På riktigt?

Menar ni i södern att det är plus 25, sol och syréndoft överallt? Jag längtar hem. Här är det för kallt. Igår sken solen och temepraturen letade sig över femton grader. Vissa slänger av sig kläderna, andra går fortfarande i mössa och vantar.

Vill ha solen, 25 plus och tät syréndoft!

Serverat på fat

Inte silverfat, men dock ett vitt plastlock. En buffé med bitar av banan och vattenmelon. Snällt tänkte jag, nu kan han ju sitta och plocka lite med det där själv en stund. Men där fick jag bekräftat att ett överflöd av valmöjligheter inte alls gynnar barnet. Snarare förvirrar det. Svart på vitt. Så drog man lärdom av en sådan simpel anrättning som bananskivor och vattenmelon.

Vad jag inte lärde mig (den här gången heller) var trots att jag vid fruktdisken intalat, eventuellt inbillat mig, att jag också bara ska käka banan och vattenmelon tog vägen förbi det butiksbakade innan jag lämnade affären och att det när vi kom hem skulle slinka ner 1. Banan och vattenmelon 2. Butiksbakat och kaffe.

Relationssnurr

Jag vet inte om det ens hänt mig tidigare. Klart att jag haft småbråk och oenigheter med vänner, men det var länge sedan och aldrig i vuxen ålder. Vad jag minns, som sagt. Nu är jag mitt uppe i en strid. Det är så det känns. Även om jag inte gjort mig skyldig till något av det som kommit emellan oss så känns det som att jag strider. Jag vill inte att det ska vara såhär, önskar jag hade fått veta sanningen från början och att hon skulle känna samma förtroende för mig som jag gjorde för henne.

Det sabbar så mycket när sanning efter sanning stiger mot ytan. Chockad - nockad av osanningarna när man får veta det redan misstänkta från annat håll än från personen som står närmast och sen ändå inte få sanningen när man konfronterar. Det känns och jag blir som galen av att inte kunna lita på henne. Vad är sanning och vad är det inte? Hela hennes person har förändrats i mina ögon. Feghet är ingen vacker egenskap.

Det är svårt att veta hur jag ska bemöta henne nu. Hon stod mig närmast, vi har slitit och kämpat, haft framtidsplaner som nu bara tillintetgjorts. Det känns orättvist. Samtidigt har hon det tufft i sitt ormbo av lögner. Om jag var hon skulle jag lägga mig ner och skämmas ihjäl.

Är inte det minsta van vid konflikter av den här sorten. Jag bråkar aldrig med mina vänner, har aldrig blivit sviken av en vän på det här sättet och känner att jag svarar helt irrationellt - jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag förlåta, fortsätta gräva efter sanningar, plåga henne lite till? Det är det jag känner rent instinktivt eftersom hennes ljug inte bara skulle påverkar hennes höst utan även min. Den som jag oroat och gjort mig totalsnurrig över. Den som hon visste att jag oroade mig för. Tycker hon kunde besparat mig den oron och berätta det som hon vetat sedan januari. Kanske ska jag tacka henne ändå. Det var trots allt på grund av det här som jag bestämde mig för att ta ett sommarvik i Småland och flytta från Stockholm.

Relationer alltså. Så sjukt svåra ibland.

Tankevurpa

Mors dag idag och jag blir firad. Det är också dagen då L blir nio månader.

Morsdagsfirad mamma med stor bebis alltså. Det, mina vänner, det övergår mitt förstånd.

Mamman som inte hänger med

Lika länge som han bodde i min mage har han om två dagar funnits i mitt liv på utsidan. Det gillar jag skarpt. Han är det bästa jag har. Det bästa jag vet och jag vill aldrig i livet vara utan honom.

Han utvecklas med en rasande fart och det kan vara så att det är något svårt för mig att hänga med här nu. Kanske är det därför jag tycker det är lite svårt just nu. Att relatera till honom är svårt.

