torsdag 31 mars 2011

Om att vara två - fortsättningen

För att inte börja dagen med en hetsk diskussion, packade jag ner ungen i vagnen och mig själv i det mest promenadvänliga jag kunde hitta. Ut i naturen, bort till sjön. Tidigt var det och jag var redan vansinnig. Jag kommer inte att bita ihop, jag ville bara inte inleda dagen med bråk. Tänker ta de här striderna även om de är både frustrerande och utmattande. Det måste löna sig i längden. Det måste det. Men att det ska vara så svårt?

Ringde en vän som lever i par. De har ett barn, hon borde ha svar. Hur gör ni? Hur får ni det att funka? , jag har lagt ner och biter ihop. Det finns mycket jag skulle vilja ha annorlunda, men det får vara så, svarar hon.

Jag tappar modet ett slag och tänker att jag kanske skulle ringt upp mannen i stället och fråga hur de gör? Hur de får det att funka?

Vi har ett barn ihop och jag tänker inte lägga ner, ge upp eller bita ihop. Vi ska dela på ansvaret de gånger vi är tillsammans. Inte för att jag ska få tid till att bara göra saker för mig, utan för rättviseprincipens skull, för att jag inte ska stå där med middagen färdig varje dag han kommer hem från jobbet, fasttvinnad i det som kallas kvinnofälla à la 50-talet, även om maten lagas för att jag är hungrig, för att jag inte ska vara den enda som har koll på vad barnet äter och när, och för att jag inte ska vara den som tar nattpass, stiger upp tidigt så att han kan sova fram till dess att han måste gå upp. Exempelvis. Jag gör det inte. Jag tar striden och tänker inte lägga ner, ge upp eller bita ihop heller för den delen.

Det kommer löna sig i längden. För båda två.

Tecken på intelligens

Att somna med en grön napp i munnen och vakna med den röda istoppad istället. Så kan han gunga med!

Day 12 - a song from a band you hate



Jag kan ha fel, men det här är nog lite som att sparka in en redan öppen dörr. Kan inte komma på något annat band som jag tycker mer illa om. Vidrigt.

Dagens

Dagens humör: Började med förbannad, nu en lugn fas, men jag vet det kommer blossa upp igen omkring kl. 19.00.
Dagens mående: Annars är det ganska bra med hälsan.
Dagens borde: Ringa och fortsätta sälja mig. Varje dags borde.
Dagens frisyr: Anspråkslös var ordet. Dock nytvättat för en gångs skull.
Dagens smink: Foundation(!) kring ögonen, lite puder och rouge.
Dagens klädsel: Mörkblå byxor, blå o vit-randig tröja, grå munktröja i mama-format.
Dagens favoritlåt: Den där schlagerlåten av Christian Walz
Dagens hatlåt: Jennifer Lopez lambada-låt får oförtjänt mycket utrymme på radio just nu.
Dagens planer: Oj, inget mer spännande än puréa. Sedvanligt gos med L också så klart.
Dagens vill ha: Förståelse, en säker framtid och tid för träning.
Dagens längtan: Påsk i Småland med min familj, sommar.
Dagens beroende: Kaffe
Dagens tråkigaste: Gnatet om rättvist och jämlikt här i huset.

Tacktack

Väldigt roligt med positiva kommentarer på inläggen om att njuta under första tiden som nybliven förälder. Inläggen finns här och här. Och Anna inspirerades till ett eget inlägg som ni hittar här. Heja er!

Plastic - not so fantastic


Lite skit och hack i skalen skulle knappast skada, tänker jag och bryter mig in i förpackningarna.

onsdag 30 mars 2011

Om att njuta

Idag lämnade jag en grattis-kommentar hos Hanna som inatt fick en flicka. Jag uppmanade nästan till att inte njuta. Sedan den kommentaren har flera läsare hittat hit under dagen.

Till er vill jag säga hej och välkomna. Och tillägga att jag faktiskt är en ganska trevlig person. Inte så dryg och provocerande som jag är rädd att jag uppfattas i kommentaren hos Hanna.

Här, i ett tidigare inlägg, kan ni läsa om min inställning till den stående uppmaningen att njuuu-hu-hu-uuta första tiden med ny bebis som nybliven förälder.

Ny taktik



Eftersom han inte är särskilt villig att ligga på gölve och rulla runt, bestämde jag mig för att ge honom chansen att utveckla sina intressen. Stå och hoppa är det bästa som finns. Trots den omdiskuterade gåstolens hjälpa eller själpa-funktion tror jag att han är betydligt gladare i den än att ligga som en skalbagge på rygg på golvet.

Förresten måste jag skryta om det här fyndet med eftersom jag aldrig lyckas med sådana i andra fall. 50 spänn! Man blir glad.

Apropå amning

I helgen upptäckte jag att L bara ammar högst en till två gånger per dygn nu för tiden. Jag har blivit så fokuserad på det nya med puréer och gröt att jag liksom låtit amningen hamna i skugga av purégörat. Tänkte ett slag att ja, men det kanske är dags nu ändå. Att lägga ner alltså. Får han verkligen i sig något av värde när jag ammar så sällan?

Så snart som vid nästa amning ångrade jag mig. Fast föda i all ära, men jag ser tydligt vad amningen gör för honom, hur han gillar närheten och drickat. Nu ska jag försöka få till ett par, tre amningstillfällen om dagen. Ett tag till. Det känns bra.

Apropå amning skriver Fröken Märkvärdig ett väldigt bra inlägg om bröstmjölkens alla möjligheter. Kan bara hålla med. Man vill dra gränsen någonstans ganska nära bröstmjölkens funktion som föda. Och inte fasen skulle män rekommenderas att linda kålblad runt ömmande kroppsdel, va?

tisdag 29 mars 2011

Idag

I San fransisco firar man Britney Spears-dagen. Här firar vi Luddi-dagen. Sju stora månader.

För tillfället sover han och mamman betalar räkningar, dricker kaffet och äter chokladen. Snart går vi ut i solen. Då ska han få gunga och efter det ska vi hämta en gåstol som mamman, återigen, fyndat.

Hurra för min bästa lilla människa!

Sunkiga kontraster

Måste skriva en sak till om gårdagens En unge i minuten. Hurra för att de skildrade en ensam mammas förlossning. Mycket bra gjort tycker jag. Men så klart har jag en åsikt om att hon och hennes situation fick skildras jämsides med det lyckligt, sedan tolv år tillbaka, stabila paret som föder sitt andra barn och där deras berättelse ackompanjeras av den där Sarah Dawn Finer-låten. Den låten som toppar spellistor på bröllop och som anses vara en ultimat kärleksförklaring. Fanns den förresten inte med på Victoria och Daniels bröllop?

Singelmammans berättelse löd ungefär att hon upptäckt sin graviditet först i vecka 23 och att hon inte var helt säker på vem som var pappan. Till råga på allt var hennes bebis inte helt ok efter förlossningen. Konstigare saker har hänt, men tyvärr blev det rosa fluffet en väldigt dålig kontrast till hennes berättelse. Då blev jag besviken.

Day 11 - a song from your favorite band

Otroligt svårt eftersom jag inte har ett favoritband. Jag gillar många och de är väldigt olika. Typ de här.





Att vara två om det

Nu är det sådär svårt igen. Ingen av oss är vana vid att vara två om ansvaret. Dilemmat nu: Han är aptrött för han är inte van vid störd nattsömn och är skapt på det viset att han behöver extremt mycket nattsömn för att funka på jobbet.

Tough shit, tänker jag. Och välkommen till verkligheten, tänkter jag också efter att ha studsat upp och ner i sängen för att klappa, stoppa in napp ca en gång i timmen, matat och nästan tvingat till omsomning kl 05.00, vaknar kl. 08.00 av HANS väckarklocka som HAN inte hör, flyger upp ur sängen och fräser något ganska syrligt medan jag fipplar med mojängen som helst ska sluta låta. Den slutar inte låta. Sen är jag apsur för att han går till jobbet senare än han bör och kommer alltså komma hem senare...

