uppspärrade ögon på omgivningarna och såg bara inte ut att förstå, som om det var första gången han såg rummet han sover i. Vad är det här för konstig värld? Vad vill den mig? Spänd som en fiolsträng, kasta sig hit och dit och verkade liksom inte veta vart han skulle ta vägen.

Fler med den erfarenheten av en ettåring?

Minimal lyx

Gnäll, gnäll och gny hörs från den lilla personen som sitter ca en meter och en bit till nedanför mig.

- Vänta mamma ska bara smörja färdigt med sin lyxiga foundation från det dyra märket som hon fick med den senaste föräldratidningen.

Smörjer och smörjer. Kan inte få nog av synen. Hur krämen bara fyller i alla gropigheter, hyvlar bort alla de här nyanlända plitorna, gör sammetslent och friskt, tar bort det grå och det nariga.

Fick någon slags lycko-upplevelse av den dyra provprodukten som jag smetade runt i ansiktet. Eftersom min ekonomi sett och ser ut som något katten släpat in har jag hållt mig till torra och dammiga produkter från stora kedjan. Spelar väl ingen större roll, har jag försvarat mig, vad man har i fejset. Men nu minns jag och längtar! Som jag längtar efter en redig burk av den dyra, men bästa foundation jag någonsin smetat i ansiktet. Så otroligt pigg och vaken jag ser ut nu alltså!

Särskilt såhär efter det fjärde överjävliga natten i rad.

På besök i männens värld

Att besikta bilen verkar vara lika känslomässigt och skrämmande för en man som det är för en kvinna att lämna cellprov. Det slog mig i förra veckan när jag besökte bilprovningen med bilen.

Eftersom det bara var andra gången jag besiktade en bil var det ganska spännande att se vad den där bilprovarn hade för sig, så jag följde med honom runt bilen. Lärde mig bland annat att när spindelleden börjar ge sig, ja då är det inte långt kvar tills bankkontot känner av det. Ok. Det fixar sig väl. Så långt inget att oroa sig för, tänkte jag.

Det var när bilprovarn tog med sig den lille bilen på en provtur utanför som jag märkte av de två männen som stod nervöst trampandes i bilhallen medan andra bilprovare testkörde deras kära ägodelar.

-Vad är det för årsmodell på den där, sa en av dem med händerna i fickorna och axlarna uppdragna till öronen.
- 97:a, tror jag (bryr mig inte, bara bilen rullar).
- Aha, min är en 96:a (samma bilmärke, annan färg)
- Jahaja, säger jag och återvänder till en intervju i en gammal Amelia som ligger och skräpar.
- Hur mycket har den gått?
- Ganska mycket, runt 24 000 tror jag.
- Min har gått 28 000.
- Oj det var mycket.
Paus. Han ser sin bil stå ute i ösregnet och tar sats:
- Aha, går det bra eller?
- Jodå det tror jag (bara bilen rullar).
- A, du vet det har blivit mycket grusvägar i sommar. Till stugan och så. Det tar på den (inbillar mig han kallar den henne).
- Aha, vi får hålla tummarna då (försök till lugn).

Bilprovarkillen kommer tillbaka med min bil och säger att någon återkoll inte är nödvändig. Spindelleden kan vänta till våren, bara byta det trasiga parkeringsljuset.

Nervösa mannen syns i ögonvrån. Han ger mig tummen upp när jag lämnar bilhallen och jag säger lycka till.

Kan inte låta bli att fnissa åt den manliga nervösheten inför en bilprovning. Har aldrig tänkt att det är känsligt. Och kan inte heller låta bli att tänka om han var sådär nervös när frugan hans förlöstes?

Tack och vaccinationsrus

Tack för kommentarerna om utomhusvistelse på förskola. Att det varierar mycket från förskola till förskola kunde jag tänka mig. Och visst har vi fått schema, men jag har hittills tyckt att det inte stämt så bra med de där utomhuslekarna på förmiddagarna. Nu är inskolningarna över och det är nog som någon av er sa i kommentarerna att de tar det lugnare med aktiviteterna under de perioderna. Hoppas jag.

Idag är vi hur som helst hemma. Vaccinationen L fick i fredags måtte varit en hästdos. Ungen har varit helt upp och ner, sömnlös, speedad, dödstrött, feber upp och ner, fram och tillbaka, übergnällig och klängig. Nu börjar det äntligen klinga av. Vilken pärs alltså!

Bortskämd mammas klagan

Angående förra inlägget och min tidigare annonserade inställning till tvåsamhet. Fattar ju att det låter som att jag blivit tvingad in i den här relationen med pappan. Så är det förstås inte och för det mesta flyter allt på bra. Men eftersom jag är så van vid styret och stället, och han inte är det, så uppstår det en hel del konflikter. Det tror jag också är bra för vi tvingas liksom ta tag i allt det där som så lätt blir hängande i luften.

Många gånger har jag tänkt att det är bättre jag gör det själv, eftersom jag vet hur och när det ska göras, istället för att låta honom hitta sina egna sätt att göra det på. Men sedan är det där här med initiativ. Jag vill att allt ska vara lika självklart för honom att göra som det är för mig. I mina bittra stunder pyser det över och bara fragment av situationer hamnar här.

Delad börd är guld värd...eller nåt

Jag är smärtsamt medveten om att min bitterhet syns i inläggen här. Jobbar som sagt på att radera den, men nu måste den ut, ännu en gång.

Det här med att jag varit ensam med L under nästan hela första året har onekligen påverkat mig på flera sätt. Förutom besvikelsen över att saker inte blev som de var tänkta i dåtid har jag väldigt lätt att bli bitter över hur det daltas med föräldrar som är två, i relation till hur lite det daltas med ensamstående föräldrar.

Det är tungt, även för två vuxna människor som delar på uppgiften, det är jag medveten om. Men jag kan inte låta bli att störa ihjäl mig på klagan som kommer från föräldrar som lever och uppfostrar barn i par. Ännu mer på dem som ömkar dem.

Sedan jag och pappan bestämt oss för att ta steget ut och leva tillsammans känner jag mig otroligt bortskämd, ibland till och med lat. Vi är två som kan dela på allt. Jag behöver inte vara den som byter varje blöja, behöver inte stiga upp varje gång L vill bli klappad i natten, inte behöver vara ensam om att lekalekaleka med honom, inte ta alla beslut själv, inte ensam om att mata, bada, natta, underhålla, noja och skratta, att en natt då och då ligga på en madrass på vardagsrumsgolvet och få sova en hel natt. Sådant är inget annat än lyx!

Det finns mycket som är svårt med att leva tillsammans, men nu skulle det här för en gångs skull vara ett inlägg om de positiva inslagen i tvåsamhetsliret. De negativa kommer, var så säker.

Frigörelsen

När vi hängt av oss i kapprummet tar han tag i mitt ringfinger och börjar gå mot dörren. Han vet hur det går till nu. När jag öppnar dörren åt honom rusar han in med mig efter och ett "aaaaaahhh". En fröken möter med ett glatt god morgon och han ler som en sol, sedan tar han sig an musikleksakerna och dansar loss. När jag säger hejdå vinkar han åt alla andra utom mig. Jag är tydligen redan bortglömd.

Jag är så tacksam för att den här inskolningen har gått så bra. Fröknarna säger att han gråter när de andra barnen gråter. Min känsliga lilla sprallonge. Det har han alltid gjort, men det går över så snart han blir omkramad eller klappad på. Utöver det går allt bra. Han äter, leker, sover, skrattar, dansar och när han får stå själv vid det lilla handfatet i lagom höjd och tvätta händerna då är lyckan total. Ordförrådet byggs på för varje dag. Ramsorna är många, långa och obegripliga. Koutykoutykouty flakfloyt. Självklart!

Undrar dock över en sak. Ni som har eller har haft barn på småttingavdelning, hur mycket är de utomhus och leker om dagarna? Jag förväntade mig att de skulle vara ute långa pass under dagarna, men det verkar inte vara så här. Är det generellt så att de är ute mindre på småttingavdelningar än på de för större barn, eller är det bara så på vår förskola?

