Älskade hatade

Så var vi framme och har julgottat oss så infernaliskt i dagarna två. Hittills. Det kommer bli mer. Mycket mer. Kanske så mycket att jag inte kommer hinna med att vara här på bloggen så mycket. Man får ha överseende helt enkelt.

Min bandoms stad är allt annat än jag. När jag går på gatorna undrar jag hur jag skulle ha varit om jag bott kvar här. Det kan jag inte ens föreställa mig. Det går bara inte.

Här har jag gjort mig osams med en och annan vakt när jag gömt mig i trappor och hissar på Stadshotellet för att komma in trots omyndig ålder. Här har jag kanske förhyllt dagen för en stackars sjukling på lasarettet. Här har jag pratat blomkrukor och gardiner för att passa in. Här har jag blivit kär och fått mitt hjärta krossat.

Jag älskar den för det lilla och av samma anledning hatar jag den. Det lilla får folket att vilja leva storstad och det är väl där det krockar för mig, när mentaliteten ändå är småstad om ni förstår mig.

Här drar man sig inte för att stirra ut personen man kör förbi. Man hälsar inte. Det vore att inkräkta, men man stirrar. Långt in innanför jackan hos den mötande, för där, så nära hjärtat som möjligt går att nå kan man hitta sådant som går att spåra och har man tur kan man nysta upp lite gammalt skvaller därifrån.

Man går på det populära gymmet där alla ser likadana ut, man kör sin nya fina bil, man klipper sig på stadens trendigaste salong. Den med enorma småstadskomplexet. På lördagkvällen går man ut och super. Redit och stupandes praktfull ska man vare. Annars blire inget.

Killarna, de som blev kvar, de som aldrig hoppade på tåget som gick härifrån någon gång under 90-talets senare hälft får nu antingen flirta med flickor födda 1999 eller gå på de som inte fick till det riktigt i det nybyggda kärlekskvarteret på Replösa och som nu är frånskilda flerbarnsmorsor med miljonskulder. Bara å välja när man igår, på stadens nöjespalats, kunde skaka Rrruuuumpaaaa med Sean Banan och spana in uppvärmarna - den lokala dansgruppen bestående av fem söta blondiner strax under 20. Sean Banan är ett friskt inslag på stadens klubbscen då E-type och Da Buzz annars regerar med flera besök om året.

Och när jag går på gatorna i villakvarteret och tittar genom fönstren och in i hemmen som ser så lika ut blir jag fördomsfull och trygg på samma gång. Här fogar man sig i leden och tävlar i det tysta om renast, störst och snyggast. Så förbannat tråkigt men ändå så tryggt. Folk här har det bra. Så även jag.

18 December

Hej mitt vinterland!

Carolaversionen av låten fanns inte att finna på det stora gratismusikprogrammet. Klicka för en finfin version.

Den lilla

Det började redan i morse. En kvinna ringde in till Musikhjälpen och önskade Marit Bergmans I will always be your soldier till sin lillasyster som är sjuk i cancer. Tänkte på mig och min syster och det vi har. Jag skulle ta det för henne vilken dag som helst om vi hamnade i den situationen (pepparpeppar fingers crossed). Där sattes sinnesstämningen för dagen. Amningshormoner som aldrig landar gör tårar till ett faktum, om inte dagligen så i alla fall med jämna mellanrum under en vecka.

Och så blev jag sådär jäkla liten och osäker igen. Ska släpa mig, barn och packning till T-centralen för att ta tåget till julen i Småland. Funderar, strukturerar. Packar strategiskt och fogar samman backpack-ryggan i vagn och bilbarnstol ovanpå. Det är som att spela tetris det här. Och så unge i sele på mage. På tunnelbana med allt det där.

Vill helst vara osynlig idag när jag drar iväg med mitt bagage.

Fina bokpaketet

Alla borde ta chansen att tävla om det här fina bokpaketet. Jag vill nästan ha det för mig själv. Utan att dela med mig till barnet. Allra käraste syster är ju till exempel så fin att man får tårarna i sig.