Jag är också aptrött, men är ju hemma om dagarna. Inte precis vila i det heller även om jag inte behöver min hjärna på samma vis som han.

Hur gör man med sånt här, när den ena jobbar och behöver sova? Ni som lever i par, kan man få ta del av goda råd vore jag lyckligast i världen. Nu tar jag både nätter och morgon måndag till fredag och han helgen. Jag är inte helnöjd med den fördelningen, men å andra sidan (sjukligt) tacksam över att få sova något mer ostört lördag och söndag.

-----
Obs att jag inte valde den här striden med förnuft. Man blir totalt irrationell av sömnlösheten och det faktum att det nu finns någon annan, alltså han, att skylla den på gör mig bara än mer rabiat. Han, skrivet med stora bokstäver i texten, är ett uttryck för det. Jag klandrar honom inte. Egentligen.

måndag 28 mars 2011

En gång till

För andra måndagen i rad har jag kollat på En unge i minuten. Kroppen, under och efteråt, är mer spänd än när jag själv födde barn. Så spänd att jag är tvungen att ändra ställning där jag sitter i soffan för att musklerna nästan börjar krampa. Kall om händerna, svett i armhålorna, pulsen hög.

Det här är för mig en gåta:
Hur vågade jag?!
Har jag verkligen gjort det där?

Sen tänker jag att näe, näe, jag skulle aldrig.
Jag vet inte så noga vad det är jag aldrig skulle...Kanske aldrig mer? Fast det vet jag ju, att när jag väl är där, när jag står inför en eventuell andra förlossning, så är det inget konstigt med det.

Jordens märkligaste grej måste vara att föda barn. Så präglad som jag är av den upplevelsen och ändå kan jag känna att det inte var jag som gick igenom de där helvetestimmarna.


Sjukt mycket värt slitet i alla fall.

Men samtidigt

I lördags var L med på middagskalas och fick dricka vatten ur ett glas-glas. Kling, sa det när en liten tand på väg upp stötte emot glaset.

Herregud. Ska han få tänder också?!

Hoppa över A, gå direkt till B

Nu börjar jag bli otålig. Han har suttit sedan 4 1/2 månader, men rulla runt det går inte. Han vägrar. Hamnar på sidan, roffar åt sig det som ligger inom räckhåll och vältrar sig tillbaka på rygg igen. Två gånger har han vänt sig, men det var det.

Jag förespråkar alltid naturens egen gång men nu börjar jag, i ärlighetens namn, bli otålig. Lockar och pockar med läskande, tuggbara vänner över huvudet på honom och skjuter på lite försiktigt, men näe. Vill inte.

Medan andra sjumånaders rullar runt som små virvelvindar ligger han som en pascha och gapar av frustration över att han varken kan ta sig uppåt eller framåt. Jag anar att han går i moderns fotspår. Vill kunna men är måttligt intresserad att lära sig. Vägen dit intresserar icket.

söndag 27 mars 2011

Fyndet



Det vore synd att kalla den snygg. Men vi behövde en här uppe och den fyller sin funktion som matstol åt L. Kostar den dessutom 25 spänn kan man ha överseende med att den inte på något vis är estetiskt tilltalande.

lördag 26 mars 2011

Day 10 - a song that makes you fall asleep

Somliga behöver musik för att kunna somna. Jag behöver det inte. Därför blir den tionde sången lite svår. Möjligen att jag somnar till barnets speldosa då och då.



Obs! Hiskelig version.

Konstigheter efter barnafödande

Objektet på bilden föreställer det senaste tillskottet hår på huvudet. Två centimeter stubb rätt opp. Stråna är inte lätta tukta.

Hej nya håret, jag är glad att ni vill växa ut igen. Men Hej Gallfebern!

fredag 25 mars 2011

Day 9 - a song you can dance to

Culture Beat Mr Vain

För fredagskänslan och den då trånande tonåringens skull.

Om att ligga efter


Så här såg det ut igår. Stundtals snöade det. Alltså kolla vallarna! vagnen ser ju liten ut där den står. Hoppas ni njuter av våren.

Flyg med liten bebis

För andra gången flög vi från Stockholm till Norrlandet. Eftersom jag var så sjukligt nojig över att flyga ensam med L första gången så kanske min erfarenhet kan lugna någon annan. Det verkar ju vara lite av min grej.

Ur miljösynpunkt är det katastrof att välja flyg framför tåg. Men tio timmar tåg förlorar mot en timme i luften när priset är ungefär dubbelt. Dessutom, när man reser ensam med barn och packning som dessutom innebär en vagn, så är tåg ett jäkla slit. Att få på allt innan den stressade SJ-konduktören hunnit blåsa i sin visselpipa är som kniven mot strupen. Sist jag gjorde det stod en vänlig själ med mitt barn i famnen när konduktören tog ton. Med mig på tåget. Det var hjärtat i halsgropen ska jag be att få tala om. Men det gick ju bra.

Det går alldeles ypperligt med en bebis i luften. I alla fall under en timme, som jag provat. Bagaget blir omhändetaget och man har liksom bara sig själv att sköta om resten av resan. Folk är otroligt hjälpsamma också. Det är ideligen här, jag tar honom och vänta ska jag hjälpa. Så fortsätter det även på planet. Värdinnorna verkar alltid väldigt förtjusta i att det är barn med och de ger alltid goda tips och frågar hur det går osv. Och det där med öronen verkar väldigt individuellt. Har ingen erfarenhet av onda sådana, ännu så länge. Napp, flaska eller amma ska ju vara bra mot det i så fall.

Så var det med det.

torsdag 24 mars 2011

Om att inte bli förvånad

Det kan vara så att en morgon i Stockholms lokaltrafik inte gör stockholmarna rättvisa. Men ändå: Självupptagna och hyfsat ignoranta. För så här kan det gå till när en moder kommer släpandes på vagn och en fullmatad rygga i back packer-format, alltså rätt så stor och rätt så tung.

Bussen saktar in vid hållplatsen, dörrarna öppnas och fram träder en trappa (!) på tre trappsteg(!). Snabb kalkylering i fortfarande sömndrucken hjärna, slänger in ryggan och börjar dra vagnen upp för de tre trappstegen, som av någon anledning är högre än normalt. Så där på gränsen för att det smidigt ska gå att rulla vagnens bakhjul på steget. För höga helt enkelt. Men det går.

Väl uppe, genomsvett efter en smärre bergsbestigning, ser jag att det faktiskt sitter folk precis vid dörren. Både på platserna bakom och framför dörrarna. Möter inga blickar. Alla stirrar fokuserat, eller skyldigt om man vill, ut genom rutorna. Tänker onda tankar om var och en, men väl framme vid flygplatsen visar sig mannen vid dörren vara ångerfull. Han har åkt med hela sträckan och har hunnit tänka över sina synder. Hjälper mig ner.
Tack.

I Norrland..


...spelar vi piano och trummor.

Day 08 – a song that you know all the words to

Kändis overload

Herr och fru är ett nytt program som ska börja sändas i vår på en av de kommersiella kanalerna. Roligt, tänkte jag som framför mig såg ett nytt Kär och galen. Det är det inte. Det är kändispar som ska tävla i kunskap om varandra. Är det inte dööööödstråkigt med kändisar i alla möjliga tv-programskonstellationer? Mycket mer spännande med vanliga människor utan mediaträning.

onsdag 23 mars 2011

Everything you own (in a box) to the left



Smaka först, kassera sedan till vänster.

Day 07 – a song that reminds you of a certain event


Det här eventet måste klassas som The event of a life time. När den lilla parveln skulle ut sjöng jag och pappan alla låtar vi kunde av Bonnie Tyler. Ett power medly. Hon är power, Bonnie.

Här kommer hon tyvärr inte alls till sin rätt. Låten är betydligt bättre på skiva.

tisdag 22 mars 2011

Den lilla människan

Mamma vilja skriver så otroligt fint om sin Mini och allt han lärt sig under sina sex månader i den här världen. Och vad hon lärt sig.