Det var jag värd

Igår var jag ensam från klockan åtta till klockan slog halv tre. Förstår ni hur mycket tid det är?! Det är jättemycket tid. Mer än ett år har gått utan att jag haft en endaste dag för mig själv på det här sättet. Ingen som kräver min uppmärksamhet. Underbart!

Dagen överrumplade mig något och jag hade inte planerat ett endaste dugg vad jag skulle ägna mig åt. Lägga mig i en kärringgrill och tina upp kanske? Jag har ju saknat sommaren så. En promenad och en bastu? Städa? Dricka hela, varma koppar med kaffe istället för de som annars står och blir fisljumna innan jag hinner få dem i mig?

Jag gjorde inte mycket. Vid tiotiden pockade saknade efter den lilla människan på. Sedan läste jag en bok och ett gammalt nummer av Bang. Bra gjort!

Femhundraspänn

Ett gymkort eller gå i terapi. Bara det ena skulle göda det andra, det vet jag. Fysisk aktivitet räcker långt för att få den mentala hälsan att friskna till. Men den där som ligger på djupet och trasslar. Det där som grumlar det klara, det är svårt att komma åt på egen hand.

Någon gång, när jag tjänar pengar på riktigt, då ska jag unna mig båda två. Sålänge ska jag terapia mig fram på de höstblöta skogsvägarna, i alla fall tills snön kommer.

En knuff i rätt riktning

Efter att ha tryckt ner bitterhatten redigt långt ner på huvudet har jag traskat runt som en bitterfitta, muttrat där jag suttut i min mörka källare och hatat, spretat, svurit och varit allmänt förbannad på allt och alla, bestämde jag mig för att börja se positiva saker. Det slog mig igår när jag för första gången på mycket länge tog en barnvagnsfri promenad. Dessutom på höstig skogsväg. Sådant brukar fylla mig med inspiration. Blöta, höstiga skogsvägar alltså. Men igår.

Fan vad skona skaver! Ont i knäna! Ååååå vad tung jag känner mig! Förbannade människor! Det senaste året, ååååh! Trött! För trött för att njuta. Orättvisa, förbannat orättvist. Så oinspirerad, ofokuserad, trasig och liksom rotlös.

Att komma på sig själv med att håll på sådär är inte en seger. Det är en sorg. Är så less på att vara arg. I fyra månader har jag gått runt och varit ilsk som ett bi. Det är och har varit hemskt. Slöseri med energi och tid och närvaro. Men så i morse påminde den spretigt röda kalufsen som låg bredvid mig om alla fina stunder vi haft och kommer ha tillsammans. Tänkte tillbaka på tiden då han låg vid bröstet, okristligt tidigt på morgonen, med armarna i kors, som en liten munk eller så. Han såg alltid så tacksam ut när han ammade. Full av vördnad. Sådant är fint för själen att tänka på.

Så nu är det banne mig tid att lägga saker och ting bakom sig. Se framåt. Värna om den här lilla familjen, mitt team. Jag ska bli snäll och glad igen. Jag vet inte riktigt hur ännu, men insikten har i alla fall fört mig åt rätt håll.

Dagens ungdom

Det började med en bok som L fick av sin farmor. Helt knäpp, nästan psykedelisk med sina ljud och märkliga figurer i techno-färger. Jag visade den för en vän med barn som utbrast att det där var grejer det! Barn älskar tydligen figurerna och ljuden "I Drömmarnas trädgård".

Ninky nonk, Pinky ponk, Makka pakka, Igglepiggle, Upsy Daisy är några av de lustiga figurerna som bevisligen även uppskattas av väldigt små barn. Bokform, dvd eller i de mindre formatet som lekbara figurer verkar inte heller spela någon roll. Anythig goes.

Se bland annat här!

Bild: svt.

21:45...

...sitter jag bänkad framför tv:n. Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. På SVT1.

Fredag och skilsmässoämnet

Å, så välformulerad och rättstavad jag är här på sistonde. Vet inte vad jag ska skylla på riktigt, men inläggen far iväg med en rasande fart. Orkar inte rätta till, man får ta det så, även om det onekligen ser illa ut.

Nu är det fredag. Det betyder att första inskolningsveckan är avklarad och jag tänker mycket på skilsmässodebatten som rullar i media. Kan vara den bästa debatt jag följt. Bäst på så vis att den tar upp ett ämne som vi sannerligen behöver diskutera och kanske mest de faktorer som ligger bakom skilsmässorna. Jag menar det där som skaver till vardags - vem gör det och vem gör si och så och det andra? Höra och se varandra, tillåta, utvecklas, klappas och klappa. Dålig är den för att kritiker alltid vill landa i att det är kvinnan som vill skiljas för att kunna förverkliga sig själv och låta barnen komma i kläm. Tröttman alltså. Tvåsamhet....ännu mera tröttma.

Och så undrar jag om jag någonsin kommer att tro på och kunna förhålla mig sunt till den konstellationen Och! Varför är jag så motsträvig? Mina föräldrar firade 30 år som gifta i somras. Är det därför? Borde jag inte bli som dem då med tanke på kulturellt arv osv....? Är det det jag vill ha men känner mig misslyckad eftersom jag själv inte ens är i närheten av att leva ett så stabilt och tryggt liv som de levde i sina 30-någonting och därför väljer att tycka illa om det? Åh, alla dessa frågor. Var finns analysen?! Behöver jag säga att det snurrade i skallen på mig i natt när jag inte kunde somna om efter att barnet vaknat för elfte gången under natten?

Jaja. Nu är det fredag. Ikväll blir det tacos i tvåsamheten. Kanske lite Doobidoo till det och somna i soffan kl. 22.

Skilda världar

Tillsammans med L skolas en pojke med föräldrar från Syrien in på förskolan. Idag lärde jag känna mamman lite mer över våra pysselpärmar och nu kan jag inte släppa henne. Jag får för mig att vi är nästan jämngamla.

Hon har bott i Sverige i två år, är gift med en syrain som bott här betydligt längre, blev gravid snart efter det, när den pojken var fyra månader blev hon gravid igen. Med sig i bagaget har hon en femårig universitetsutbildning, men kan ingen väldigt lite svenska och har inte kunnat gå klart på SFI eftersom hon varit gravid och nyförlöst i ett par år.

Jag blir så fascinerad av henne. Våra världar ser så annorlunda ut. Hon är trött som en liten sömnlös apa, men ler ändå när den lille pojken som inte förstår svenska gråter efter henne. Hon är så stark. Det syns.

Nästa vecka ska vi gå till biblioteket tillsammans med barnen. Min första icke-svenska vän på hemmaplan. Skäms över det. Att det skulle ta över 30 år?

Hej "svensk".

Innan och efter

Det här med inskolningen på dagis, som visst heter förskola nu för tiden, det går så himla bra! Har våndats en del över att han är så liten fortfarande, men när jag ser på de andra, lite äldre barnen som också skolas in blir jag övertygad om att det är helt rätt. En tvååring verkar betydligt mer föräldrakär och känner sig tryggast i mammas famn, medan min unge vinkar hejdå (om jag har tur) och gnager vidare på sin platshäst där han sitter på golvet. Inga tårar, inget ledsna ögon fastklistrade mot dörren som mamma eller pappa gick ut genom när de sa hejdå.

Nu sitter jag inte på någon överdriven erfaren, men vill ändå påstå att det finns få nackdelar med att skola in sin unge tidigt. Det är nog i ärlighetens namn mest av egoistiska skäl som jag inte har velat ha honom på dagis vid bara ett års ålder. Han kan till exempel inte gå helt själv ännu. Tänk om jag ska missa ögonblicket när han släpper och stapplar iväg på egen hand?

Nä, det blir bra det här. Bäst faktiskt.
Och som alltid - alla ungar är olika.

Pysslig - mitt nya epitet?