Tävla gör ni på Bokunge.se (Bild från Bokunge.se)

Hejarop

Jag är medveten om att det blir en hel del gnäll här då och då. Det är tufft att vara ensam emellanåt och då får man gnälla, säger jag. Men ibland får man tänka lite utanför den egna gnällsfärens omfång.

Jag följer en del bloggar där ni mammor är ensamma med en ny bebis och ett barn sedan tidigare. Just nu imponerar ni starkt på mig.

En får aldrig sova och är sjuk, en har en far till sitt barn som beter sig som en större barnrumpa än en 4-månaders bebis. En energitjuv av stora mått. Att samtidigt ligga sjuk, amma, kräkas, amma, styra med storasyskon och försöka ta hand om sig själv...

Jag hade lagt mig platt för länge sedan. För ett tag sedan satt jag skakig och nervös i soffan när febertermometern tillfälligt peakade på 38 grader. Hur fasen skulle det gå till att ligga sjuk och ta hand om en bebis, tänkte jag med gråten i halsen? Rädd var jag. Det var bara en topp tack och lov.

Ni är så förbaskat starka. Heja er!

17 December

Ludwig och jag idag. Fast genom snöigt landskap. Oh mi lord så heavenly det ska bli.

Vinn Katlas elixir

Om jag inte var en sån nedrans fattiglus skulle jag buda på Katlas vin. Flarran auktioneras ut under P3s Musikhjälpen som samlar in pengar till stöd för kampen mot barnhandel.

Alltså tänk om förtäring av innehållet i den flaskan skulle innebära ett par timmar i Katlas kropp och hjärna. Herregud vilken dröm.

Eller kanske mardröm.

Katla - provokatören i Mammas Nya Kille

Dagens första fniss

Det här är P3's nyheter.
Det varnas för rrriktigt skitväder.

Nyheter på talspråkska.

Men om vi ska vara lite allvarliga. Vädret nu. Det gör mig lite nervös. Jag hejar på er nu SJ. Gör ert jobb. Gör vad ni kan och lite till. Jag ska söder ut i morgon och kan under inga omständigheter göras besviken på grund av inställda tåg. Jag måste till Småland, hör ni det?

16 December

Just nu känns det långt till vår.

Hej främling

Man vet att man är i behov av vuxensällskap när man pratat med tre främlingar på en och samma dag. En på bussen. En på tuben. En i hissen. Och just ja! Det var ju en i tvättstugan också.

Vem läser le blogg?

Ni som läser här blir bara fler och fler. Det är himla roligt! Men eftersom det mig veterligen bara finns fyra personer i min närhet som vet om att jag bloggar är jag såklart nyfiken på vilka ni andra är. Vore också roligt att se om bloggen fungerar lite som jag tänkt, för sådana som oss.

Klicka i ett passande alternativ i undersökningen här till höger vettja!

Den fula avundsjukan

Läste just det här inlägget hos Underbara Clara. Först tänkte jag åh men gud så jäkla präktigt. Men så kom orden: Knyta an. Det var då klumpen hoppade över till min mage. Ansiktet grönt av avund.

Varje gång vi är mamma, pappa, barn ekar de orden i huvudet på mig. Knyta an.

Det är inte bara Clara jag är avundsjuk på såklart. Det är jag på alla som har en chans och möjlighet att dela föräldraledigheten tillsammans med den andra föräldern. Någon att gemensamt dutta, gulla, vagga och vara helt slut tillsammans med, vara ful och oduschad tillsammans med, vara osäker och ta beslut med, vara luddig och tom och överlycklig i skallen med, njuta och allt det där andra man gör när man just blivit föräldrar till världens bästa barn.

Jag erkänner mig av avundsjukan besegrad, men vill inte missunna någon förmånen. Det är en ynnest att kunna vara hemma med nya bebisen, båda två.

Sovdulilla Vyssanlull Vargenylar Närtrollmorharlagt

Idag ler han sitt finaste leende mot mig och skrattar så han får tårar i ögonen som smittar av sig på mamman.

Ok, gårdagens nattning är förlåten. Vi säger så.