De nya egenskaperna som kallas klängig, mammig, gnällig och några inte så smickrande egenskaper till, gör det svårt för mig. Han är ungefär lika upp och ner som mamman under ägglossning. Solsken är grundhumöret, men där emellan gapar han bestämt efter mig, följer efter min minsta rörelse i sin gåstol, parerar mina steg så jag snubblar över hans lilla ekipage, han kräver min uppmärksamhet och han tänker inte låta sig hållas.

Ääää, äääää, ääääääääää! Plocka upp mig, se mig, hallåhallåhallå, ååååå håll mig sådär nära i din famn, ge mig din haka nu jag vill gnaga på den villvillvill ooops vad var det kan jag nå den oh en penna passar perfekt i munnen oj pappersinsamlingen jippiiiiiii ohohoooo en kopp med något brunt vad händer om jag vänder lite på den ooops jaha blött blev det nähä om man skulle....nä nu var det tråkigt äää ääääää ääääääääääää! Var är du lyft upp mig! NU!

Så ungefär.

Fullt normalt så klart men jag är förvånad över mina känslor inför hans beteende. Kan inte sätta fingret på vad det är. Möjligen är mitt problem att han börja bli en person med egen vilja, krav på livet och inte minst min uppmärksamhet. Han som grät väldigt sällan som spädis blöter nu kinderna flera gånger om dagen.

Jag tänker: Överös med kärlek så tar vi oss förbi den här fasen.

Påbörja och avsluta

Har du svårt att fullfölja påbörjade projekt? Då är du inte ensam. Jag är något av en mästarinna på det. I fallet med att prata om att tappa det känns det särskilt synd. Flera delade med sig av sina erfarenheter och jag hade gärna fortsatt, men nu kom stora bloggpausen så olägligt emellan. Vi tar upp det igen någon gång. Snart.

Nu ska jag ägna kvällen åt deklarering och bokföring. Det är ett projekt man måste fullfölja. Tyvärr.

Då, nu och sen

Oj vad det varit stiltje här på bloggen. Det har hänt mycket, både roligheter och tråkigheter.

När vi klev av planet från södern kände jag direkt vad som var på gång i kroppen och som vanligt stämde det. Min kropp och jag. Inget undgår oss. Oturligt nog nådde förkyldningen sin kulmen på lördagen som var dagen efter disputaionsfest, där jag för övrigt drack två glas vin under hela kvällen. Oturligt nog ville människor i min närhet skylla på vinet och en baksmälla som påföljd. Men se så var det inte.

För att den nyblivna doktorn skulle få sova av sig sina festligheter tog jag med den morgonpigga L ut på promenad och gunga mellan halv åtta och halv tio, så baksmällan bodde inte i min kropp den dagen. Där bodde virus. När vi kom tillbaka var jag smått död, men lyckades i alla fall sitta upprät vid radion, stoltle och lyssna på det här. Äntligen blev det klart.

Det bubblar fortfarande i bihålorna, bokföringen är inte klar och det är ett jäkla hallå på vänskapsfronten. Svek, lögner och oväntade överraskningar av det dåliga slaget är aldrig roliga i kombination med en vänskaplig relation. Det svider nästan mer än när en parrelation spricker. Fast på ett annat sätt. Dock väntar ett sommarvik på mig i gränslandet mellan gnosjöandan och bibelbältet, en flytt från storstaden och ett ekonomiskt lyft! För det är jag fantastiskt glad!!

Inget konstigt med det

Det är inte ofta jag drar skämt. Jag är inte så skojig på det viset, som vissa som alltid får till det och får en hel hög av människor att brista ut i skratt. Jag är inte sådär spontan. Tänker nog för mycket på vad det är som ska komma ut ur munnen. Så när jag väl drar ett skämt vet jag att det sällan möts av gapflabb. Det blir snarare lite obekvämt. Säkert för talare och åhörare.

Så hör jag Hanna Hellquist på radio. Hon skämtar som jag, skämten når inte ända fram. Men det skiter hon i. Folk skrattar inte åt skämten, utan kanske lite mer åt eller med hennes spontana utrop som ibland verkar något flummiga. Jag älskar det - folk som inte lägger band på sig, som är min raka motsats.