Det här med inskolning på dagis innebär inte bara att skola in sin högt älskade ongabyting i den kollektiva världen, mamman ska pyssla också. En fin, fin pärm ska hon pyssla ihop, medan ungen leker med andra snortottar (på alla barn rinner strida strömmar snor från näsa till mun just nu). I den fina, fina pärmen, som hon har pysslat finfin med tyg, ska hon pyssla in bilder på saker och människor som betyder mycket för det högt älskade barnet.

Snart är jag klar med den. Då ska ni få se hur pysslig jag blivit. För jädrar vad jag har pysslat till!

Hälsnigar opysllig.

När sömnen blir det enda man tänker på

Läser hos Fröken märkvärdig om sömnlösa nätter och kastas tillbaka till "fyramånaders-krisen" som jag kallar den. Jag gick runt på minimalt med sömn då eftersom ongen lät som att han jagades av hungriga odjur i sina drömmar. Han kastade sig av och an, vaknade och pep och om han inte vaknade, utan bara pep, så var det jag som vaknade. Hela tiden. Somniga nätter hann jag just falla in i sömnen när det var dags att vakna igen. Fy säger jag. Fy farao. Man är långt ifrån sig själv under de förhållandena. Huvudet i konstant dimma, bomull i öronen, grus i ögonen.

Utöver den "krisen" har jag varit väldigt skonad från sömnlösa nätter. Tack och lov, ta i trä och peppar osv. Men jag kan verkligen förstå hur Fröken märkvärdig känner sig. Det är ett rent helvete att inte få sova ostört under så lång tid. Inte en endaste natt. Man blir besatt av frågan om sömn. När ska jag få sova, hur, kommer det ens bli möjligt för mig att sova, närnärnär, hurhurhur? Och samtidigt möts man av hyggliga människor som delar med sig av sina erfarenheter. "Nä vi har inte sovit en hel natt på sex år". Att få en sådan kommentar som ensam förälder är som att slå av fötterna. Man vill bara skrikfråga hur det ens varit möjligt för dem att INTE få sova en hel natt på sex år när de är TVÅ.

Med det här inlägget vill jag alltså visa lite extra sympati för ensamstående föräldrar som lider av svår sömnbrist och önskar att jag kunde ge er ett par timmar av min egen nattsömn.

Ur led

Känner att jag har svårt att engagera mig i bloggen och inläggen så mycket som jag skulle vilja. Det fattas sammanhang, både privat och i bloggen kan man säga.

Hoppas jag är ikapp snart.

Hösten kom med bud om gnäll

Gula löv som klibbar mot regnvåt asfalt. Då vet man att det är höst. Vrålmycket höst. På många sätt känner jag mig snuvad på sommaren. Inte en endaste dag har jag vistats på stranden. Inte somnat i solen för att vakna snurrig och vimmelkantig, inte känt het sand under trampdyorna och inte våndats när det kalla vattnet stiger upp över låren. Både för och nackdelar, men nu måste jag vänta till nästa sommar och det är ju en evighet till dess.

Varje högsommarvarm dag har det varit något som ockuperat oss från att strandhänga. I juni flyttade vi, under juli jobbade jag intensivt och sedan blev det inget mer med solvädret för vi åkte nämligen hela tiden ifrån det. Från Småland till Östergötland, till Sörmland och upp genom hela Norrland lämnade vi solen bakom oss utan att själva hamna i dess väg.

Utöver min solbrist har jag ägnat alldeles för mycket tid och tankeverksamhet åt min mytoman till kollega och blivit förbittrad. Bitterhet är bland det värsta som kan drabba en människa, det är jag övertygad om. Den lamslår liksom.

Som jag ogillar henne. Ogillar skarpt för allt hon ljugit om och hur respektlöst hon betett sig. Nog för att jag är besviken som vän, men att undanhålla sanningar och ljuga om totalt meningslösa ting för den man driver ett företag tillsammans med gör mig nåt så djävulskt förbannad. Kan inte lita på henne. Jag har försökt men det dyker hela tiden upp nya lögner. Jag har försökt att hjälpa, men det går inte. Hon inser inte vad det är hon gör. Nu är hon mamma.

Hennes förlust. Det är så jag måste tänka. Min vinst är att jag blivit specialist på sjukdomssymptomen hos en mytoman, en sjukdom tyvärr är svår att bota.

Om den första frigörelsen

Dagen kom och den gick hur bra som helst. Den enda som hade gråten i halsgropen var jag.

När han tog någon annan än mig i handen och gick och satte sig vid ett riktigt bord och på en, om än väldigt liten stol, så ändå en riktig stol, och satt där tillsammans med ett gäng andra små människor och åt frukt, då var det svåra tider vill jag lova.

Hoppas aldrig jag ska glömma den synen. Så fin han var där han satt och domderade pedagogerna att langa till honom mer bananskivor.

Det kommer gå bra...Men ändå!

Stor dag i morgon. Inskolningsstart på förskola. Den nerviga inför det är jag och inte barnet.
Jag vet att han kommer älska det. Och jag med så småningom. Men ändå. Helt sjukt att jag ska lämna ifrån mig ungen i händerna på andra, okända människor dessutom, efter de här två veckorna. Hilfe!

Den egna fåfängan

Man vill så gärna. Eller, JAG vill så gärna att han ska gå. Han har hållit på sedan i maj, men vågar inte släppa taget, trots att han är stabil på benen. Jag vet, det är ingen brådska och han är inte senare än någon annan och allt har sin tid osv, men det är ju såååå roligt! Tänk vad roligt vi skulle ha om han bara gick..eller?

Jag vet och jag har insett att det är osunt att sätta ungen under press enbart för min egen skull. För att jag tycker det är kul när han går. Det är precis lika idiotiskt som det låter. Och nu ska ni få höra hur idiotisk jag var igår när jag satte mitt eget intresse framför risken att han skulle skadas.

Vi var i lekparken och han gårgårgårgår. Så fick han tag i min koftärm och vad i hela! Han går ju ändå. Håhå, tänkte fiffiga mamman och började åla sig ur koftan på Sally-vis. Lura honom liksom. Han gick och gick och gick. Morsan stolt över sin list. Sen låg han i backen och hela natten har jag plågats av ljudet när hans lilla lilla panna mötte asfalten. Stor bula och en massa tårar.

Åh, jag är så dum så dum. Min lilla unge är precis lika bra när han sitter där han sitter.

Batraktelser från en sandlåda

Redan halv nio i morse satt vi i sandlådan. Medan vi satt där och gjorde vårt bästa för att stoppa så mycket grus som möjligt innanför kläderna, kom det en morgonmotionerande kvinna förbi. Eller var det en sill, jag är fortfarande inte riktigt säker?

Om jag någonsin skulle få för mig att motionera min gropiga bakdel i ett par slivriga, lack-aktiga tights så hoppas jag att den här synen finns kvar i minnet och påminner mig om att det är en mycket dålig idé. Byxorna lämnade väldigt lite åt fantasin, om man säger så.

Med vidöppna tårkanaler

För den som hängt på den här bloggen ett tag är det ingen nyhet att det är en mycket blödig och sentimental person ni har att göra med. Men sedan L kom har de här karaktärsdragen säkerligen dubblats. Inför ettårsdagen, som jag vet att jag tjatar om, grät jag lite varje dag i en vecka minst. Så fort jag tänkte på honom som liten spädis, så fort jag kollade på en inspelning från då och bara blotta synen av honom kunde trigga igång hjärtat och tårkanalerna öppnades.

Nog för att jag tycker mycket mer om människor som visar känslor - att de har ett hjärta, än stenansikten, men det här börjar nästan bli påfrestande för mig själv. Han är så otrolig på alla sätt och vis och allt vi två gått igenom tillsammans gör mig känslosam.

Kanske dags att kolla upp hur det står till med hormonerna, tänker jag ibland? Fast å andra sidan är jag väl inte ensam om det här. Är jag?

