På besök i männens värld

Att besikta bilen verkar vara lika känslomässigt och skrämmande för en man som det är för en kvinna att lämna cellprov. Det slog mig i förra veckan när jag besökte bilprovningen med bilen.

Eftersom det bara var andra gången jag besiktade en bil var det ganska spännande att se vad den där bilprovarn hade för sig, så jag följde med honom runt bilen. Lärde mig bland annat att när spindelleden börjar ge sig, ja då är det inte långt kvar tills bankkontot känner av det. Ok. Det fixar sig väl. Så långt inget att oroa sig för, tänkte jag.

Det var när bilprovarn tog med sig den lille bilen på en provtur utanför som jag märkte av de två männen som stod nervöst trampandes i bilhallen medan andra bilprovare testkörde deras kära ägodelar.

-Vad är det för årsmodell på den där, sa en av dem med händerna i fickorna och axlarna uppdragna till öronen.
- 97:a, tror jag (bryr mig inte, bara bilen rullar).
- Aha, min är en 96:a (samma bilmärke, annan färg)
- Jahaja, säger jag och återvänder till en intervju i en gammal Amelia som ligger och skräpar.
- Hur mycket har den gått?
- Ganska mycket, runt 24 000 tror jag.
- Min har gått 28 000.
- Oj det var mycket.
Paus. Han ser sin bil stå ute i ösregnet och tar sats:
- Aha, går det bra eller?
- Jodå det tror jag (bara bilen rullar).
- A, du vet det har blivit mycket grusvägar i sommar. Till stugan och så. Det tar på den (inbillar mig han kallar den henne).
- Aha, vi får hålla tummarna då (försök till lugn).

Bilprovarkillen kommer tillbaka med min bil och säger att någon återkoll inte är nödvändig. Spindelleden kan vänta till våren, bara byta det trasiga parkeringsljuset.

Nervösa mannen syns i ögonvrån. Han ger mig tummen upp när jag lämnar bilhallen och jag säger lycka till.

Kan inte låta bli att fnissa åt den manliga nervösheten inför en bilprovning. Har aldrig tänkt att det är känsligt. Och kan inte heller låta bli att tänka om han var sådär nervös när frugan hans förlöstes?