Det är det som är skillnaden. Jag grämer mig, Hanna flabbar och verkar skita i de oförstående. Säger nåt i stil med att det fattar ni väl! Blup, så rann det ur henne bara. Hon gapflabbar i alla fall. Bra inställning.

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Typ.

Presentmaking

Självutlösare, skrynkligt lakan som fond, trött bebis och svettig mamma. Vi försöker visst få ihop en present här. Låt oss säga att vi får se hur det går. Kanske kommer vi utan.

Up in the air

Väskorna har stått packade sedan förra veckan. Lilla sjuklingen är frisk på alla håll och kanter så nu åker vi.

Jag tänker sovmorgon, gå på toa med stängd dörr, springa, äta god mat och festligheter.

Får gåshud vid blotta tanken.

Om det - Tålamodet

Det finns fler föräldrar som känner igen sig i det här med att tappa det emellanåt. Så skönt att höra!

Så här skriver anonym: nej, du är inte ensam. och fan vkt dåligt samvete man får. brukar lägga bebis ngnstans och gå iväg till annat rum och frustrera när jag känner detta. så hon iaf ska slippa se mig. så dålig knner jag mig.

På BVC vill man inte heller prata om det skriver Michaelsson bakom bloggen Familjebegrepp, som fick rådet att bara vara lugn när hon beskrev sin rädsla att tappa det för sköterskan. Problemet är bara att man inte får säga något om det. Man får inte ens tänka på det, skriver hon.

Lisakristin har också upplevt frustrationen. Speciellt det här att svettas av frustration, det hade jag aldrig gjort innan jag fick barn.

Lillelivetochjag går i väntans tider och är övertygad om att hon också kommer tappa det då och då, men tror också på att förlåta. Att kunna bli väldigt orättvis och arg men att faktiskt be om ursäkt för att man inte alltid kan vara världens mest tålmodiga mamma, säger hon.

Fröken Märkvärdig skriver i ett eget inlägg: (...)Desto skadligare tror jag det är för föräldern som lider samvetskval och känner sig som den enda massmördarmorsan i världen medan ALLA ANDRA alltid ler soligt och glatt mot sina tröstlösa barn.

Prata på. Prata om det.

Joho då, det var bättre förr

Eftersom jag i graviditetens begynnelse hängde runt på Familjeliv.se får jag mejl från dem då och då. Idag ett med reklam från stora blöjföretaget. Revolution, stod det i ämnesraden. Deras nya, super dupertunna blöja ska tydligen innebära en revolution för våra barn.

Rörelser är viktigt för hjärnans utveckling.
När barnen börjar vilja göra mer än att bara ligga stilla krävs det något annat än de vanliga babyblöjorna. Undersökningar visar att barn som rör sig mycket har bättre självkänsla, är mindre trötta och har bättre koncentrationsförmåga. De nya Liberoblöjorna är lätta och flexibla och följer med i barnets rörelser när det rullar, kryper, klättrar och leker.

Aha, det är därför L inte vänder på sig, ålar och kravlar runt på golvet.

Nä, men utan ironi då. Kära blöjföretag, tryck gärna på föräldrars ömma punkter. Den där texten till exempel. Alla vill ha ungar med förnäma egenskaper som god självkänsla, koncentrationsförmåga och säkert ett piggt och glatt barn också. Men ärligt talat. Själv växte jag upp med en kroppsform, som tack vare tjockblöja i plastsnibb, såg ut som ett S. Huvud och rumpa stötte nästan ihop på den tiden. Inte förlorade vi, och alla före oss, rörelse- och koncentrationsförmåga för det va?!

Blir himla trött på argument som de här och tvivlar starkt på att dagens blöjor skulle hämma barnens rörelsefrihet. Den där ganska tjocka men gülligüllia blöjrumpan i ett par sparkbyxor existerar ju inte idag när blöjorna är lika tunna som dambindor.