Jag vill bara stämma in i hur vansinnigt roligt det är nu när jag och L känner varandra. Utan och innan. Vi funkar så himla bra. Ju mer hans person träder fram desto djupare och starkare blir våra band. Ibland så starka att jag nästan blir rädd.

Fantastiska lilla unge! Det är ingen hejd på framstegen och tiden bara rusar. Nästa vecka är han sju månader. Det går ju som bekant inte stoppa tiden så nu ska jag se till att göra det allra bästa av de sista föräldralediga månaderna.

Vi tar den om faser igen

Så himla skönt att allt man läser inte alltid stämmer, tycker jag. För det mesta intar jag sådant jag läser om barn, barnuppfostran och föräldraskap med en stor portion salt. Inväntar hellre situationen och följer min egen intuition. Det funkar bäst för mig.

Som det här med faser. Visst kan man ha de där fasmönstren med sig i bakhuvudet, eftersom de kan ge mig som förälder en hint om varför barnet beter sig och så. Men nu har jag gått och väntat på 26-veckorsfasen utan att upptäcka synbara tendenser på en sådan. Han är solskenet om dagarna, sover bra. Eller näe, han sov fasen urkasst för ca två veckor sedan. Konstigt man glömmer det.

Vidare tänker jag om faser att det inte bara är barnet som genomgår faser. Naturligt vore om även jag som förälder gör det. För det är fasen inte lätt det här. Svacka - språng, svacka - språng, så blir man fullfjädrad till slut. Eehh...kanske. Men man blir nog lite mer kompetent efter varje gång vill jag tro.

När det gäller barnet, mitt barn för den som är intresserad, har de tyngsta perioderna varit runt två och fyra månader. Att jag kom ur fyramånadersfasen med vettet i behåll förvånar mig fortfarande.

Bita sig i svansen 2

Köpte mig ett par jeans med hög midja. Smickrande siluett var min vision. Döljer magfluffet optimalt. Inte, skulle det visa sig. Har nog aldrig i mitt liv burit ett plagg som suttit så illa. För vad spelar det för roll om midjan är smal när man ser ut som man svalt en badboll nedanför, framtill?

Tänker det här.



Kvinnan på bilden är Catie Jung, vars midja är världens smalaste. Omfånget är detsamma som en cd-skiva.

Så himla bra!

Här kan man lita på läsarna angående mina kroppsliga bryderier i Bita sig i svansen.

Varför brösen blir mindre efter amning svarar Sebastian på.

Det beror på att fettvävnaden i brösten byts ut mot celler som genererar mjölk, när du sedan slutar amma skiftas dessa celler inte tillbaka 1:1 vilket gör att brösten kan bli mindre, dock är det från kvinna till kvinna.

Nu har jag inte slutat amma ännu, men enligt Anna som bloggarBaba Babies finns det hopp!

Jag upplevde det som att mina bröst var ganska sorgliga efter att jag slutat amma sonen när han var cirka 8 månader, men när han var runt 1 år hade de liksom dragit ihop sig och fyllt ut sig lite mer igen. Så om du slutade nyss kan du nog förvänta dig att de kommer ändras lite mer innan de är som de kommer vara!

Day 6 - a song that reminds you of somewhere



Våren 2008, i studentstaden, lyssnade jag väldigt mycket på den här låten. Fick även dansa mig snygg till en hel spelning med Doktor Kosmos, tillsammans med några av de bästa. Det var Norrland och staden var sådär härligt ljus. Trots sena timmen skulle det dröja ytterligare några timmar innan det ens blev skymningsmörkt.

Norrlandsljus, Doktor Kosmos, dans och bästa sällskapet. Det är så jag känner nostalgin bubbla under huden medan jag skriver.

De är inte det bästa bandet på att göra videos till sina låtar, men ändå.

måndag 21 mars 2011

Bita sig i svansen

Jag som varit så bekväm med min kropp efter graviditet och förlossning börjar nu vakna upp. Kolla lite mer närgånget på kroppsdelarna. Förfäras lite lätt av min nya profil.

Man kan säga såhär: Sju månaders amning har tagit ut sin rätt. Förståelsen för de som köper sig nya tuttar efter barnafödande är total. PUNKT.

Nattens aha

Du ansvarar själv för din lycka.
Nu vill jag försöka bli en gladare person. Ska ge det här familjelivet en chans och åker till pappan i Norrland ett par veckor. Han och L får möjlighet att vara tillsammans i en vardag och jag hinner andas både ut och in. Inte bara in, som nu, i väntan på att något ska hända som får saker att falla på plats. Axlarna kommer liksom inte närmre öronen nu. Hämta andan. I ren norrlandsluft dessutom. Det ska bli lovely, I tell ya!

Drömmer om vad jag ska göra för mig. Drömmer om afro-pass, långa promenader runt sjön och om att simma. Om en middag tillsammans med en vän. Kanske en kväll på en festival? Och Vi-tre-häng så klart.

När jag får för mycket oklarheter omkring mig blir jag oförmögen att ta beslut. Ett menlöst tillstånd där jag försöker ordna genom att drar lite planlöst i alla möjliga trådar. Så fort de svarar med motstånd släpper jag och går på nästa. Leder i n g e n s t a n s.

Nu känns det bättre. Så himla skönt när man väl tagit ett beslut.

Day 5 - a song that reminds you of someone



Väldigt mycket min första nya vän i min första studentstad. Väldigt mycket paj och vitt vin blev det med henne.

söndag 20 mars 2011

Liten

Jag börja inse min begränsning. Tror jag. Kanske är det den lilla människan i mig som talar. Hon dyker upp allt mer ofta och säger åt den större, den som tror att hon är orubblig, att flytta dit pappan eller mina föräldrar bor.

Känner tröttheten och ensamheten. Besatt - när tanken på att jag inte fått sova en hel natt på sju månader kommer smygande, då blir jag besatt. Jag måste sova. Hur ska jag få sova? När ska jag få sova?

Inser att jag kommer behöva uppbackning och avlastning när jag börjar jobba och L börjar dagis. De två personer som står mig närmast här kan jag inte kräva hjälp av i tid och otid. Inte på samma kravlösa vis som jag kan be mina föräldrar eller framförallt pappan. De har egna liv.

Blir sjukt liten människa när jag tänker på det här. Känner mig misslyckad emellanåt. Det är värsta känslan. Och så är jag dålig på att be om hjälp. Alltid obekvämt.

Apropå små klädda som vuxna

Känner att skärvorna yr lite kring huvudet här i glashuset nu när jag publicerar bilder på sonen klädd som en minivuxen. Förklaringen till klädseln lyder: Pliktskyldig. Kan inte med att inte använda kläder som folk med glädje och av omtanke valt ut till honom i present.

En helg, ett dygn

Frukost på en lördag. Radio, kaffe, macka med ägg och avokado (ej på samma macka), vindruvor och en liten pratkvarn som sällskap.

Lite här och var står röda nejlikor och piggar upp efter en isolerad vecka.

Vi lekte fotostudio. Kul tyckte jag. Förbaskat tråkigt tyckte han.

Men efter en stund gick det lite bättre.

Tills han gav upp, tog på sig jeansen och finskjortan och drog upp i soffan för att gnaga lite på gymmet som gömmer sig där bakom.

Mamman fick smördegsmat och en folköl á la 80-tal. L syntes inte till på hela kvällen.

En hård natt In the club antar jag, för kl. 10:00 såg det fortfarande ut så här i sängen.

Day 04 – a song that makes you sad


Just Ane Bruns version av den här låten. Det går inte, det brister varje gång. Om inte i synliga tårar så någonstans i kroppen. Det finns en direkt koppling till en viss person med ledsna ögon men vars färger jag vet finns där bakom. Jag har sett dem. Han måste bara våga visa dem.

lördag 19 mars 2011

Hur gammal var du sa du?