En pratkvarn på promenad

Vaknade idag av att den lille stod upp i sängen och snackade för sig själv. När han blev upptäckt sken han upp som en sol. Det var första gången han lyckats ta sig upp på egen hand. Sedan bar det av i en rasande fart och vi som försökt få honom att släppa händerna hela sommaren stod paffa. Stabil som en fura har han spatserat på, till och från lekparken, i lekparken och kutat runt runt runt bordet i vardagsrummet med bara den ena handen lätt fäst vid någon form av säkerhetslina.

Antar att han bara var tvungen att passera ettan först.

Alla åldrar har sin charm hör man då och då. Och visst, den första tiden är makalös på många vis, men det är nu det börjar bli riktigt roligt. Vi kan kommunicera och förstå varandra, han visar en massa humor, tex. tar han fjärrkontrollen, eller egentligen vad som helst, till örat och leker att det är en telefon, för det har han ju sett hur det går till. Han pratar och bubblar och det är tisse och vovve och mamma och pappa och bokka (oklart vad det betyder) och tittatittatittatittatittatittatitta. Det är titta säkert en miljon gånger om dagen. Men jag älskar det!

Att ha hela frysen full av bakverk

Inför det stundande ettårskalaset la jag ganska stor möda på hembakat. Dubbelbottnad tårta, chokladkaka, syltkakor och kokostoppar (som iofs pappan låg bakom). Det skulle städas, fixas med ballonger och vimplar, tårtljus och garnering av tårta (ingen prestationsångest av alla piffiga tårtgarneringsbloggar alls..) och present till det lilla barnet. Dagen var väldigt viktig för mig - att han som typ är meningen med livet skulle fylla ett. Hade jag vetat att jag skulle bli en sådan morsa för två år sedan, hade jag med största sannolikhet tänkt att jag var en tönt och en fjant, men det kommer ett inlägg om det senare, var så säker.

Jag är inget vidare på att baka. Skulle vilja vara lika tjenis med bakkonsten som Leila, med det slutar alltid med att jag använder alldeles för mycket smör och flöt, för jag tror att det är vägen fram till en fuktig och härlig tårta. Min blev torr. Först såhär på tredje dagen har bottnarna sugit åt sig av fyllningen. Turligt nog uppskatte L sin första tugga tårta i livet ändå. Han är så tacksam.

Hur som helst, gästerna satte inte ens i sig hälften av godsakerna så nu får det ligga i frysen. Till nästa kalas antagligen, för ett bak av den här dimentionen ger jag mig inte på igen förrän han fyller jämnt. Och med facit i hand kan jag konstatera att jag borde lagt minst lika stor möda på att fira mig själv för att ha klarat av ett år som morsa. En förbannat bra sådan om jag får säga det själv.

Tänkte bjussat på en bild av härligheten, men kamera och dator kommer oh så oturligt nog inte överrens för tillfället.

När katten är borta osv..

Förstår inte hur det ens har kunnat hända, men den här bloggen har idag passerat 25 001 besökare sdan starten februari 2010. Minns siffror som 4 000 och 12 000, men det är de senaste jag kan komma ihåg. Det gör mig glad. Eftersom jag inte bloggat på drygt tre månader så kanske det jag delat med mig av kommit till nytta ändå. Hoppas.

Livet alltså

Om man inte själv är kapabel att ställa till det för sig i livet så kan man vara säker på att någon annan gör det åt en. Förr eller senare. På många vis har den här sommaren varit väldigt fin, på andra har den varit ett stort mentalt kaos. Jag har en sjö av blogginlägg som bara väntar på att bli satta i print.

När jag började blogga visste jag väldigt lite om vad det skulle göra för mig och hur mycket det skulle betyda. Hur värdefullt det är att ha den här ventilen. Att få sina snurriga tankar bekräftade av andra och att kunna göra detsamma för andra gör mig till en bättre människa. Helt ärligt. Det är mycket som jag känner att jag inte kan dela med mig av till de som känner mig och stå mig nära. När det istället får ligga och gro i skallen växer det till problem med överdrivna proportioner. Det blir dåligt för alla i min närhet.

Det är allstå dags. Igen...Att ta tag i det här bloggandet. Och vilken dag skulle vara bättre lämpad än självaste ungens ettårsdag?!

Vi två.

Istället för...

Hinner ju aldrig skriva så ni får ett smakprov på det jag sprutar ur mig till vardags.

Ibland blir det extra påtagligt att glamouren ligger utom räckhåll i vardagen. Det är en helt vanlig tisdag kväll i den tillfälliga bostaden som är ca 20 kvadratmeter stor. Vi äter middag och på tallrikarna ligger något som är lika smaklöst som det är färglöst - fiskbullar. Fiskbullar i hummersås, kokt potatis och ärter.
- Jag tycker den här såsen är riktigt god, säger pappan ivrigt bredvid mig.

Om jag inte minns fel tror jag till och med att han njöt fram ett mmm där i början. Jag som ätit fiskbullar max fyra gånger under hela mitt vuxna liv och aldrig förr kan inte dela hans förtjusning, även om det går ner. Just den där tisdagen var det bara lite svårare än vanligt. Det var dessutom jag som föreslog middagsmaten. Den är ju så snabb och lättlagad.

På tv:n står Per Morberg med en lustig hatt på huvudet, i bakgrunden en gedigen, hemsnickrad bastu och det är sol och det är fint porslin dukade på borden och det är en sådan där jättestor stekplatta. I den har Per Morberg lagt bläckfisk som marinerar i saffran, vitlök och det där utsökta vita matlagningsvinet. Snart puttrar musslor, fänkål, allsköns fina fiskar och färska primörer.

Jag ser ner på min tallrik och tänker att där ligger resterna, det överblivna slafset från de handpillade räkorna som Per Morberg inte ville ha och inte ens de piggt gröna ärtorna lyckas få mig glad i maten.

Slänger ett öga på tv:n igen. Där står han och duttar med mer vitt vin från hög höjd och färska kryddor. Under mina fötter fastnar smulor från barnets frukost. På tallriken ligger fiskbullar i hummersås och jag drömmer att jag är gäst vid Per Morbergs omsorgsfullt dukade bord. Mmm, säger jag.

En lunchkortis

Åh vad ni är fina!

Även om det låter som att livet tagit en omedelbar vändning i era öron, så har det egentligen varit en lång och långsam process det här. Förutom beslutet att lämna stockholm som kom ganska så snabbt efter att min kollegas hemliga liv uppdagades så har relationen till pappan tagit lång tid på sig att mogna. Allt har väl sin tid antar jag och den kändes rätt nu.

Jag vet det var ofint av mig att inte lämna ett spår efter mig här. Flåt.

Hej, jag saknar er!

Oj, vilken nostalgi det var att logga in mig på blogger igen. Om man nu kan tala om nostalgi såhär när bara två månader gått. Det är i och för sig en väldig massa tid som passerat. Och en väldig massa saker som hänt.

Jag är med hel familj nu. Mamma pappa och barn. Det är bestämt så nu och det känns väldigt fint. Det fungerar väldigt bra och jag är glad.

Jag jobbar. Har en bil. Bor i en stuga på ca 20 kvm. Med pappa och barn. Kärnfamilj.

Galet. Och känslomässigt. Första gången vi gick och handlade tillsammans hela familjen ville jag gå ut ur stormarknaden. Det blev bara för mycket. Såhär:
Man tar bilen till stormarknaden, sätter en guldtia i kundvagnen, sätter ungen i kundvagnen. Man går och storhandlar på en stormarknad.

Ingenting för den som är van vid hela den här proceduren. En stor grej för den som varit van att rodda och styra allt själv.
Vid brödhyllan kände jag att jag inte kunde fortsätta in i affären. Blev osäker, skakig, svettig...snurrig. Bit ihop, sa pappan och sen djupandades jag mig igenom frukt och grönt, mejerier och bebishyllorna. Jag fixade det.

Hörni, jag längtar efter er!
Jag hoppas jag ska komma tillbaka hit snart, snart snart!
Hoppas ni har bästa sommaren!