Fartfylld morgon

Idag har L varit på sitt livs första jobbintervju. Inte illa pinkat för en åtta och en halv månad gammel parvel.

Min barnvakt fick vara hemma med sin unge som blivit sjuk och jag fick helt enkelt ta med mig L, på en jobbintervju som ägde rum på Bromma flygplats. Lite udda, lite stressigt och helt underbart. En rekryteringsprocess i min smak ser ut såhär:

Skicka in ansökan lördag kväll.
Få mejl om erbjudande på måndagen.
Tacka ja till erbjudande.
Styra upp möte via mejl på måndag kväll.
Boka möte snarast dvs. tisdag morgon, på en flygplats, innan chefen flyger iväg.
Snabbt, lättsamt och trevligt. Inga hårda frågor som under förra intervjun jag var på. Vi hade ett samtal där vi var mer på samma nivå. Det gillar jag. Han rekommenderar mig. (Liten segerdas)

Efter det mötet gör det ingenting att morgontrafiken strulade och jag fick springa de sista fem minuterna fram till flygplatsen och ändå bli nästan 20 minuter sen. Älskar att ha med barnmänniskor att göra. Så himla förstående.

Och L skötte sig exemplariskt. Tack för det!

Att tappa det

Det pratas väldigt lite om att tappa det - förståndet, kontrollen, tålamodet eller vad det nu är vi tappar och som gör att vi går lite över gränsen. När vi föräldrar tappar det och låter frustrationen ta över och man kanske har höjt rösten, slitit sitt hår verkningslöst och lyft upp det evighetsgnällande barnet med lite för hårda armar, det pratas det lite om. Väldigt lite. Nu håller jag mig långt ifrån familjeforum, men kanske är det där diskussioner förs i ämnet.

Allt kring föräldraskap är så präktigt att jag snart dör präktighetsdöden. Prylar hit och dit, kurser upp och ner och dåligt samvete åt alla håll. Men ingen tappar väl tålamodet mindre för att man har allt det där. Fram med verkligheten och prata om det!

Förra veckan var intensiv på många plan. Ovanpå det blev L sjuk med dunderförkyldning och hög feber, dvs. vi blev isolerade på våra 36 kvm i fyra dagar. Jag höll på att försmäkta här i går, antagligen han med eftersom han var så jäkla krävande och gnällig och missnöjd med allt allt allt. Lunchen var ett kladdinferno jag sällan skådat. Fingrar som kom åt överallt, mat som skvätte över mig, den lilla munnen som smetade av sig mot min tröja och så skrik och tårar på det. Det var då jag tappade det. Höga rösten kom, de hårda armarna kom och jag svettades i ren frustration.

Alltså jag snackar inte aga och misshandel. Jag snackar om det där som man själv känner är på gränsen, när man själv håller på att...ja jag vet inte. Man vet ju inte riktigt, men kanske drivas till vansinne en smula. Det där som framkallar det dåliga samvetet.

Hallå, han är ju bara en bebis. Sluta bli provocerad, människa!

Men där och då är det så jäkla svårt. För det har gått fyra isolerade dygn med sjukdom och en helvetisk vecka innan det och då kan det hända att en mamma tappar det. Ovanpå det förbannade jag min situation och att jag inte bara kunde ge mig ut och springa av mig det dåliga humöret. Ensam, utan armar fästa vid en vagn.

Kan vi inte prata om det här? Att vi alla tappar förståndet, tålamodet och allt vett och sans och att vi helst vill lägga oss ner på marken och gråta, sparka och skrika ett slag eller ut och springa för all det. För jag är väl inte ensam om det här va, va?

Bäst eller inget

Mitt intresse för sport är mycket svalt. Jag vet att det spelades en finalmatch i hockey-vm igår. Sverige var ett av lagen, Finland det andra. På den nivån är det så jag kanske inte ens ska uttala mig. Men ändå.

Kan inte låta bli att skratta lite åt dödsallvaret i den svenska hockeyspelarens ansikte när reportern frågar när han tror att han kommer kunna glädja sig åt ett VM-silver.