Har just tillagat en rätt som innebär att man bakar in en massa geggigt, gottit och flottigt i smördeg. Anno 1980 skulle jag tro.

När jag reste mig från golvet tidigare ikväll kom en nerv i höger skinka i kläm så jag måste halta runt här mellan badrum, spjälsäng och kök. Till på köpet välte jag ut en ask körsbärstomater som flög över golvet. Det innebar höftböj. Det gjorde ont.

Spär på det hele med lite lillgammal lördagsunderhållningSVT. Väääldigt tråkig och långsam. Tävla i kunskapsfrågor mot en femteklassare funkar möjligen på en söndag. Inte en lördag.

Sammantaget tror jag mig ligga på ca 60 år just nu.

Day 03 – a song that makes you happy


Eftersom jag inte kunde välja bland alla så fick det bli den här, lite knasiga med The Flying Lizards. Knaset gör mig glad.

Vad jag hade glömt - Balders hage

Jag visste inte att Emma Gray Munthe ursprungligen kommer från Älmhult. Jag växte upp i en håla ca fyra mil därifrån så vi har ett och annat gemensamt visar det sig. Inget att vara vida stolt över. saken vi har gemensamt alltså. Emma gillar jag.

Strax utanför Älmhult fanns, och jag tror det fortfarande finns, ett nöjespalats kallat Balders hage. Vidrigt ställe. Till detta vidriga tvåvånings discoinferno gick från min lilla håla bussar en gång i månaden vill jag minnas. Stupfulla ungdomar flög runt som flipperkulor i bussen som färdades längs väl eftersatta landsvägar. Vi snackar djupaste smålandsskogarna, dvs. bäckmörker. Flaskor och burkar yrde, folk spydde, busschauffören försökte hålla ställningarna, hur han lyckades med det förstår jag bara inte. Det var en mardröm.

Väl framme skulle halvt medvetslösa, oftast brudar (ja de kallades brudar), väckas upp och släpas med in på stället. De tuffa jeans- och bootsklädda ungtupparna stannade gärna ute i buskarna där det pökades och krökades och en och annan näve svingades.

Jag har sett E-type där två gånger, tror jag. Jumper en gång också. De kanske la av efter det. Inget hade varit mer förståligt.

Så var det att växa upp i skogen och försöka vara som alla andra. Livrädd som jag var. Jag hatade verkligen de där resorna. Men jag gillade att dansa. Minns jag varit där tre gånger och var nog som vanligt flugan på väggen.

Emma Gray Munthe har sammanställt en, i sammanhanget, fantastiskt ångestframkallande lista på tio låtar som spelades om och om så det ekade mellan de småländska granarna. 10 x Balders Hage (dvs två våningar misär och/eller dans i en gammal lada 2 mil utanför Älmhult)

fredag 18 mars 2011

Ursäkta beskheten

Var är alla stöd- och hjälpinsamlingar till förmån för de drabbade i Japan?
När Tsunamin slog mot Thailand var det ett herrans insamlande och svenskar åkte dit för att hjälpa till och man ömmade så för landet (folket, solen, maten, svenskarnas paradis på jorden?).

Idag rapporterades om att folk som överlevt skalvet och tsunamin i Japan dör som flugor, nu efteråt, och det på grund av att de inte får tillräckligt med hjälp - att hålla värmen i de kalla lägren där hundra- kanske tusentals härbärgerar, hjälp med mat och mediciner. Var är svenskarnas pengar och empati då? På en strand i Thailand?

Och en annan fråga: Vad är det som händer? Är inte Japan ett så rikt land att de skulle kunna ta hand om de här människorna som behöver medicin och mat?

Vad gör vi?!

Om att var spontan

Det svåraste med att bo i Norrland var att spontant åka söder ut och hälsa på folk.

Den här helgen har jag ingenting inplanerat och alla andra är upptagna på annat håll. Fixar inte en helg i ensamhet efter den här isolerade veckan så jag kollar upp biljett på SJ:s hemsida. As if! Allt slutsålt. Det som finns kvar kostar minst tusen spänn, alternativtet är sju timmar buss.

Så mycket för att spontant ta sig från huvudstaden.

Mysbyxa vs kjol

Läser Mama Citas inlägg om femåriga dottern som frågar om hon är ful. Knipet i hjärtat att få höra sådant från sin dotter. Så klart man ifrågasätter sig själv som förälder, sin omgivning, vrider och vänder på perspektiv. Jag gör det med. Dagligen. Och jag hoppas att mina ambitioner och aktiva val ska bidra till att L får självförtroende nog att stå för sin egen person och förhoppningsvis få med sig sunda värderingar. Men räcker det att själv visa, bekräfta och tala om att man är precis lika bra i mysbyxor som i kjol när klädjättar matar med exempelvis det här?

Reklamen från stora klädkedjan som damp ner på hallmattan igår gör mig förvirrad. Vad är det de vill tala om för mig som förälder och för våra barn? Vad gestaltar flickorna? Är det två flickor? Är det mamma och barn?

Små barn i vuxna kostymer är bland det läskigaste jag vet och bekräftar bara hur viktiga de signaler vi vuxna sänder ut till våra barn faktiskt är. Men hur gör man när barnet vill ha kjol istället för mysbyxa, för att bli sötare? Hur långt räcker min välvilja då?

Så himla svårt.

-------

Uppdatering: läs även hos AMO och Säg ifrån om jag sagt det här förut.

Posera lite

Nu för tiden sätter jag på mig det som ligger närmast till hands, i princip. T-shirten hade under veckan kommit upp till ytan i t-shirthögen och brallorna låg på tvättkorgen i badrummet. Men kolla somrigt!!

Fokusera på palmen till vänster för rätta stämningen.
Bortse alltså från babygym och annat bråte i bakgrunden.

somrigt att jag var tvungen att posera och ta självutlösarbild och till på köpet lägga ut på bloggen.

Tids nog kommer den, sommaren. Men först ska tydligen ett sjujäkla snöoväder passera. Igen.

Day 02 – your least favorite song



Ok. Ingen överraskning här precis.

torsdag 17 mars 2011

Day 1 - your favorite song



Gitarrerna, uppbyggnaden, kanske stämningen i låten eller bara min fäbless för den här musikeran? Kanske alltihop. Vissa låtar gillar man bara.

I perioder har jag lyssnat väldigt mycket på The Kinks. Framförallt under de åren (2,5 närmare bestämt) jag bodde i London. Där spelades sån här musik på klubbarna. Det hade jag aldrig upplevt. Jag levde och slet skosulor mot dansgolven.

Och se så finkammade, vilka svärmorsdrömmar, vilka rockstjärnor och vilket skönt avslappnat dansgolv. Så snyggt alltihop att jag vill hoppa in i videon. Lite mer så vill jag ha det.

Lappsjuk

Märks på mängden inlägg att jag varit sällskapssjuk idag. Sitta inne med sjukt barn är minst sagt oinspirerande. Funderar på att lura hit någon till kvällen. Han smittar väl inte längre vill jag tro.

Vilken tur att bloggar finns ändå. Småsnackar med folk i kommentarsfälten och önskar nästan ni kunde komma hit och sitta med mig vid köksbordet. Jag skulle bjuda på något alldeles fantastiskt smaskigt. Något som ligger långt ifrån viktkoll, kalorier och dieter. Gud så trevligt det skulle vara!

ABC: Ö


Örhängen eller öronhänge som det heter på småländska. Just de här ligger på undantag, men kan inte göra mig av med dem.
Det här är en del av fotoutmaningen ABC.

Vem vare?

Vem var det som skrev de där ängsligheterna om musik i förra inlägget? Sådana trendkänsligheter är bland det mest oattraktiva jag vet och det var inte menat att jag skulle framstå som en sådan snobb.

