Lika länge som han bodde i min mage har han om två dagar funnits i mitt liv på utsidan. Det gillar jag skarpt. Han är det bästa jag har. Det bästa jag vet och jag vill aldrig i livet vara utan honom.
Han utvecklas med en rasande fart och det kan vara så att det är något svårt för mig att hänga med här nu. Kanske är det därför jag tycker det är lite svårt just nu. Att relatera till honom är svårt.
De nya egenskaperna som kallas klängig, mammig, gnällig och några inte så smickrande egenskaper till, gör det svårt för mig. Han är ungefär lika upp och ner som mamman under ägglossning. Solsken är grundhumöret, men där emellan gapar han bestämt efter mig, följer efter min minsta rörelse i sin gåstol, parerar mina steg så jag snubblar över hans lilla ekipage, han kräver min uppmärksamhet och han tänker inte låta sig hållas.
Ääää, äääää, ääääääääää! Plocka upp mig, se mig, hallåhallåhallå, ååååå håll mig sådär nära i din famn, ge mig din haka nu jag vill gnaga på den villvillvill ooops vad var det kan jag nå den oh en penna passar perfekt i munnen oj pappersinsamlingen jippiiiiiii ohohoooo en kopp med något brunt vad händer om jag vänder lite på den ooops jaha blött blev det nähä om man skulle....nä nu var det tråkigt äää ääääää ääääääääääää! Var är du lyft upp mig! NU!
Så ungefär.
Fullt normalt så klart men jag är förvånad över mina känslor inför hans beteende. Kan inte sätta fingret på vad det är. Möjligen är mitt problem att han börja bli en person med egen vilja, krav på livet och inte minst min uppmärksamhet. Han som grät väldigt sällan som spädis blöter nu kinderna flera gånger om dagen.
Jag tänker: Överös med kärlek så tar vi oss förbi den här fasen.
Ny blogg!
7 år sedan
Känner igen det där. När barnen börjar bli egna små personligheter så blir man pånyttkär i dem för att de är så fantastisk, men det är ju också vid samma tillfälle som man kan börja störa sig på dem på ett helt nytt sätt. Man sitter inte ihop längre.
SvaraRaderaOh är det åskmolnsfasvecka månntro? Det ska ju gå över, hoppas ni tar er igenom det helskinnade båda. Jag hör ju att alla säger det, att man inte ALLTID är så där nykärsvillkorslöst förälskad i sina barn. Man kan tycka riktigt illa om dom somliga stunder. Men jag har ännu svårt att fatta det. Svårt att fatta att jag inte BARA kommer vara alldeles hänförd av att A KAN den dagen han välter ut allt i alla skåp och att jag inte kommer att applådera över att han häller ut min kaffekopp på mattan :)
SvaraRaderaJag tänker: no guilty feelings, det är nog okej att tycka att han är en demon. Och det är nog okej att han märker att du tycker att han är det också. Kanske till och med bra. Men vilka konflikter som pågår inom er båda. Närhet-avstånd så man blir alldeles matt. Jag skickar all kraft jag kan uppbåda!
Ja herregud, här ligger en mamma på Barninfektionsavdelningen och tänker på hur hon inom sig anklagade sitt klängiga sjuka barn. Tålamod är en dygd förunnat den som inte har NÅGOT annat för sig.
SvaraRadera