Det händer inte ofta men jag blir lika velig varje gång han inte vill somna. Sover en halvtimme och sen klarvaken med en massa lek och sprall i sig. Jag försöker hålla på den inslagna sovlinjen. Det är natt nu, du ska sova. Sjunger, sjunger, matar, vaggar och gungar, stryker panna, duttar med favvosnutten, sjunger, sjunger och så är ögonenlocken nästan ihop, men så blir det farligt att somna och vi börjar om igen.

Ibland undrar jag om jag inte skulle låta honom spralla av sig en timme och sen börja om. Fast det är en metod jag tror mindre på.

Vad tror folket? Hur gör ni?

15 December

15

Tacken

När man låtit som en hel CD med Barnens vaggvisor på repeat i en timme förtjänar man inte en spya i behån.

Så jäkla sämst

Antal kronor jag sålt för: 266.
Antal kronor jag köpt porto för: 245.

Var det lönt slitet med emballage, mail hit och dit, stingsliga vinnare som helst vill ha varan innan jag hunnit skicka vinnarmail? Den ekvationen är inte svår att räkna ut.

Jag är så jäkla sämst på att tradera på nätet alltså. Nu åker hela Traderasäcken till Stadsmissionen.

Up in the air

Igår, kanske tio tusen meter upp i luften, 20 minuter kvar till landning, då var det läge att lägga av ett smatterband i blöjan. Nöden har som bekant ingen lag för en tre och en halv månad gammal bebis. Det var inte bra luft om vi säger så. Och det var inte vad jag helst ville.

Finns det ens skötbord på den där klaustrofobiska lilla toaletten? Det finns. Med en liten skötplatta där sånär som på halva bebisen får plats och han får lite panik när benen liksom svävar i luften och aldrig landar på något och han skriker som en liten galt där han ligger. När byxa och blöja är av passar det bra att kissa lite också. Kissa på sin body så att man blir plaskblöt och svettiga mamman måste även byta kläder inne på den lilla klaustrofobiska toaletten.

Och utanför hördes kaptenens röst säga något om att det var dags för säkerhetsbälte för nu landar vi snart.

Men det gick visst, det med.

Isoleringens tid är kommen

Ok. Den återkommande vinterkräken är här. I verkligheten och i folks statusuppdateringar på Facebook. Varför och framförallt hur orkar man uppdatera om man ligger i sjukan, va?!

Jag hatar magsjuka och jag hatar de där statusarna om den. Dags att isolera sig. Från vinterkräk och terrorister.

14 December

Tomtar

Intressepil

Nästan dagligen har någon hamnat hos Bulan & Jag i sökandet efter svaret på vem Hannah Widell, f.d Rosander och medförfattare till På Smällen - Från A till Bebis, är gravid med. Om hon är det och hur hon blev det och varför och när ungen ska komma och så vidare och så vidare.

Och visste ni förresten att kändisbebisar. se faktiskt existerar?
Halleluja, va?!

The winner is...

bloggaren bakom Fröken Märkvärdig och Livet vann boken Förvandling av Eva Adolfsson. För alla nyfikna så fanns det 40 julgransljus i granen. Boken kommer som en tidig klapp med posten.

Skönaste dagen av alla

Lördag. Vilken jädra dag alltså!
Minutiöst planerad kände jag, redan på väg till Nordens, kanske Europas största träninganläggning, pirret i mig. Att kunna spatsera med väskan på axeln, utan barnvagn, händer inte ofta nu för tiden. Jag var lätt i stegen ska jag säga.

Som jag saknat lukten och stämningen i ett omklädningsrum. Det trodde man aldrig. Mina motionsvanor är ganska moderata, i (långa) perioder.

Efter att ha skuttat över slingriga hårstrån på duchrumsgolvet, ålat mig i bikinin och velat om jag ska stoppa ner lilla maghänget i byxan eller låta korven hänga över kanten, tog jag trapporna upp till basängen. Tänkte på öppningsnummret i Mia Skäringes show där hon kom inspringande på scen i minimal bikini. Hon SPRANG. När du fött barn verkar det inte spela någon roll hur mycket du drar in magen och spänner upp bröstet för att kompensera utbuktningen mitt på kroppen, det går liksom inte. Den dallrar ändå. Lös och frisläppt är den. Flera gånger ville jag ursäktande utbrista att jag är nyförlöst. Faktiskt är jag det. Förlåt, typ.