Vad gör man på en söndagmorgon?

Saboterar morgontidningen för sin far och mamman tittar på.

Kråkslott

Jag vill visa er det här huset. Det ligger i staden i norr, inte alls långt från centrum. Snett, nära på fallfärdigt, säkert livsfarligt och besatt av andar, men ändå fullständigt vackert. Det bor människor där och jag är så avundsjuk på det snea, på hur mysigt det verkar vara där inne och på hur annorlunda det är. Jag älskar det men skulle aldrig i livet våga bo där.

Overkligt förlossningssug

Härom natten drömde jag att jag var sprickfärdigt gravid och födde en unge lätt som en plätt. Så tittar jag in hos Written by Alex, som ser sådär härligt sprickfärdig ut om magen och jag minns.

Blev plötsligt lite sugen på att föda barn.

Barfotanojan

Roligt ord, barfotanoja. Inte så roligt i verkligheten.

Vi ska fikahänga hemma hos en ganska ny bekantskap idag. Det är fint och somrigt ute och jag tänker att jag vill bära mina träskor som jag aldrig kunde använda förra sommaren på grund av elefantfot.

Träskon är den typ av träsko man helst bär utan strumpor. Det betyder att när jag måste ta av mig skorna hemma hos den ganska nya bekantskapen kommer jag behöva gå barfota i någon annans hem.

Det här är en lättare form av fobi som jag utvecklade under min barndom. Jag minns hur hund, alternativt kattmat klibbade fast under fotsulorna, tillsammans med päls, damm och brödsmulor under barfotavistelser hemma hos djurägande vänner. Torrfoder, päls, damm och brödsmulor under fotsulorna ger mig rysningar.

Nu har inte den här ganska nya bekantskapen några djur och jag råkar veta att den ganska nya bekantskapen storstädade igår, så det kanske kan gå an att beträda golven utan strumpor och skor. Eventuellt tar jag med mig ett par strumpor, just in case.

När kristus for till himlen

Dagen började med lite gitarrspel. Plocktekniken sitter redan, i alla fall i tummen.

Sedan gav vi oss ut på äventyr i staden. Efter två och en halv timmes promenad hade vi nått vårt mål och kunde få en välförtjänt vila. Eventuellt besudlade vi konst.

Det hängde kavajer på rad mellan tallarna.

Och lilla trollungen återupptäckte glädjen i att göra brumljud med salivsprut.

Sedan tog vi bussen tillbaka och packade picknick-korgen för grill med vänner. L stortrivdes med sällskapet.
Efter all den friska luften har vi sovit som stockar fram till halv åtta. Gudars så skönt! Tack för du for kristus.

Mytomani och eufori

Skrev ett inlägg om det här med att ljuga och trassla in sig så infernaliskt och om var gränsen egentligen går mellan "vanligt" ljug och notoriskt ljug á la mytoman, dvs. ljug utan att det finns egentlig anledning. Jag förstår att det måste vara någon slags överlevnadsinstinkt som kickat in, men samtidgit förstår jag det inte.

Herregud, jag har inte varit såhär arg på väldigt, väldigt länge. Orka med.

Ville egentligen skriva om min och L's fina eftermiddag igår, men det gick visst ändå inte att utesluta lögninnehåll.

Det var i alla fall soligt en stund igår eftermiddag. Jag och L vagnade oss bort till nästa kvarter där det finns en fin lekpark för minibarn. Där fick han gunga, gå på parkbänkarna, gnaga på träspjälorna i borgen och åka nedför den lilla mini-kanan. Vet inte vem av oss som uppskattade det mest. Modern tyckte det var fint, L var nog mest förbluffad över livets alla stora underfundigheter.

Sen kom regnet igen och då gick vi till det nyöppnade biblioteket där L valde böcker. En bilderbok och en annan jag inte ens minns titel på. Jag är barnboksanalfabet och kan bara Astrid Lindgren.

L spatserade omkring på sina vingliga små och sen hade vi en fin sagostund. Älskar att göra saker med honom nu och kan inte vänta till han blir lite äldre och kan rita, baka, kladda med lera, spela fotboll eller så.

Buskissommar

Staden där vi ska bo och jag ska jobba i sommar stoltserar med en nattklubb vid namn G-punkten.......

På riktigt?

Menar ni i södern att det är plus 25, sol och syréndoft överallt? Jag längtar hem. Här är det för kallt. Igår sken solen och temepraturen letade sig över femton grader. Vissa slänger av sig kläderna, andra går fortfarande i mössa och vantar.

Vill ha solen, 25 plus och tät syréndoft!

Serverat på fat

Inte silverfat, men dock ett vitt plastlock. En buffé med bitar av banan och vattenmelon. Snällt tänkte jag, nu kan han ju sitta och plocka lite med det där själv en stund. Men där fick jag bekräftat att ett överflöd av valmöjligheter inte alls gynnar barnet. Snarare förvirrar det. Svart på vitt. Så drog man lärdom av en sådan simpel anrättning som bananskivor och vattenmelon.

Vad jag inte lärde mig (den här gången heller) var trots att jag vid fruktdisken intalat, eventuellt inbillat mig, att jag också bara ska käka banan och vattenmelon tog vägen förbi det butiksbakade innan jag lämnade affären och att det när vi kom hem skulle slinka ner 1. Banan och vattenmelon 2. Butiksbakat och kaffe.

Relationssnurr

Jag vet inte om det ens hänt mig tidigare. Klart att jag haft småbråk och oenigheter med vänner, men det var länge sedan och aldrig i vuxen ålder. Vad jag minns, som sagt. Nu är jag mitt uppe i en strid. Det är så det känns. Även om jag inte gjort mig skyldig till något av det som kommit emellan oss så känns det som att jag strider. Jag vill inte att det ska vara såhär, önskar jag hade fått veta sanningen från början och att hon skulle känna samma förtroende för mig som jag gjorde för henne.

Det sabbar så mycket när sanning efter sanning stiger mot ytan. Chockad - nockad av osanningarna när man får veta det redan misstänkta från annat håll än från personen som står närmast och sen ändå inte få sanningen när man konfronterar. Det känns och jag blir som galen av att inte kunna lita på henne. Vad är sanning och vad är det inte? Hela hennes person har förändrats i mina ögon. Feghet är ingen vacker egenskap.

Det är svårt att veta hur jag ska bemöta henne nu. Hon stod mig närmast, vi har slitit och kämpat, haft framtidsplaner som nu bara tillintetgjorts. Det känns orättvist. Samtidigt har hon det tufft i sitt ormbo av lögner. Om jag var hon skulle jag lägga mig ner och skämmas ihjäl.

Är inte det minsta van vid konflikter av den här sorten. Jag bråkar aldrig med mina vänner, har aldrig blivit sviken av en vän på det här sättet och känner att jag svarar helt irrationellt - jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag förlåta, fortsätta gräva efter sanningar, plåga henne lite till? Det är det jag känner rent instinktivt eftersom hennes ljug inte bara skulle påverkar hennes höst utan även min. Den som jag oroat och gjort mig totalsnurrig över. Den som hon visste att jag oroade mig för. Tycker hon kunde besparat mig den oron och berätta det som hon vetat sedan januari. Kanske ska jag tacka henne ändå. Det var trots allt på grund av det här som jag bestämde mig för att ta ett sommarvik i Småland och flytta från Stockholm.

Relationer alltså. Så sjukt svåra ibland.

Tankevurpa

Mors dag idag och jag blir firad. Det är också dagen då L blir nio månader.

Morsdagsfirad mamma med stor bebis alltså. Det, mina vänner, det övergår mitt förstånd.

Mamman som inte hänger med

Lika länge som han bodde i min mage har han om två dagar funnits i mitt liv på utsidan. Det gillar jag skarpt. Han är det bästa jag har. Det bästa jag vet och jag vill aldrig i livet vara utan honom.

Han utvecklas med en rasande fart och det kan vara så att det är något svårt för mig att hänga med här nu. Kanske är det därför jag tycker det är lite svårt just nu. Att relatera till honom är svårt.