-Aldrig, svarar hockeyspelaren och kniper martyrlikt på munnen.

Att vara näst bäst i världen på hockey är skit helt enkelt.

Vad gjorde du igår?

Vid halv nio hade jag ätit upp mina chips och bestämt mig för att strunta i Eurovision på tv. Orka, tänkte jag. Evighetslångt och tjatigt och jag hejade (tyvärr) ändå inte på Sveriges bidrag. Den där låten alltså, fy föri...

Vad jag gjorde istället?
Sökte jobb, åt körsbärstomater och drack bubbelvatten.

Nu vänder det

Äntligen verkar det som att förkyldningen lägger sig. Igår, när han sov för natten, lät han som en liten gris. Rosslade och bubblade. Tog upp honom och gav honom en dos näsdroppar. Rediga doningar. En stund senare sov han så ljudlöst att jag var tvungen att hänga över honom för att känna andetagen. Sicken hönsmamma det blivit av mig. Men sånt här kanske klingar av lite ju fler sjukor de haft? Den här gången har jag nästan suttit och iakttagit honom varje minut.

Idag har han fått hemgjord juice på morot och apelsin. Till och med åt han en mosad potatis och lite broccoli utan att det kom upp igen. Nu vill jag gärna inbilla mig att det är det han piggnat till på. Vill ta åt mig äran och få känna mig som en god moder. Det är det här jag hängt upp hela min lördag på. Projekt: Få barnet friskt.

Lilla läggan börjar kännas smått klaustrofobisk nu, men imorgon, om febern inte är tillbaka (ta i trä och korsade fingrar och allt sånt) ska vi gå ut, det ska vi. Det måste vi för mammans mentala hälsas skull.

Skrek du?

På SÖS, förlossningssal 4, hänger en kaxig kvinna över gåstolen och andas med full kontroll genom värkarna. I rummet mittemot skriker en kvinna. Dödsskrik. Senare hörs en annan kvinna genom väggarna. Avgrundsvrål. Den kaxiga kvinnan på förlossningssal 4 påstår då att hon minsann aldrig ska skrika på det viset. Mest för att hon inte tror hon kan.

Runt klockan halv tio på förmiddagen den 29 augusti hörs ett panikartat vrål från förlossningssal 4. Jag skrek inte, det var vrål.

Så gick det med det.

Som svar på fråga 24 i graviditet- och förlossningslistan nedan.

Tack bästa!

Det är inte sällan jag ifrågasätter varför jag bloggar och vräker ur mig mina innersta tankar inför publik. Okänd sådan dessutom. Men så händer det som får mig att inse varför jag gör det. Med jämna mellanrum kommer det mejl och kommentarer från kvinnor som är i samma sits som den jag själv befann mig i under 2010. De är glada att de hittat bloggen, de ställer frågor och peppar. Och jag är glad för alla ni andra som peppar mig, för alla vänner jag fått genom bloggen och för att jag får utlopp för det som bubblar i mig.

Blir varm och så himla glad när jag tänker på er! Bästa människor!

Att jag också får ta del av en massa andra kloka människors liv genom bloggar förgyller verkligen min tillvaro. Eller vad sägs om dilemmat strumporna på eller av i gynstolen, som Fröken Märkvärdig och Livet skriver om. Hög igenkänning på den.

Stor och liten

Det är inte klokt så liten han känns nu när han är sjuk. Tänker ofta på att jag ser honom som så mycket mer människa än liten bebis om ni förstår. Han är så klok, fattar så mycket och vår kommunikation är så självklar. Snurrigt kanske, men poängen här är att han är liten och ynklig nu. Nästan lika liten och ynklig som den lilla smurf han var när han kom ut. Yttepytte smurf, max 20 minuter gammal.

Graviditet och förlossning

Den har synts lite både här och där och jag säger som de som redan fyllt i: Jag gillar att prata om det. Dessutom är jag ju så gott som nyförlöst. Joho då!