Så här ser utmaningen 30dagar, 30låtar ut.

day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year

Välkommen åter

Känner att amningskoman och hormondansen som huserat i kroppen börjar klinga av och mitt gamla jag sipprar fram så smått - att inte bara läsa mejl och sms, utan också svara, att läsa tidningar med annat än skvaller-relaterat innehåll, känna genuint intresse för andra människor än L, börja lyssna och uppdatera mig på musik igen, föra en konversation med hyfsat flyt och intressera mig för omvärlden och allt som ligger utanför de här fyra puré- och bajsosande väggarna.

Det känns skönt, även om jag har bra bit kvar till mitt forna jag. Eller dit tror jag i och för sig aldrig jag kommer återvända helt. En del går förlorat med ett barn, men det är ju inte precis att se som en förlust.

Sådant jag gärna skulle vilja kom tillbaka är musikintresset. Till exempel skulle jag gärna hakat på den här nya musikutmaningen som florerar på bloggar (se exempelvis här). Men så inser jag att mitt musikintresse i princip förintats och det känns för ansträngande, kankse till och med lite för mycket prestige för mig att hänga på. Man (jag) vill ju (tydligen) svara med en (rätt) låt man (jag) kan stå för osv.

Det senaste året har jag inte intresserat mig nämnvärt. Musikforum som Pitchfork, Sonic och PSL var nära på dagliga inslag. Nu lyssnar jag på radio. Får allt serverat. Ibland när suget tränger sig på spelar jag enstaka låt på Spotify.repeat. Man frågar sig vad som hände. Antar hjärnan varit för ockuperad av annat viktigt.

Annat som väckte min upptäckarlust var när jag ryckte åt mig DN Världen som pappan lämnade efter sig i pappersinsamlingen. Herregud så bra! Så inspirerad jag blev! Och igår kollade jag på hela Hej Litteraturen! på SVT. Herregud så bra! Så inspirerad jag blev! Igen.

Kanske väl entusiastisk över fynden och dess innehåll, men ändå. Det är som att upptäcka intressen på nytt. Ganska härlig känsla att lyfta blicken och inse hur mycket mer det finns där ute.

På Fotografiska

Jag minns bilderna från folkmorden i Rwanda 1994. De var fruktansvärda. Intended Consequences: Rwandan Children Born of Rape är en ny utställning på Fotografiska i Stockholm, som ger mig rysningar redan innan jag hunnit dit.
Bild: Jonathan Torgovnik, lånad från Fotografiska.



Under folkmorden våldtogs mellan 250 000 och 500 000 kvinnor och flickor systematiskt, som en del av krigsföringen. Den israeliska fotojournalisten Jonathan Torgovnik har följt barnen till de våldtagna kvinnorna och flickorna i intervjuer och bilder. Om att födas och fostras av en mamma som varit offer för grov tortyr. Kanske kan det till och med bli väl starkt. Men jag vill se, läsa, höra och ta in.



Så snart jag kan ska jag gå dit.

Om ljuv musik

Idag är han bättre. Hesheten har gett efter och han kan höra sin röst igen. Den gillar han, verkar det som. I alla fall att döma av vad som hörs från sängen just nu.

Vad som inte varit som ljuv musik var nattens jojo-lek. Som en jojo upp från och tillbaka ner i sängen. Vyssja, vyssja. Hostan får honom att gråta. Antar att den gör ont. Så sitter vi upp ett slag i sängen och när jag lägger ner honom tar han ett djupt andetag och hostan drar igång igen. Och igen. Och igen. Nån vidare sömn blev det inte. Det vore synd att påstå.

Typiskt, eller snarare tur kanske, att jag gick och la mig innan 21:30!! Första i historien.

onsdag 16 mars 2011

När det piper och väser

Emellanåt låter det som jag har en liten kråka som kraxar bredvid mig i sängen. Alternativt en hundvalp som övar sitt skall. Det är en ynklig krabat. Hostar och väser, nyser och snorar, med en feber som bara tillfälligt försvinner för att senare komma tillbaka. Dåliga samvetet säger att han inte borde gått ut igår, men det blev ju lite tvunget.
Bananmos med hallon gjorde susen för ett slag. Fantastiskt gott tyckte även jag som inte fick nog av saften från de frusna hallonen och slickade tallriken ren för att sedan gå till affären med en rosafärgad nästipp. Rosa av hallonsaft. Hepp!

Tack för jag fick komma!

Det braiga samtalet som kom i fredags var jobbrelaterat. Smickrad upp till öronen blev jag så klart. Hade aldrig ens tänkt tanken om en eventuell anställningsintervju. Igår var dagen för den. Mitt livs första intervju för ett jobb jag är utbildad att klara av. Tidigare jobb har klubbats genom ett handslag eller en muntlig överrenskommelse. Ibland på stående fot. Det här var något helt annat.

Tyckte jag förberett mig väl. Tragglat svar på frågor om goda och dåliga egenskaper, varför jag sökt jobbet och vad jag kan tillföra osv. Inte en enda sådan fråga kom. Gillar inte den här typen av öppen intervju. Berätta lite om dig själv! Och innan jag hinner längre än till ok, fortsatte personen på andra sidan bordet med varför har du tillexempel sökt det här jobbet?

Gulp och förresten, hallå?! Så här såg det inte ut i mitt manus...Här ska ju frågorna komma var för sig och däremellan ska mina svar in. Vad jag lyckades få med i berättelsen om mig som kan vara av värde för arbetsgivaren vet i fasen.

Sedan var det dags för inläsningar och värderingsövningar. Jag låste mig. Halvtimmen jag fick till mitt förfogande gick som på tio minuter. Var f-n har min stresstålighet tagit vägen? Jag som trodde jag övat upp den nu, som småbarnsmorsa och allt. Maximera och effektivisera, ni vet.

Gu va slut jag var efter den där dryga timmen. Och gu va långt bort det där jobbet känns nu.

OBS på att jag inte grämer mig eller är ledsen. Kanske bara lite över min försvunna strestålighet. Det var ett bra övningstillfälle.

Världen

Det är mycket i världen som är orättvist. Sådant som präglar mig just nu är katastrofens Japan. Mina känslor vet inte var de ska ta vägen, som jag ömmar för det japanska folket.

Och samtidigt som människor lider i både Japan och Libyen står en maktgalen, skräckinjagande människa och gormar om sitt envälde och storhet. Rädd är bara förnamnet på vad jag känner för honom. Skräckslagen kanske är efternamnet.

tisdag 15 mars 2011

Stackars barn

Ärligt talat. Jag kan inte höra stackars L dra snoret fram och tillbaka på det här viset, i varje andetag, utan att själv gå och snyta mig, alternativt dra ner det.

När lär barn sig att snyta näsan?

måndag 14 mars 2011

Som klister

Efter datorfri helg möttes jag i morse av ett sorgligt besked hos Fröken Sverige. En klump byggde bo i mig och sedan dess har jag tänkt och formulerat för mig själv vad jag skulle skriva till henne. Som en tröst? Det går inte.

Det faktum att en kvinna ska tvingas gå under jorden på grund av en mans vansinne är så ofantligt sorgligt och orättvist.


Vi är många som tänker på dig. Hoppas ni har det så bra ni kan.

Nedräkning: 2 h

Nu är det nära. Bara två timmar kvar.
Ikväll ska jag banne mig komma i säng senast kl. 22.00. Nattuggleutmaningen, som Mamma Vilja döpte den till, är igång.

Som ett brev på posten

Vad skönt att han sluppit sjukdomar under hela den här tiden, fantastiskt!

Pang bom! Fem timmar senare rusar febern och han vet inte hur man gör med allt snor i näsan. Det bubblar och kokar. Inte lätt att äta med det som far fram och tillbaka där inne. Inte lätt att sova heller. Bäst har det gått att sova halvsittandes i mammans famn. Halvsittandes i sin säng fungerade inte alls lika bra och det förstår man ju. Är hudtonen ljust rosa av temperaturen är man inte så tuff. Då vill man bli klappad på, vaggad och ömkad. Men nu är mamman trött. Söte göte så trött. Tror inte sömnen har fått hålla i sig en hel timme i sträck de senaste två nätterna. Fatta att man klarar sig på så här lite sömn. Det är häftigt (eeh...ordval..).