De nya egenskaperna som kallas klängig, mammig, gnällig och några inte så smickrande egenskaper till, gör det svårt för mig. Han är ungefär lika upp och ner som mamman under ägglossning. Solsken är grundhumöret, men där emellan gapar han bestämt efter mig, följer efter min minsta rörelse i sin gåstol, parerar mina steg så jag snubblar över hans lilla ekipage, han kräver min uppmärksamhet och han tänker inte låta sig hållas.

Ääää, äääää, ääääääääää! Plocka upp mig, se mig, hallåhallåhallå, ååååå håll mig sådär nära i din famn, ge mig din haka nu jag vill gnaga på den villvillvill ooops vad var det kan jag nå den oh en penna passar perfekt i munnen oj pappersinsamlingen jippiiiiiii ohohoooo en kopp med något brunt vad händer om jag vänder lite på den ooops jaha blött blev det nähä om man skulle....nä nu var det tråkigt äää ääääää ääääääääääää! Var är du lyft upp mig! NU!

Så ungefär.

Fullt normalt så klart men jag är förvånad över mina känslor inför hans beteende. Kan inte sätta fingret på vad det är. Möjligen är mitt problem att han börja bli en person med egen vilja, krav på livet och inte minst min uppmärksamhet. Han som grät väldigt sällan som spädis blöter nu kinderna flera gånger om dagen.

Jag tänker: Överös med kärlek så tar vi oss förbi den här fasen.

Påbörja och avsluta

Har du svårt att fullfölja påbörjade projekt? Då är du inte ensam. Jag är något av en mästarinna på det. I fallet med att prata om att tappa det känns det särskilt synd. Flera delade med sig av sina erfarenheter och jag hade gärna fortsatt, men nu kom stora bloggpausen så olägligt emellan. Vi tar upp det igen någon gång. Snart.

Nu ska jag ägna kvällen åt deklarering och bokföring. Det är ett projekt man måste fullfölja. Tyvärr.

Då, nu och sen

Oj vad det varit stiltje här på bloggen. Det har hänt mycket, både roligheter och tråkigheter.

När vi klev av planet från södern kände jag direkt vad som var på gång i kroppen och som vanligt stämde det. Min kropp och jag. Inget undgår oss. Oturligt nog nådde förkyldningen sin kulmen på lördagen som var dagen efter disputaionsfest, där jag för övrigt drack två glas vin under hela kvällen. Oturligt nog ville människor i min närhet skylla på vinet och en baksmälla som påföljd. Men se så var det inte.

För att den nyblivna doktorn skulle få sova av sig sina festligheter tog jag med den morgonpigga L ut på promenad och gunga mellan halv åtta och halv tio, så baksmällan bodde inte i min kropp den dagen. Där bodde virus. När vi kom tillbaka var jag smått död, men lyckades i alla fall sitta upprät vid radion, stoltle och lyssna på det här. Äntligen blev det klart.

Det bubblar fortfarande i bihålorna, bokföringen är inte klar och det är ett jäkla hallå på vänskapsfronten. Svek, lögner och oväntade överraskningar av det dåliga slaget är aldrig roliga i kombination med en vänskaplig relation. Det svider nästan mer än när en parrelation spricker. Fast på ett annat sätt. Dock väntar ett sommarvik på mig i gränslandet mellan gnosjöandan och bibelbältet, en flytt från storstaden och ett ekonomiskt lyft! För det är jag fantastiskt glad!!

Inget konstigt med det

Det är inte ofta jag drar skämt. Jag är inte så skojig på det viset, som vissa som alltid får till det och får en hel hög av människor att brista ut i skratt. Jag är inte sådär spontan. Tänker nog för mycket på vad det är som ska komma ut ur munnen. Så när jag väl drar ett skämt vet jag att det sällan möts av gapflabb. Det blir snarare lite obekvämt. Säkert för talare och åhörare.

Så hör jag Hanna Hellquist på radio. Hon skämtar som jag, skämten når inte ända fram. Men det skiter hon i. Folk skrattar inte åt skämten, utan kanske lite mer åt eller med hennes spontana utrop som ibland verkar något flummiga. Jag älskar det - folk som inte lägger band på sig, som är min raka motsats.

Det är det som är skillnaden. Jag grämer mig, Hanna flabbar och verkar skita i de oförstående. Säger nåt i stil med att det fattar ni väl! Blup, så rann det ur henne bara. Hon gapflabbar i alla fall. Bra inställning.

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Typ.

Presentmaking

Självutlösare, skrynkligt lakan som fond, trött bebis och svettig mamma. Vi försöker visst få ihop en present här. Låt oss säga att vi får se hur det går. Kanske kommer vi utan.

Up in the air

Väskorna har stått packade sedan förra veckan. Lilla sjuklingen är frisk på alla håll och kanter så nu åker vi.

Jag tänker sovmorgon, gå på toa med stängd dörr, springa, äta god mat och festligheter.

Får gåshud vid blotta tanken.

Om det - Tålamodet

Det finns fler föräldrar som känner igen sig i det här med att tappa det emellanåt. Så skönt att höra!

Så här skriver anonym: nej, du är inte ensam. och fan vkt dåligt samvete man får. brukar lägga bebis ngnstans och gå iväg till annat rum och frustrera när jag känner detta. så hon iaf ska slippa se mig. så dålig knner jag mig.

På BVC vill man inte heller prata om det skriver Michaelsson bakom bloggen Familjebegrepp, som fick rådet att bara vara lugn när hon beskrev sin rädsla att tappa det för sköterskan. Problemet är bara att man inte får säga något om det. Man får inte ens tänka på det, skriver hon.

Lisakristin har också upplevt frustrationen. Speciellt det här att svettas av frustration, det hade jag aldrig gjort innan jag fick barn.

Lillelivetochjag går i väntans tider och är övertygad om att hon också kommer tappa det då och då, men tror också på att förlåta. Att kunna bli väldigt orättvis och arg men att faktiskt be om ursäkt för att man inte alltid kan vara världens mest tålmodiga mamma, säger hon.

Fröken Märkvärdig skriver i ett eget inlägg: (...)Desto skadligare tror jag det är för föräldern som lider samvetskval och känner sig som den enda massmördarmorsan i världen medan ALLA ANDRA alltid ler soligt och glatt mot sina tröstlösa barn.

Prata på. Prata om det.

Joho då, det var bättre förr

Eftersom jag i graviditetens begynnelse hängde runt på Familjeliv.se får jag mejl från dem då och då. Idag ett med reklam från stora blöjföretaget. Revolution, stod det i ämnesraden. Deras nya, super dupertunna blöja ska tydligen innebära en revolution för våra barn.

Rörelser är viktigt för hjärnans utveckling.
När barnen börjar vilja göra mer än att bara ligga stilla krävs det något annat än de vanliga babyblöjorna. Undersökningar visar att barn som rör sig mycket har bättre självkänsla, är mindre trötta och har bättre koncentrationsförmåga. De nya Liberoblöjorna är lätta och flexibla och följer med i barnets rörelser när det rullar, kryper, klättrar och leker.

Aha, det är därför L inte vänder på sig, ålar och kravlar runt på golvet.

Nä, men utan ironi då. Kära blöjföretag, tryck gärna på föräldrars ömma punkter. Den där texten till exempel. Alla vill ha ungar med förnäma egenskaper som god självkänsla, koncentrationsförmåga och säkert ett piggt och glatt barn också. Men ärligt talat. Själv växte jag upp med en kroppsform, som tack vare tjockblöja i plastsnibb, såg ut som ett S. Huvud och rumpa stötte nästan ihop på den tiden. Inte förlorade vi, och alla före oss, rörelse- och koncentrationsförmåga för det va?!

Blir himla trött på argument som de här och tvivlar starkt på att dagens blöjor skulle hämma barnens rörelsefrihet. Den där ganska tjocka men gülligüllia blöjrumpan i ett par sparkbyxor existerar ju inte idag när blöjorna är lika tunna som dambindor.