1. När fick du reda på att du var gravid? 22:a december 2009.

2. Hur gammal var du? 29 år.

3. Hur tog din partner det? Två veckor innan den 22:a december upphörde han att vara min partner så han var ganska tagen av beskedet. Det var vi båda.

4. Mådde du mycket illa? Bara under två veckor, fast det var nog mest pga omständigheterna. Kött, kaffe, ja allt utom nudelsoppa hade hög äckelfaktor under de veckorna.

5. Var du känslig? Både och, i perioder.

6. När kände du bebisens första sparkar? Fis eller spark, jag inbillar mig v. 16.

7. Var du ofta orolig? Ja efter omständigheterna, men inte för barnet eller graviditeten i sig.

8. Sparkade bebisen mycket? Magen böljade galet mycket.

9. När började du läcka bröstmjölk? Några veckor innan förlossningen.

10. Fick du bristningar? På magen, fast först efter förlossningen.

11. Blödde du någon gång? Nej.

12. Hur många ultraljud gjorde du? Ett tidigt och ett i v. 19.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Hade inga förväntningar direkt men ville att jag skulle följa min kropp och inte tvärt om och att inga beslut skulle tas över mitt huvud, annars inget särskilt.

14. Hur började din förlossning? Värkar.

15. Hur många timmar tog förlossningen? Gick med pinvärkar under två nätter innan det kom igång så ingen aning. Räknade bara de knappt tio timmar det tog på förlossningen.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in? Sex cm.

18. Vilken smärtlindring tog du? Lustgas och epidural.

19. Dragen med sugklocka? Ja.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Lika lång tid som det tar för två försök med klocka.

21. Blev det komplikationer? Nej.

22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag aldrig fick de berömda krystvärkarna. Visste inte hur jag skulle krysta alls i slutskedet.

23. Var du rädd för något? Nej, inte direkt.

24. Skrek du? Ja, oväntat nog.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Fyra när han kom.

26. Hade du någon nära med dig? Pappan.

27. Fick du sys? Fyra stygn.

28. Vilken vecka födde du i? 40+6.

29. Vad var vikt och längd på bebisen? 3180 g och 51 cm.

30. Ammar du? Inte längre.

31. Hur gammal är bebisen nu? Åtta och en halv månader.

32. Vad tyckte du om förlossningen? Precis efteråt kändes det som jag varit med om ett övergrepp. När allt sjunkit in tycker jag det är häftigt och jag är såklart stolt som en tupp, mest över hur lugnt jag hanterade allt ändå.

33. När kommer nästa barn? Förhoppningsvis någon gång.

Vidskepliga dagen

Inte bara en bebis som kan bli sjuk, även Blogger har drabbats. Därav försvunna inlägg. Just typiskt, men ok då.

Och apropå sjkdom och vidskepliga fredagen den 13:e då, så sitter vi kvar i Stockholm. L blev himla risig i natt. Feberrus och kräkhosta. Inget annat att göra än att ställa in resan till norr. Väldigt trist men vad gör man.

Jag var ganska så okaxig i natt när han stekhet flämtade med ryckig andhämntning mellan hostan. Jag inbillar mig såhär i efterhand att han verkade sämre än han egentligen var, men fy farao vad det är oroligt att se sitt barn så medtaget. Jag är bra på att hålla lugnet, men inte förrän jag hade vårdupplysningen på tråden slutade jag darra och kunde svälja gråten. Skärpte till mig rätt bra och tog kontroll över situationen. Efter temp, febernedsättande, massa vatten och vaggning somnade han till slut och sov hyfsat förutom ett par hostattcker.

Eftersom han hade febertopp i måndags så träffade vi, på sjukvårdsupplysningens rekommendation, en barnläkare på vårdcentralen för en koll. Allt var ok. Bara virus. Han är tokförkyd och fortfarande febrig men det verkar som att det lossnat nu. Svårt det här med att se feber, hosta och snor som något positivt bara. Det står ju så i många föräldraböcker. Feber, hosta och snor, det är bra grejer, då funkar kroppen. Men just nu ser jag det mest som ett ont för den lille.