Han är mycket glad emellanåt. Vi lever på det just nu, både han och jag.

Ja, men det här med kläderna då

Läste ett inlägg hos Mirakelmamman om hur hon blivit bemött när hon, ve och fasa, köpte röda kläder till sin son på Lindex. Det är ju inte vad en pojke ska ha på sig, det vet alla. Bara att hålla tummarna för att det går över snart....

När jag valde den gölligölliga jackan i en modell som med största säkerhet anses vara för tjejer, den med gröna hjärtan på, fick jag också höra att det ÄR en tjej-jacka. Det är verkligen en tjej-jacka! Provocerad blir jag.

Man kan bojkotta hela kedjan på grund av unken inställning och köpa barnkläder från märken med en mer könsneutral inställning. Men hos mig väger tre par byxor, i bra kvalitet, för ca 150 spänn tyngre än ett par, förvisso ursnygga, för 200 spänn. Plånbok styr. Det är inget jag lider av. Inte L heller. Förhoppningsvis lider han inte heller av att bära en brudjacka med hjärtan på vid åtta månaders ålder. På sikt kanske det kan bidra till något så gott som att det inte kommer spela någon avsevärd roll i hans liv.

söndag 13 mars 2011

Om att vara lite hemlig

Fredagen kom med ännu mer goda nyheter. Egentligen vill jag bara skrika ut det så att allaallaalla hör men är rädd att jinxa hela grejen. Så småningom kommer det. Oavsett utfall kommer jag skriva om det här för jag kan ju inte hålla sådana saker för mig själv. No can do.

Och så melodifestivalen. Skönt det är över nu.

lördag 12 mars 2011

Tack

Jädrar vilken vårflod det är här! I Stockholmsmått innebär det att snön smälter och stora pölar täcker gångbananorna. Är väldigt tacksam för mina, inte så snygga men väldigt funktionella, allvädersstövlar nu. Tack vuxenförnuftet!

fredag 11 mars 2011

Bulan & Jag dance chart

Eftersom det är fredag tänkte vi bjuda på några riktiga dansgolvsvältare som vi kör flitigt här hemma. Dansa och sjung.

  1. Kom Adolfina, kom Adolfina ta mig om halsen - Från Madicken. Uppskattas främst till en svängom i valstakt.
  2. Tänk om jag hade en liten, liten apa. Fantastisk låt i alla lägen.
  3. I follow River - Lycke Li. Upplevs gärna i arty farty-dans i mammas famn.

Mycket nöje!

Vad är d e t?

Jag tycker själv att min son ser väldigt pojkig ut. Har funderat mycket på vad det är med hans ansiktsdrag som ger honom en mer pojkig profil, men kan inte komma på vad det skulle vara. Han har bara en pojkig look helt enkelt. Och för mig spelar det ingen som helst roll, jag är bara så fascinerad av vad det är hos bebisar som gör att de ser pojkiga och flickiga ut. De är ju som en relativt ofärdig människoklump, om ni förstår hur jag menar. Dragen är inte så utmejslade ännu.
På senare tid har många tagit L för att vara en flicka. Jag kan inte förstå varför?!

Utmaningen är att lägga sig i tid.

Jag påpekar för alla och mig själv hur viktig sömnen är när man ensam. För att orka vara den förälder man vill vara. Att det är svårt att komma i säng i tid är bara förnamnet på problemet. Ofta slår klockan både midnatt och till och med efter det ibland.

Det visar sig att det är fler än jag som har svårt att släppa tv, dator eller annan egentidssysselsättning om kvällarna. Mamma Vilja är precis som jag en nattugglare, men nu är det slut med det. Härom dagen utmanade jag henne i att gå och lägga sig senast kl. 22:00. Nu var det ju tyvärr så att jag var på festligheter igår och kom hem först vid det dagset. Tydligen var det omöjligt att gå till sängs direkt efter hemkomst så jag vilade ett slag på soffan. Slog olyckligtvis på SVT och se där rullade himla bra film om en motståndsrörelse i Tyskland under Hitlerstyret. Förödande konsekvenser för individerna. Gripande så klart. Kunde inte sluta. Klockan blev halv ett.

Men från måndag är det senast kl.22:00 som gäller. Mamma vilja verkar ha tävlingsinstinkt av stora mått så jag får nog ligga i lite här misstänker jag.

Nattugglare med sömnbehov, häng på!

ABC: Ä

Äppelskrutt. Det här äpplet har just tjänstgjort som mellanmål.
Det här är en del av fotoutmaningen ABC.

Som choklad innan frukost

Vilken intresse-flash jag skickade genom cyber-rymden här igår med mitt senaste inlägg. Bra där.

Dagen utvecklade sig dock till något mycket bättre än optimering och maximering av tid. Jag fick gå på brasnch-fest där jag och kollegan fick en massa fina ord från folk vi verkligen ser upp till. Som hela branschen ser upp till. Det var gött och vi svävade nog lite ovan marken av mallighet efter det. När jag kom hem satt gulligaste ungen i mosters knä och var glad och osovig, dock med ögon pyttiga av trötthet. Känns fint att de två tycker så mycket om varandra.

Som om inte det vore nog får vi stanna i lägenheten. Den lilla pärlan. Så nu kan jag lägga lite av den värsta panikletarstressen åt sidan ett slag. Dvs. jag behöver inte trycka F5 dagarna i ända, även om jag måste fortsätta leta och helst hitta något innan jag åter befinner mig i panikletarstress i slutet av maj.

Förra veckan kändes det som att jag drog i mig någon slags mental kallsup. Nu ljusnar det på alla fronter. Till och med pappan har börjat räta ut sin krumma inställning till sin uppgift som far.

Idag kommer han hit och jag hoppas hoppas hoppas att veckoslutet fortsätter på det här braiga viset.

torsdag 10 mars 2011

Time well spent

Nu handlar det om att maximera, effektivisera och prioritera. Investera i tiden och använda den då på bästa sätt medan han vilar. Ibland, eller oftast, blir jag sittandes vid datorn, trycker hålögt uppdatera på diverse hyresvärdas hemsidor.

På min mentala lista stod idag tvätta håret, bära ut relativt mycket sopor, diska berget, söka jobb och jobba.

Jag maximerade, effektiviserade och prioriterade i ordningen bära ut sopor, tvätta håret, diska delar av berget, bli av med skiten liksom så jag kunde sätta mig och arbeta utan att bli störd av smuts. Det är så det funkar. Ni vet, det går inte att skriva en uppsats med full tvättkorg tillexempel. Men så mitt i diskberget: baaaaaaabprrrruuuu maaamaaaaoouu.

Nu inväntas nästa sovstund så jag kan fortsätta med resten av disken, söka jobb och jobba.

onsdag 9 mars 2011

ABC: Å

Å som i årstid. Skiftet är på väg. Krokusarna säger att det snart är vår. Även om de står i en kruka inomhus.

Det här är en del av fotoutmaningen ABC.

Man kravlar sig upp

Att vara sitt eget mentala bollplank är inte alltid så lyckat. Det bevisades igår. Bra då att det finns folk som kan plocka upp, bekräfta och tala om hur det faktiskt ligger till. Det behövs emellanåt.

Vaknade på hyfsat humör idag och har fått en del jobb gjort. Ringt, ringt och ringt. Sedan har jag ägnat dagen åt L. Han kräver mer och mer stimulans och aktivitet nu för tiden, så för att vi inte ska gå varandra på nerverna försöker vi göra något på eftermiddagarna. Idag gick vi ut och premiärgungade.

Som jag älskar alla dessa första gången. Första smakportionen, första majskroken, första sitta själv, första allt! Säkert mer underhållande för mig än för honom, det är vad jag tror. Men han gillade att gunga. Tyvärr ballade simkortet i telefonen ur så några förevigande bilder blev det inte.