Fartfylld morgon

Idag har L varit på sitt livs första jobbintervju. Inte illa pinkat för en åtta och en halv månad gammel parvel.

Min barnvakt fick vara hemma med sin unge som blivit sjuk och jag fick helt enkelt ta med mig L, på en jobbintervju som ägde rum på Bromma flygplats. Lite udda, lite stressigt och helt underbart. En rekryteringsprocess i min smak ser ut såhär:

Skicka in ansökan lördag kväll.
Få mejl om erbjudande på måndagen.
Tacka ja till erbjudande.
Styra upp möte via mejl på måndag kväll.
Boka möte snarast dvs. tisdag morgon, på en flygplats, innan chefen flyger iväg.
Snabbt, lättsamt och trevligt. Inga hårda frågor som under förra intervjun jag var på. Vi hade ett samtal där vi var mer på samma nivå. Det gillar jag. Han rekommenderar mig. (Liten segerdas)

Efter det mötet gör det ingenting att morgontrafiken strulade och jag fick springa de sista fem minuterna fram till flygplatsen och ändå bli nästan 20 minuter sen. Älskar att ha med barnmänniskor att göra. Så himla förstående.

Och L skötte sig exemplariskt. Tack för det!

Att tappa det

Det pratas väldigt lite om att tappa det - förståndet, kontrollen, tålamodet eller vad det nu är vi tappar och som gör att vi går lite över gränsen. När vi föräldrar tappar det och låter frustrationen ta över och man kanske har höjt rösten, slitit sitt hår verkningslöst och lyft upp det evighetsgnällande barnet med lite för hårda armar, det pratas det lite om. Väldigt lite. Nu håller jag mig långt ifrån familjeforum, men kanske är det där diskussioner förs i ämnet.

Allt kring föräldraskap är så präktigt att jag snart dör präktighetsdöden. Prylar hit och dit, kurser upp och ner och dåligt samvete åt alla håll. Men ingen tappar väl tålamodet mindre för att man har allt det där. Fram med verkligheten och prata om det!

Förra veckan var intensiv på många plan. Ovanpå det blev L sjuk med dunderförkyldning och hög feber, dvs. vi blev isolerade på våra 36 kvm i fyra dagar. Jag höll på att försmäkta här i går, antagligen han med eftersom han var så jäkla krävande och gnällig och missnöjd med allt allt allt. Lunchen var ett kladdinferno jag sällan skådat. Fingrar som kom åt överallt, mat som skvätte över mig, den lilla munnen som smetade av sig mot min tröja och så skrik och tårar på det. Det var då jag tappade det. Höga rösten kom, de hårda armarna kom och jag svettades i ren frustration.

Alltså jag snackar inte aga och misshandel. Jag snackar om det där som man själv känner är på gränsen, när man själv håller på att...ja jag vet inte. Man vet ju inte riktigt, men kanske drivas till vansinne en smula. Det där som framkallar det dåliga samvetet.

Hallå, han är ju bara en bebis. Sluta bli provocerad, människa!

Men där och då är det så jäkla svårt. För det har gått fyra isolerade dygn med sjukdom och en helvetisk vecka innan det och då kan det hända att en mamma tappar det. Ovanpå det förbannade jag min situation och att jag inte bara kunde ge mig ut och springa av mig det dåliga humöret. Ensam, utan armar fästa vid en vagn.

Kan vi inte prata om det här? Att vi alla tappar förståndet, tålamodet och allt vett och sans och att vi helst vill lägga oss ner på marken och gråta, sparka och skrika ett slag eller ut och springa för all det. För jag är väl inte ensam om det här va, va?

Bäst eller inget

Mitt intresse för sport är mycket svalt. Jag vet att det spelades en finalmatch i hockey-vm igår. Sverige var ett av lagen, Finland det andra. På den nivån är det så jag kanske inte ens ska uttala mig. Men ändå.

Kan inte låta bli att skratta lite åt dödsallvaret i den svenska hockeyspelarens ansikte när reportern frågar när han tror att han kommer kunna glädja sig åt ett VM-silver.

-Aldrig, svarar hockeyspelaren och kniper martyrlikt på munnen.

Att vara näst bäst i världen på hockey är skit helt enkelt.

Vad gjorde du igår?

Vid halv nio hade jag ätit upp mina chips och bestämt mig för att strunta i Eurovision på tv. Orka, tänkte jag. Evighetslångt och tjatigt och jag hejade (tyvärr) ändå inte på Sveriges bidrag. Den där låten alltså, fy föri...

Vad jag gjorde istället?
Sökte jobb, åt körsbärstomater och drack bubbelvatten.

Nu vänder det

Äntligen verkar det som att förkyldningen lägger sig. Igår, när han sov för natten, lät han som en liten gris. Rosslade och bubblade. Tog upp honom och gav honom en dos näsdroppar. Rediga doningar. En stund senare sov han så ljudlöst att jag var tvungen att hänga över honom för att känna andetagen. Sicken hönsmamma det blivit av mig. Men sånt här kanske klingar av lite ju fler sjukor de haft? Den här gången har jag nästan suttit och iakttagit honom varje minut.

Idag har han fått hemgjord juice på morot och apelsin. Till och med åt han en mosad potatis och lite broccoli utan att det kom upp igen. Nu vill jag gärna inbilla mig att det är det han piggnat till på. Vill ta åt mig äran och få känna mig som en god moder. Det är det här jag hängt upp hela min lördag på. Projekt: Få barnet friskt.

Lilla läggan börjar kännas smått klaustrofobisk nu, men imorgon, om febern inte är tillbaka (ta i trä och korsade fingrar och allt sånt) ska vi gå ut, det ska vi. Det måste vi för mammans mentala hälsas skull.

Skrek du?

På SÖS, förlossningssal 4, hänger en kaxig kvinna över gåstolen och andas med full kontroll genom värkarna. I rummet mittemot skriker en kvinna. Dödsskrik. Senare hörs en annan kvinna genom väggarna. Avgrundsvrål. Den kaxiga kvinnan på förlossningssal 4 påstår då att hon minsann aldrig ska skrika på det viset. Mest för att hon inte tror hon kan.

Runt klockan halv tio på förmiddagen den 29 augusti hörs ett panikartat vrål från förlossningssal 4. Jag skrek inte, det var vrål.

Så gick det med det.

Som svar på fråga 24 i graviditet- och förlossningslistan nedan.

Tack bästa!

Det är inte sällan jag ifrågasätter varför jag bloggar och vräker ur mig mina innersta tankar inför publik. Okänd sådan dessutom. Men så händer det som får mig att inse varför jag gör det. Med jämna mellanrum kommer det mejl och kommentarer från kvinnor som är i samma sits som den jag själv befann mig i under 2010. De är glada att de hittat bloggen, de ställer frågor och peppar. Och jag är glad för alla ni andra som peppar mig, för alla vänner jag fått genom bloggen och för att jag får utlopp för det som bubblar i mig.

Blir varm och så himla glad när jag tänker på er! Bästa människor!

Att jag också får ta del av en massa andra kloka människors liv genom bloggar förgyller verkligen min tillvaro. Eller vad sägs om dilemmat strumporna på eller av i gynstolen, som Fröken Märkvärdig och Livet skriver om. Hög igenkänning på den.

Stor och liten

Det är inte klokt så liten han känns nu när han är sjuk. Tänker ofta på att jag ser honom som så mycket mer människa än liten bebis om ni förstår. Han är så klok, fattar så mycket och vår kommunikation är så självklar. Snurrigt kanske, men poängen här är att han är liten och ynklig nu. Nästan lika liten och ynklig som den lilla smurf han var när han kom ut. Yttepytte smurf, max 20 minuter gammal.

Graviditet och förlossning

Den har synts lite både här och där och jag säger som de som redan fyllt i: Jag gillar att prata om det. Dessutom är jag ju så gott som nyförlöst. Joho då!