Men utan att ursäkta mig kom jag ner i basängen. Svinkallt var det och snön som glodde iskallt på mig genom panoramafönstren gjorde det inte mer behagligt. Men jag var så jädra glad! Det var samma glädje som den sonen uttrycker i lyckotjut när han ser maten komma emot honom när han är riktigt vrålhungrig. Så glad var jag nu.

Och jag var så fri där i vattnet. 30 längder blev det och ett par på rygg, i syfte att vänta ut grabbgänget i bubbelpoolen. Jovisst, det kom in ett sådant just när jag tänkte ta mig upp och fladdra längs basängkanten bort mot bubblet. Fasen så sur jag blev. Som att de skulle få sätta stopp för mina njutartimmar. Jag hade 50 minuter kvar att disponera på bubbel, bastu, dusch och påklädning så det var väl självaste om ett gäng NTK:are i en bubbelpool skulle sätta käppar i hjulet för mig nu?!

Efter tre längder på rygg gav jag upp och vältrade mig upp på basängkanten för att transportera mig till och ner i bubblet. Ett mjölkfyllt bröst. Ett tomt som en skinnpung. Tillsammans med fem killar. Det var inte bekvämt förrän jag hade vatten över axlarna kan jag lova. Men jag gjorde det och det var det viktigaste. Den segern var skönare än jet-strålarna.

Den enda som inte blev lika njutbar som jag hoppats var bastun. Det är inget unikt scenario det här. Där inne satt bara jag och en jättejättemager tjej. Ni vet sådär så man börjar tänka att hon kanske inte mår så bra och jag kände, kanske inbillade mig, att jag fick hennes blickar på mig och då satte min hjärna igång och sabba så det enda jag kunde tänka var att hon tänkte på min pösmage, mina, vid det här laget, väldigt olika stora bröst, min oansade kroppsbehåring och mina ovårdade fötter.

Slappnar av, blundar och släpper ut magen á la Homer Simpson i ett försök att sköta mitt. Varför ska man noja sådär och varför ska jag ens tänka så om henne och vad hon tänker om mig? Så förbaskat typiskt alltså. Och hon, hon tänkte säkert att jag tänkte detsamma om henne.

Hur som helst fick jag några välbehövda timmar för mig själv. Trots skenande hjärna där i bastun och trots att inpackningen inte funkade och trots att Body Butter, i en doft jag aldrig tidigare testat, luktade medelålders man på charter så var det en förbaskat skön dag. Den tar jag gärna snart igen.

13 December

Det är visst lucia idag.

Ta i

Just nu sprutar glöggen ur öronen på mig så jag ber att få återkomma i morgon.

Om att aldrig bli stor

Åh jag vill bara krypa in i det här! Det bor bergis tomtar och troll där inne i det mysiga. Som i julkalendern om tomtar och troll, som gick när man var liten. De bor under stubbarna. Jag vet det.

12 December

Fina jullåten

Julkalas

Ikväll blir det julknyt. Ludwig har gjort sig fin, kammat frisyren och laddat med pepparkakor hela dagen.

Bara jag

Idag är dagen axlarna ska släppa taget om öronen och själen bli mjuk och mottaglig.

Några längder i en simhall, kanske en stund i bubbelpool, en gudomlig bastu på det. Inpackning i håret. Smörja, smörja, smörja ska jag. Och jag ska njuta, njuta, njuta. In och ut ur bastun. Svettas och knappt kunna andas, ut och hälla kallt vatten över mig och in i bastun igen. Så ska jag hålla på. Om och om och om.

Jag har tre timmar inklusive transport på mig. Maj gadd jag kan knappt hålla mig!

11 December

Störigt

Jag har inte bestämt mig, men det vore lämpligt att skaffa sig en kategori med titeln Störigt på Facebook, det är vad det vore. Skulle det uppfattas som för aggressivt?