Har funderat på en gåstol, men på den lilla boyta vi har till förfogande skulle han knappast ha glädje av att stöta emot väggarna stup i kvarten. Så länge får det bli gunga i parken. Så himla fint att se honom spralla och skratta. Det gör även den buttraste göken glad.

Befriande

Egentligen är det ganska märkligt att uppståndelsen blir stor när en fotbollsspelare kommer ut som gay.

Det var väl ändå dags nu va.

tisdag 8 mars 2011

Hör vad han säger

Min vän ikväll:

Jag påminner dig om och om igen. Du är jävligt bra och tuff, så räta på ryggen och kalla inte ditt liv för "situationen". Du är stentuff och kommer göra det som krävs.
Så snälla du, skaffa dig inte en helt felaktig självbild. Intala dig inte att du inte kan, inte är värd det ena och det andra. Det är du.


Jag bölar och han, han är bäst!


PS. Jag lånar gärna ut de här orden. Ta dem om du behöver.

Grönt e skönt

Lindex Shop Online - Jacka

Den här kan jag inte se mig mätt på. L fick den i helgen. Finaste vår- och sommarjackan jag sett. Kommer matcha hans röda hår så bra.

Passera Electra

Alltså opeppen kring mig nu. Ensam mamma, jobba, dagishämntining kl. 15.00 (senast?). Det pratas mycket om det här med pressen att hämta tidigt på dagis. Annars är man dålig förälder. Hur gör ensamma? Fy vilka dåliga föräldrar!

En vän till mig satte sitt barn i på dagis vid nio månader. Jobbsituationen krävde det. Folk hade synpunkter. Bara som en parentes.

Kommentarer jag mött på sistone: Oh, men gud så tufft! Oj vad svårt, vi är ju två och har svårt att få det att gå ihop. Det blir ju inte lätt och hur ska det gå?

Orkar inte.

Jag brukar få en massa djävlar anamma i mig när åsikter om svårt och jobbigt kommer flygande emot mig. Ska bevisa att jag kan. Att det visst går. Men de här molnen som mörkar horisonten - molnen som är bostad, jobb, ekonomi, dagisplats, pappan, pussel osv., de peppar mig inte. De är för många. Känns typ som att stå i en trång gång där vägen ut är blockerad av gladiatorn Electra. Och när man passerat den första gladiatorn står det ytterligare åter. Fatta kämpa.

Klart att ensamma föräldrar är osynliga. De hinner ju inte göra sig hörda.

Oj vad friskt och skönt!

Det var ganska underbart vårlikt väder igår så jag och syster tog promenaden från Kungsholmen till Hammarby sjöstad. Det är en ganska lång sträcka. Väldigt mycket mitt i smeten, vilket stundtals innebär väldigt mycket trafik. När vi kom hem var L svart runt nappen. För mig känns det som att jag drog i mig ett paket cigg igår.

Rubriken är så klart ironisk och det här inlägget är en del av funderingarna kring boende. Fördelar och nackdelar. Staden? Landet? Lilla Staden?

God knows alltså...

måndag 7 mars 2011

Onödigt om bajs

Mycket i min värld handlar om bajs nu för tiden. Behöver inte gå in på detaljer, men det är liksom en indikator på hur barnet mår, hur maten och magen fungerar osv. Är det inte som det ska kan mamman bli mycket, mycket orolig över det. Å andra sidan vet hon inte riktigt hur det ska vara eftersom form, färg och konsistens är väldigt påverkbar visar det sig. Spänningsmoment i vardagen kan man säga.

Det är egentligen konstigt hur ofint det anses vara att prata om något så naturligt som bajs, när det kommer till oss vuxna. När går det från att vara naturligt och bra med sköta magen-bestyr, undrar jag? Kanske är det så att det bara är naturligt och bra när det gäller det egna barnet. Det verkar så. Lite i alla fall.

Min kompis ville slänga sitt barns fullastade blöja i min sophink och frågade om hon kunde slänga den som den var eller om hon skulle stoppa den i en parfymerad plastpåse innan. Parfymerad platspåse? Fatta att det finns parfymerade plastpåsar!! Jag skrattade åt hennes påsar. Tills odören från fullastad blöja nådde min näsa och bara: Stoppa den i parfympåsen, tack. Hennes barn är två månader äldre än L och det som hamnar i den blöjan är mer människolikt om man säger så.

Hos bvc är allt väldigt naturligt och avslappnat. Där kan du inte göra bort dig. Allt i ordets rätta betydelse. Bajs heter bajs.

söndag 6 mars 2011

Bounce baby

Har din baby förvandlats till Nalle Phus kompis Tigger?

Ja men precis! Så himla rolig är han. Studsar och hoppar. Skrattar och stojar. Energin tar aldrig slut.

Frågan ställs i ett veckobrev från babycenter, som jag gick med i när jag väntade honom. Och jag undrar om det är nu man ska börja få problem med handlederna, kanske?

ABC: Z

Zlatan-brickan. På den serverar jag min pappa frukost när han är här på besök. Mest för att retas. Han är en motorsportmänniska och hyser stort agg mot att Zlatan tar upp alla sportsidor i tidningen. Jag skrattar åt honom för det.


Det här är en del av fotoutmaningen ABC.

lördag 5 mars 2011

ABC: Y

Yrväder. Inte still en sekund.


Det här är en del av fotoutmaningen ABC.

fredag 4 mars 2011

Det här duger inte

Det känns inge bra att lämna bloggen med inlägg som andas förbannad inför helgen. Dags att lätta upp stämningen med en bild jag knyckt från Hanna.

Tycker väldigt mycket om Nina Hemmingssons serier. Så sann och verklighetsrå. Älsk!

Den långa fredagen

Har varit uppe sedan kl. 06.00. Vad gör man då hela långa dagen? Man vet inte, men man börjar visst med att städa.

Kl. 08.00 hade jag dammsugit och skurat golvet. Inte normalt annars. Nu är det helt normalt.

Lekt massor med L. Sjungit alla låtarna i silvriga Barnkammarboken.jädra roligt att sjunga de där gamla dängorna. Lennart Helsing säger jag bara. Opsis kalopsis, Nikotikotin, Herr gurka och den där om mannen med trekantig hatt. Fasen vad jag går igång. Gör poppiga versioner så att L som sitter på magen och hoppar skrattar högt. Sedan viker han sig dubbel ner mot min mage och grabbar tag i mitt pekfinger med sin tandlösa lilla mun. Vi har roligt så. Jag skrattar åt honom, kanske mer än han åt mig. Han koncentrerar sig så på hur min mun rör sig. Öppen mun och saliven rinner på honom. Då kan jag inte låta bli att skratta. Sen hakar han på. Lilla gull.

Har klätt på mig plyschklänningen. Den blommiga. Druckit kaffe, ätit ett halvt paket pepparkakor, lagat lunch, vilat en stund, jobbat, kollat stipendier, betalat räkningar som jag missat, kollat förskolor (oh, djungeln!). Nu väntar jag på eftermiddagssällskap. Och ikväll kommer mor och far från Småland. Längtar efter dem. Kanske jag åker med dem hem till lilla staden igen. Bo på övervåningen, i mitt gamla rum, jag och L?! Så tryggt och bra det skulle vara. Nästan så jag vill. Fast bara ibland.

Hoppas ni får vår på er i helgen.

ABC: X

Xtremt illaluktande.



Det här är en del av fotoutmaningen ABC.

När det blir förbannat jobbigt

Det har fungerat relativt smärtfritt mellan pappan och mig, det måste jag säga. Det är en av anledningarna till att han inte nämns så ofta här. Men nu börjar våra världar glida längre och längre ifrån varandra. Man kan säga att vi sitter i varsin bubbla i varsitt universum. Vi hör inte ens varandra. Vi vill helt olika saker, prioriterar helt olika och jag frustar på i fighten om att kunna jobba från maj till oktober. Komma på fötter. Men det går inte för det finns en karriär till som är viktig och som har kämpats för i ett helt liv.