Nu, såhär nära ett dygn in på sjukdomen, känner jag mig rätt grym faktiskt. En sjukdomsnatt satt som grädde på den här mosveckan. Yeay mig! Eller, eftersom det snart är studenttider kanske man till och med skulle dra till med fy fan vad jag är bra!

Vad händer?

Alltså, är jag kapad eller är det Blogger som skämtar med mig aprilo? Igår upptäckte jag att mitt alias ändrats och idag är gårdagens inlägg spårlöst försvunna. Någon mer som har liknande problem med Blogger?

Kosttillskott

Smörgåsrån ska tydligen vara ett trevligt snacks för småfolk. Själv har jag inte smakat på ett sedan barnsben tror jag. Minns att jag gillade. L är mycket skeptisk, men du milde vad de är beroendeframkallande! Tar ett, kanske två..eller nä ok...helt plötsligt har jag satt i mig en hel nivå av höghuset av rån som finns i förpackningen. Tio tror jag de är då. Synd de är så fattiga på nyttigheter.

Någon stojade om att de innehåller en massa E:n, härdade fetter och vitt ohälsosamt mjöl och bör därför inte ges till barn. Kanske tur då att L hellre slänger sina i backen än att smaska i sig dem. Själv blir jag antagligen självlysande inom en mycket snar framtid.

Rån och pastejsmörgås kasseras här.

För ett år sedan..

..stod jag med näsan i varenda häggbuske och drog djupa andetag. Besatt av doften var jag.

Lite komiskt att det till och med finns bildbevis.

Vet inte om det var gravidnäsan eller bara ren vårlycka. Jag kunde bara inte få nog av den.

Lite om uppförsbacken

Biter ihop så jädrar mycket nu att jag känner mjölksyran i käkarna.

Förra veckan avslutades med tretton timmars arbetspass för att få klart ett jobb, som ändå inte blev klart. Klockan hann passera 23:00 innan jag kunde hämta L hos syster. Hemma halv ett med klarvaken bebis. Restiden i den här staden tar kål på mig, men det är en annan historia.

Kände jag fick smaka på mitt kommande liv som dubbelarbetande ensamstående och bestämde mig för att något måste göras. Jag vill inte leva ett sådant liv. Men det tillhör också en annan historia. Bra är i alla fall att L gillar min syster. Han tittar alldeles förälskat på henne, den lille luringen. Och att hon och hennes sambo gillar att ta hand om honom när det behövs. Skönt.

Sen har veckan bara rullat på med jobb som aldrig tycks bli klart, bokföring, deklaration, en sjuk L med hosta och gråt om nätterna, planering och försök till att strukturera det kommande. Matt är jag.

I morgon åker vi till norr för att fira pappans disputation. Överflödigt att nämna är att jag längtar efter det andhålet.

Tur jag har lilla hjälpredan.

Vår delux

Vi har haft det precis så bra som vi förtjänar det på sista tiden. Påsken spenderades bland höns och vitsippor på den sörmländska landsbyggden. Som sig bör vid påsk va. Här under påskriset föll L i djupa tankar.

Den nya dygnsrytmen gör att morgonpromenaderna blir tidiga och dagarna långa. Här tar vi igen oss på trappen efter en av många... ...Och mellanmål intogs på en filt i trädgården.

Om man som L är ganska ny i världen vill man bekanta sig lite med vitsipporna. Smaka på och dra dem i bitar var ett populärt tidsfördriv. OBS! Inga vitsippor förtärda.

Sen åkte jag och L vidare till Småland där han visade upp sina gaddar för mormor och morfar.

Där blev det så varm att vi kunde kasta kläderna under några dagar. L njöt i en plaskpool på altanen, sov i skuggan och hoppade i hoppgungan och jag älskade att han kunde göra allt det där.
Väl tillbaka i storstan blev det vinter. Vi stannade inomhus där jag fick förpassa alla möbler och växter till en del av rummet. Se orsak nedan.

Så himla fina dagar. Nu längtar vi till nästa gång. Vackert liv så.