1. När fick du reda på att du var gravid? 22:a december 2009.

2. Hur gammal var du? 29 år.

3. Hur tog din partner det? Två veckor innan den 22:a december upphörde han att vara min partner så han var ganska tagen av beskedet. Det var vi båda.

4. Mådde du mycket illa? Bara under två veckor, fast det var nog mest pga omständigheterna. Kött, kaffe, ja allt utom nudelsoppa hade hög äckelfaktor under de veckorna.

5. Var du känslig? Både och, i perioder.

6. När kände du bebisens första sparkar? Fis eller spark, jag inbillar mig v. 16.

7. Var du ofta orolig? Ja efter omständigheterna, men inte för barnet eller graviditeten i sig.

8. Sparkade bebisen mycket? Magen böljade galet mycket.

9. När började du läcka bröstmjölk? Några veckor innan förlossningen.

10. Fick du bristningar? På magen, fast först efter förlossningen.

11. Blödde du någon gång? Nej.

12. Hur många ultraljud gjorde du? Ett tidigt och ett i v. 19.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Hade inga förväntningar direkt men ville att jag skulle följa min kropp och inte tvärt om och att inga beslut skulle tas över mitt huvud, annars inget särskilt.

14. Hur började din förlossning? Värkar.

15. Hur många timmar tog förlossningen? Gick med pinvärkar under två nätter innan det kom igång så ingen aning. Räknade bara de knappt tio timmar det tog på förlossningen.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in? Sex cm.

18. Vilken smärtlindring tog du? Lustgas och epidural.

19. Dragen med sugklocka? Ja.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Lika lång tid som det tar för två försök med klocka.

21. Blev det komplikationer? Nej.

22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag aldrig fick de berömda krystvärkarna. Visste inte hur jag skulle krysta alls i slutskedet.

23. Var du rädd för något? Nej, inte direkt.

24. Skrek du? Ja, oväntat nog.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Fyra när han kom.

26. Hade du någon nära med dig? Pappan.

27. Fick du sys? Fyra stygn.

28. Vilken vecka födde du i? 40+6.

29. Vad var vikt och längd på bebisen? 3180 g och 51 cm.

30. Ammar du? Inte längre.

31. Hur gammal är bebisen nu? Åtta och en halv månader.

32. Vad tyckte du om förlossningen? Precis efteråt kändes det som jag varit med om ett övergrepp. När allt sjunkit in tycker jag det är häftigt och jag är såklart stolt som en tupp, mest över hur lugnt jag hanterade allt ändå.

33. När kommer nästa barn? Förhoppningsvis någon gång.

Vidskepliga dagen

Inte bara en bebis som kan bli sjuk, även Blogger har drabbats. Därav försvunna inlägg. Just typiskt, men ok då.

Och apropå sjkdom och vidskepliga fredagen den 13:e då, så sitter vi kvar i Stockholm. L blev himla risig i natt. Feberrus och kräkhosta. Inget annat att göra än att ställa in resan till norr. Väldigt trist men vad gör man.

Jag var ganska så okaxig i natt när han stekhet flämtade med ryckig andhämntning mellan hostan. Jag inbillar mig såhär i efterhand att han verkade sämre än han egentligen var, men fy farao vad det är oroligt att se sitt barn så medtaget. Jag är bra på att hålla lugnet, men inte förrän jag hade vårdupplysningen på tråden slutade jag darra och kunde svälja gråten. Skärpte till mig rätt bra och tog kontroll över situationen. Efter temp, febernedsättande, massa vatten och vaggning somnade han till slut och sov hyfsat förutom ett par hostattcker.

Eftersom han hade febertopp i måndags så träffade vi, på sjukvårdsupplysningens rekommendation, en barnläkare på vårdcentralen för en koll. Allt var ok. Bara virus. Han är tokförkyd och fortfarande febrig men det verkar som att det lossnat nu. Svårt det här med att se feber, hosta och snor som något positivt bara. Det står ju så i många föräldraböcker. Feber, hosta och snor, det är bra grejer, då funkar kroppen. Men just nu ser jag det mest som ett ont för den lille.

Nu, såhär nära ett dygn in på sjukdomen, känner jag mig rätt grym faktiskt. En sjukdomsnatt satt som grädde på den här mosveckan. Yeay mig! Eller, eftersom det snart är studenttider kanske man till och med skulle dra till med fy fan vad jag är bra!

Vad händer?

Alltså, är jag kapad eller är det Blogger som skämtar med mig aprilo? Igår upptäckte jag att mitt alias ändrats och idag är gårdagens inlägg spårlöst försvunna. Någon mer som har liknande problem med Blogger?

Kosttillskott

Smörgåsrån ska tydligen vara ett trevligt snacks för småfolk. Själv har jag inte smakat på ett sedan barnsben tror jag. Minns att jag gillade. L är mycket skeptisk, men du milde vad de är beroendeframkallande! Tar ett, kanske två..eller nä ok...helt plötsligt har jag satt i mig en hel nivå av höghuset av rån som finns i förpackningen. Tio tror jag de är då. Synd de är så fattiga på nyttigheter.

Någon stojade om att de innehåller en massa E:n, härdade fetter och vitt ohälsosamt mjöl och bör därför inte ges till barn. Kanske tur då att L hellre slänger sina i backen än att smaska i sig dem. Själv blir jag antagligen självlysande inom en mycket snar framtid.

Rån och pastejsmörgås kasseras här.

För ett år sedan..

..stod jag med näsan i varenda häggbuske och drog djupa andetag. Besatt av doften var jag.

Lite komiskt att det till och med finns bildbevis.

Vet inte om det var gravidnäsan eller bara ren vårlycka. Jag kunde bara inte få nog av den.

Lite om uppförsbacken

Biter ihop så jädrar mycket nu att jag känner mjölksyran i käkarna.

Förra veckan avslutades med tretton timmars arbetspass för att få klart ett jobb, som ändå inte blev klart. Klockan hann passera 23:00 innan jag kunde hämta L hos syster. Hemma halv ett med klarvaken bebis. Restiden i den här staden tar kål på mig, men det är en annan historia.

Kände jag fick smaka på mitt kommande liv som dubbelarbetande ensamstående och bestämde mig för att något måste göras. Jag vill inte leva ett sådant liv. Men det tillhör också en annan historia. Bra är i alla fall att L gillar min syster. Han tittar alldeles förälskat på henne, den lille luringen. Och att hon och hennes sambo gillar att ta hand om honom när det behövs. Skönt.

Sen har veckan bara rullat på med jobb som aldrig tycks bli klart, bokföring, deklaration, en sjuk L med hosta och gråt om nätterna, planering och försök till att strukturera det kommande. Matt är jag.

I morgon åker vi till norr för att fira pappans disputation. Överflödigt att nämna är att jag längtar efter det andhålet.

Tur jag har lilla hjälpredan.

Vår delux

Vi har haft det precis så bra som vi förtjänar det på sista tiden. Påsken spenderades bland höns och vitsippor på den sörmländska landsbyggden. Som sig bör vid påsk va. Här under påskriset föll L i djupa tankar.

Den nya dygnsrytmen gör att morgonpromenaderna blir tidiga och dagarna långa. Här tar vi igen oss på trappen efter en av många... ...Och mellanmål intogs på en filt i trädgården.

Om man som L är ganska ny i världen vill man bekanta sig lite med vitsipporna. Smaka på och dra dem i bitar var ett populärt tidsfördriv. OBS! Inga vitsippor förtärda.

Sen åkte jag och L vidare till Småland där han visade upp sina gaddar för mormor och morfar.

Där blev det så varm att vi kunde kasta kläderna under några dagar. L njöt i en plaskpool på altanen, sov i skuggan och hoppade i hoppgungan och jag älskade att han kunde göra allt det där.
Väl tillbaka i storstan blev det vinter. Vi stannade inomhus där jag fick förpassa alla möbler och växter till en del av rummet. Se orsak nedan.

Så himla fina dagar. Nu längtar vi till nästa gång. Vackert liv så.