Hur som, en sak måste frigöra sig nu. Om det blir det första eller enda inlägget i den här kategorin återstår att se men var finns logiken i att vara under 30 och kalla sin man för gubbe?!

"Saknar min gubbe", "Jag och gubben...", "Gubben min skottar snö och jag strycker gardiner"

Det är så vi gör det

Nu går vi ut i den här bistra kylan och äter palt till lunch. Precis så som man gör här i Norrland. Jämt!

Det gör man här och det är fint.

Ugly

Usch vad fult det är här på bloggen. När jag scrollar ner känner jag att det är nära på osmakligt till och med. Jag skyller allt på gårdagens outfit-bild. Den ursäktar jag med att jag inte är hemma och har tillgång till mina, i vanliga fall, stilrena och stukna myskläder. Såklart.

10 December

Äpplet faller inte långt...

Raggartvätt och kattputs

På tredje dagen duschade hon. Efter att ha passerat spegeln och mötts av den här synen tänkte hon spontant att nu har det gått för långt.
Barnet på golvet, i babygymmet. Snabba ryck. In i duschen, dutta lite med piffiga doften Pearl Dream från Family Freshs. Inte min kopp. Verkligen inte. Men välj på det eller en stelnad flaska från ACO med obestämbart utgångsdatum, vad tar du? Kroppen fick sig i alla fall en avspolning till skillnad från de allt mer frekvent förekommande raggarduscharna och katt-tvättarna. Ca en minut tog det.

Barnet skötte sig fint där på golvet så jag passade på att täcka ringarna under ögonen, sätta lite färg på kinderna och fästa om hästsvansen. Nu är jag ren och hel sånär som på trosorna som sitter uppe med en fattig resår, fingret fastnade i ett hål någontsans vet jag och håret slickar sig längs huden. Från topp till tå, kan man väl säga.

Det är jäkligt mycket vardag nu. Jag går inte igång på mig själv om man så säger.

Pågår fortfarande

7 december utlystes en liten tävling här. Den pågår fram till i morgon. Trots bokens tema - ensam gravid kvinnas tankar är behållningen av den stor även om man inte är försatt i den situationen. Inte minst Eva Adolfssons språk.

Så. Den här granen står utanför huset där jag bor.

Gissa hur många juleljus som sitter i den så har du chansen att vinna och därmed få nöjet att läsa Förvandling av Eva Adolfsson, som för övrigt handlar om en ensam gravid kvinna.

Om boken här.

Med en lämplig motivering vann jag den hos A.M.O. i våras. Nu är det dags för den att vandra vidare.

Så vad tror du? Hur många ljus? Närmast vinner!

Vi kan säga att vinnaren presenteras på fredag, förutsatt att det är någon som deltar så klart.

Solidaritet

Skulle just vara totalt egocentrerad och skriva ett inlägg om hur irriterande ostrukturerat allt är i min skalle idag och att jag blir helt satt ur spel av Hardcore Superstas-låten jag hör på radio. Fi fasen till skit alltså. Den låten trängde ut det sista av struktur som fanns den här torsdagförmiddag.

Men så kom jag över en bild på en gammal kompis. Han är med på en hjälpsändning till förmån för barn i Riga. Jag ser bilder på hur barnen bor. Bostäder som ser ut som rivningskåkar, det ser kallt och kalt ut. Och här sitter jag i värsta vintermyset, i oset av bryggkaffe, med värme på elementen och Mr Vain på radio. Har det med andra ord så jäkla bra!

Blev varm i hjärtat när jag såg honom, min vän, stå mitt i lasset med värmande kläder och julklappar. Fint.

9 December

Världens godaste smörkola

ca 50 stycken.