Verkligen. Jag förstår att det svider att ställa den på paus ett slag. Ca TRE månader närmare bestämt. Inte ultimat, men jag förstår det. Det är väldigt frustrerande och svårt att anpassa sig till det här nya när man egentligen var på väg åt ett helt annat håll. Alltså: Inte ultimat för mig heller. Men så finns det ju ett stort och ganska ilsket MEN. Det blinkar i neon, tror jag bestämt. Så uppenbart är det. Jag tror ni ser det. Det gör inte han. Alla andra ser det - att det finns en rimlighet i att vara ledig i höst. En rimlighet i att släppa fram mig och en rimlighet i att vilja vara med sin son ett par månader. Ett par månader? Ingenting!

Min bråkkompetens ligger på sandlådenivå. Är otroligt barnslig och anklagande, medan han är ett proffs. Han har det med sig från barndomen. Kommer med argument som får mig att bli mållös och jag kan bara kontra med att anklaga. Det är en så j-la jobbig situation. Känner mig alltid som en komplett idiot. Som ett barn som bara kan försvara sig med du gjorde så och du valde si och om du inte och du borde se och när jag sa si så sa du så. Så ohållbart. Det har dock gått långt innan jag blir desperat och hamnar i det här.

Vi har snackat mycket om framtiden och har svårt att hitta en lösning som kan passa båda. Det alternativ vi står inför nu kommer göra båda sjukt missnöjda.

Det är när diskussionen om det här nått sin kulmen som jag börjar dra in andra saker som jag också är sjukt missnöjd med. Missnöjd med honom och hans intresse i mitt välmående. Jag vet inte ens om det är ok att ställa ett sådant krav på honom, men jag vill nog hävda att jag har den rätten litegrann. Vi har gemensam vårdnad på grund av att vi ska och vill/ville försöka lappa ihop oss och göra det här gemensamt, som en familj. Någon gång i framtiden. Vi har inte direkt förutsättningarna för det och då krävs det lite extra ansträngning Till exempel när vi är tillsammans, då är det sjuhuhuhuuukt svårt att fungera som en familj med ett spädbarn gör. Man delar på sysslorna. Han vet inte hur sådant fungerar. Säger inte jag bu så säger inte han bä. Vågar inte, vet inte hur.

Jag vill inte försvara honom, jag tycker det är självklara saker att hjälpas åt med, att jag får sova medan han (på sitt initiativ) går ut med L, att han tar egna initiativ och jag fattar också att det måste vara så himla, himla svårt. Han ser L en gång i månaden. Mellan de gångerna har han glömt hur man gör och vad som behöver göras och L har växt ca en decimeter, lärt sig hoppa i vattenpölar och säger pappa. Med de måtten är det, för honom.

En del av våra problem tror jag helt enkelt inte går att lösa just nu med de 70 milen som ligger mellan oss. Men en hjälp på traven skulle vara om jag kunde bli lite mindre obstinat. Och att han tog sitt förnuft till fånga.

torsdag 3 mars 2011

Om lämplighet

Bvc gick som en dans. Han är väldigt, väldigt bra den här ungen. Mamman var mindre bra som dängde barnets huvud i läkar-skrivbordet när hon plockade upp leksak från golvet. Så kan det också gå.

Om att ta ut det i förskott

Åh, jag vet! Det är ju ingenting jämfört med allt lidande som barn utsätts för runt om i världen, men jag klarar inte av att se barn utslagna av sjukdom. Nu pratar jag barn som har tillgång till bra sjukvård, som har en hel här av folk som ömmar och bryr sig, som har tillgång till ett aldrig sinande matkonto osv. Men det florerar mycket bilder på sjuka barn på diverse bloggar jag läser. Väl omhändertagna barn som ligger sjuka i influensa eller magsjuka. De ser så hjälplösa ut och jag blir kall vid bara tanken på att mitt barn också kan bli så där sjuk och att jag måste ta hand om honom och vara stark.

Skrämmer livet ur mig och jag imponeras av alla småbarnsföräldrar.

Är väldigt tacksam att vi sluppit sjukdom så här långt.

onsdag 2 mars 2011

Potentiellt begär

Jag tror ju inte på det där med gravid-cravings, men hade jag varit gravid nu skulle jag obsessahonungspomelo. Inte lika besk som grapefrukt, inte lika söt som apelsin utan alldeles, alldeles perfekt.

Äter den med sådan aptit att man skulle kunna tro att jag åter var i det välsignade tillståndet.

Mmm honungspomelo.

Glöm inte:
Pilla bort allt det vita och skinnet. Med det på smakar den beskt som rönnbär.

Om en morgondag

Idag har jag inte så mycket att dela med mig av. Har fortsatt mitt ringande, tills telefonen la av vill säga. Vad är det egentligen med nya tidens mobiltelefoner som måste uppdateras för att fungera? Jag har ingen flådig mobil. Inte alls. De funktioner som finns har jag valt att inte aktivera. Jag ringer, skickar sms och mms. Det är allt. Så vad är det som ska uppdateras undrar jag?

Mycket olägligt att lägga av just idag hur som.

I morgon ska jag väga den lilla kroven. Det är dags för sexmånaderskontroll. Jag gillar de där kontrollerna. Senast vi var där var han väl bara två månader vill jag minnas. En ohyggligt trevlig läkare skötte undersökningen. Läkaren var en han som visade sig vara en fena på att handha den lille gossen och jag blev helsåld på honom och frågade om vi alltid skulle gå hos honom. Det skulle vi inte. Typiskt.

Alltså jag blev inte förtjust i honom som i attraherad av honom. Jag blev förtjust i honom på grund av att jag fick ett stort förtroende för honom och hans kompetens. Sen att han pratade och uppmärksammade L på ett sett som jag aldrig tidigare skådat en man göra med ett spädbarn hör inte hit. Inte alls. Inte det allra minsta.

Ok. Det fick mig att lätta lite från marken och drömma vackra jämställdhetsdrömmar. Så bra var han.

Tankar en onsdagmorgon

Hör Pernilla August på morgon-tv. Säger att hon inspireras av människor som kämpar med livet, att hitta tillbaka till livet och att det är vackert. Kampen är vacker.

Jag vet ingenting om Pernilla Augusts egen kamp om livet, men jag får en känsla av att den som kan säga att kampen om livet är vacker kanske inte själv upplevt kamp.

Den som kämpar lär inte betrakta det som vackert, tänker jag.

Sen tänker jag att det är typiskt för den lidande konstnären att tycka just en sådan sak.

Kampen om livet är vacker.

Inte i min bok. Möjligen när man kommit ut på andra sidan, när man kan andas ut och känna att fan jag fixade det, men knappast under tiden va.

tisdag 1 mars 2011

Att smida


Av med kläderna! Det är ju mars. Sommar snart!

Och nu när barnet somnat så skyndar man sig att få så mycket som möjligt gjort. Ring, ring, ring, sälj dig, sälj din idé, sälj din själ om det så krävs, sök sommarvik, jobbajobbajooobba! Sök lägenhet, få gärna en lägenhet, försök att komma fram till försäkringskassa, planera, försök i alla fall att planera framtiden människa. Åh, jag är så dålig på det här.

Ni ser ju. Jag hamnade här...

Verkligheten i retusch

Har sett att det pågår ett slags uppror i bloggvärlden just nu. Den ostädade sanningen. En motreaktion mot de små hörn av perfektion vi ser i inredningsbloggar osv.

Clara som dragit igång utmaningen illustrerar här vad en barnfamilj kan ha att tampas med. Lisakristin visar upp sitt hem, så som det är, utan högblankt och ångestframkallande dammfri ordning. Johanna visar bland annat upp sitt kök, där skåpluckor som lämnats till lackeraren aldrig hittat hem igen.
Jag har då och då lagt upp bilder av mitt hem. Så här har det sett ut.

Är man svag för vardagsrealism ser det gärna ut såhär på diskbänken.



Inferno av sladdar och manicker på köksstolen. Allt har inte sin givna plats.