Kvällen på solo kvist

Jaha. Fredagsmys på egen hand dådå. Det var ett tag sedan. På agendan står fryspizza, en god och nyttig sådan, ett och ett halvt glas kallt vitt vino, Så ska det låta (ett programkoncept som står högt i kurs hos mig, men som ikväll lyckats med landets mest oinspirerande tävlanden, om jag får lov att uttrycka mig så) följt av av Twilight(!). Jag har stått emot länge, men nu går den på tv och jag har inte precis bättre saker för mig än att käka zoo så varför inte.

Hujeda vilken kväll.

Ibland sneglar jag ut i grönskan och ser solen glänsa i löven och jag får en stark längtan efter festligheterna som pågår i stan för att fira en kompis 30 år. Längtar efter ett rus ute i vimlet. Ett oansvarligt och fritt beteende för en natt. Vilken dröm! Men ett ögonkast ner i spjälsängen motverkar suget mycket bra. Bättre än förväntat.

Inte bara jag

Igår var vi på födelsedagskalas hos en mammagruppsmamma. Där visade det sig att nästan alla mammor från början inte vetat om riva av-funktionen på de där dra på-blöjorna och förbannat de fullastade bajsblöjorna när de skulle av.

Ibland är det bra skönt att få bevisat att man inte är ensam i den här världen.

En lat bebis

Tydligen kan en åtta månader gammal bebis tillskrivas egenskapen lat. Hos bvc i veckan undrade jag lite över det här med att han inte vänder sig.

- En del bebisar är lata, så är det.

Jaha. Man kan tycka att det hade kunnat vänta till tonåren i alla fall va.

Emma och Goal Junior

Alltså vad är det här? Egmont, som bland annat producerar den gamla trotjänaren OKEJ har skapat två nya tidningar för barn. Kul! Om det inte var för att den ena heter Emma, handlar om pyssel och är ämnad för tjejer och att den andra heter Goal Junior, handlar om fotboll och ska passa pojkar. Inte lika kul!

Flickorna ska sitta vid sina pysselbänkar stilla, söta och timida medan killarna lär sig att bredbent röja i leran på fotbollsplanen.

Idén med nya tidningar är i grunden väldigt bra tycker jag, men att de så stereotypt ska riktas mot flickor och pojkar känns unket.

Ensam är stark blir svag

En anledning till den tillfälliga torkan här på bloggen är att jag inte varit så mycket ensam på sista tiden. Det har varit så skönt att jag inte vet vad jag ska ta till för stora ord att sätta på den känslan.

Men. Givetvis finns det en negativ påföljd. En sådan är obligatorisk för en grubblerska som jag. All gemenskap och avlastning har gjort att jag släppt på den tappra fasaden jag burit på, sänkt garden och öppnat upp sinnet något för framtidens eventuella nya former. Och när jag gjort det har allt hunnit ikapp mig. Ser mitt senaste år utifrån, ser människan, hon den lilla, som kämpat och stretat i vilsenhet. Verkligen vilsen. Att ha flyttat till en stad där jag är relativt ensam, försökt jobba som egen företagare, att leva under existensminimum, att ha varit gravid, fött barn, leva med och älska barnet till bitar, kämpat med relationer, glädje lycka enorm oro....Det är sorgligt att jag ska se på allt det här på det viset. Men jag blir så skör. Vek och sårbar.

När jag ser andra göra samma sak tycker jag enbart de är totalt makalösa! Med de ögonen borde jag också se mig själv. Trots att jag helst vill byta plats med L i en månad och få vakna upp till att allt fallit på plats så måste jag tänka MÅL NU: Omge mig med folk att lita på, ett jobb, egna pengar att leva för, en bostad där jag vet vi kan stanna.

Torkan

Kokta nappar på tork. Eller en, den andra guppar tryggt i sovande barnets mun, den andra hänger här. Min inspiration sträcker sig inte längre än till att titta på medan den torkar i köksluften. Hoppas den återkommer snarast för jag saknar att hänga här. Har bara inget vettigt att slänga ur mig.

Snart, när nappen är torr.