torsdag 1 september 2011

Den egna fåfängan

Man vill så gärna. Eller, JAG vill så gärna att han ska gå. Han har hållit på sedan i maj, men vågar inte släppa taget, trots att han är stabil på benen. Jag vet, det är ingen brådska och han är inte senare än någon annan och allt har sin tid osv, men det är ju såååå roligt! Tänk vad roligt vi skulle ha om han bara gick..eller?

Jag vet och jag har insett att det är osunt att sätta ungen under press enbart för min egen skull. För att jag tycker det är kul när han går. Det är precis lika idiotiskt som det låter. Och nu ska ni få höra hur idiotisk jag var igår när jag satte mitt eget intresse framför risken att han skulle skadas.

Vi var i lekparken och han gårgårgårgår. Så fick han tag i min koftärm och vad i hela! Han går ju ändå. Håhå, tänkte fiffiga mamman och började åla sig ur koftan på Sally-vis. Lura honom liksom. Han gick och gick och gick. Morsan stolt över sin list. Sen låg han i backen och hela natten har jag plågats av ljudet när hans lilla lilla panna mötte asfalten. Stor bula och en massa tårar.

Åh, jag är så dum så dum. Min lilla unge är precis lika bra när han sitter där han sitter.

4 kommentarer:

  1. Åh, jag gjorde en liknande grej med Mini, fast han gjorde en vurpa i sån där gummigolvstjohej vid en rutschkana. Jag var så stolt så stolt över att han liksom gick där och höll i sig helt orädd. Rätt vad det var trillade ungen i princip rakt upp och ner och gjorde en kullerbytta över ena axeln med huvudet på sned.

    Hjärtstopp på mamman. Onda blickar från andra föräldrar, fast min unge sa i princip bara pip och levde vidare.

    Man kan bara inte förutse allt och vi är ju programmerade att vilja se dem utvecklas.

    SvaraRadera
  2. Men gud förbjude ljudet av ungar mot asfalt! Stackars er båda :( Men vad roligt att du är tillbaks! :) Kanske jag som är mest frånvarande nuförtin :)

    Kram å Heja L!

    SvaraRadera
  3. Åh lille stackars L... och stackars dig! Mammahjärtat gör ont vid sådana tillfällen :(

    Lowe går inte heller ännu. Han kan, precis som L, men han väljer att vänta. Bättre det än att han slår huvudet i för många gånger :)

    Kram

    SvaraRadera