100 g smör

2 dl vispgrädde

3 dl strösocker

1 dl ljus sirap

1 tsk vaniljsocker

Smaksättningar

Apelsinkola: 2 st apelsiner, rivet skal 1 st citron, rivet skal

Pistagekola: 1 dl hackade, rostade pistagenötter

Pepparkakskola: 2 tsk pepparkakskryddor

Chokladkola: 2 msk kakao

Limekola: 2 st lime, rivet skal

Kardemummakola: 2 tsk kardemummakärnor, stötta i mortel

Ingefärskola: 1 tsk malen ingefära

Så här gör du:
Smält smöret i en tjockbottnad, vid kastrull. Rör ned vispgrädde, strösocker, sirap och vaniljsocker och låt koka utan lock cirka 15-30 minuter. Rör om då och då. Gör ett kulprov för att veta när smeten är färdig. Rör ned valfri smaksättning eller behåll kolan naturell. Häll upp kolan på en oljad plåt. Låt svalna. Klipp i bitar och slå in kolan i smörpapper, förvara kallt.

Receptet kommer härifrån.

Lång dags färd mot natt

Den här kvällen tar aldrig slut. Den har pågått sedan inte långt efter lunch. Det är då det blir mörkt här.

Förbannat förlegat

Flera av mina kvinnliga singelvänner har, som många kvinnor i 30-årsåldern, en längtan efter barn. Men den där andra hälften som måste till finns ännu inte. Och det är faktiskt inte enbart på skoj längre, när de säger att de kanske tar färjan över sundet och fixar en inseminering i det lite mer moderna och liberala Danmark.

Med anledning av Nobelpriset i medicin, som går till britten Robert Edwards för utvecklingen av provrörsbefruktning, har DN den här veckan en serie om just IVF-behandlingar.

Helt fantastiskt att det är möjligt och självklart ett mirakel för de som inte kan få barn på egen hand.

I Sverige är fertilitetsbehandlingar av ensamstående kvinnor inte tillåtet. Det provocerar mig.

Jag vet, barn är inte en rättighet och så vidare. Men bortom det argumentet sänder en sådan reglering ut signaler att ensamma mödrar inte är särskilt önskvärda och kanske inte ens lämpliga(?! Det behövs ju två, helst av olika kön). Signaler som rotar uppfattningen om att ensamma mammor är outbildade, socialbidragstagare i förorten? En hoppa som slirar runt och låter sig charmas av vilken karlslok som helst? En belastning för samhället? Sådant vill man undvika så långt det är möjligt.

Ett stort OBS! på att det här är min högst subjektiva uppfattning om den allmänna inställningen till ensamt föräldrarskap.

Visst det är inte idealiskt att vara ensam mamma, men om en kvinna har en stark önskan om att få vara mamma så kommer ett högst efterlängtat barn garanterat bli älskat och värnat om utan att för den delen gå och bli en samhällsbelastning, eller vad regleringen egentligen handlar om.

Men det finns en gråzonen och i den står alla vi kvinnor, som blivit gravida i par men som inte lyckades få till det hela vägen, oidylliskt gravida för att låna Fröken Märkvärdigs briljanta uttryck. Ensamma och inte minst osynliga.

Lite om allt

Nu är vi mamma pappa barn i en hel vecka. Det verkar gå bra. Tror jag packade in den där martyrmamman ordentligt i garderoben innan jag for. Hoppas verkligen hon inte smög sig ner i min packning för då dör jag.


Och här uppe i norr är snön vidunderligt vacker. Det är vinter på ett helt annat sätt här. Rent. Vitt. Tyst.

I sin stol sitter en liten sprall med en bajsfläck i hårbotten. Den matchar hans hårfärg men trots det är han förbannad på prassliga boken som inte hittar in i munnen. Annars kan man ju tycka att man borde vara glad över en matchande bajsfläck i hårbotten.


Och jag är konstant hungrig. Hela, hela tiden. Men det är väl också ett lyxproblem eftersom jag faktiskt kan äta hela tiden.

8 December

Idag bjuder jag på vad som pågått i min hjärna i säg, fyra dagar. Tänk er September som gör Petters Mikrofonkåt, som hon gjorde i Så mycket bättre nyligen, men med samma melodi som Mia och Klara sjunger Jag ska fresta i klippet här. Med lite falsettbetoning på mikro.




Glad 8:e december.

Fler som oss

Här är Linda! En tjej som oss. Kolla in hennes blogg vettja!

Face your fears

Den bästa känslan är när man övervunnit det där som gnagt och oroat i flera veckor.

Vi flög idag.
Jag gillar inte att flyga och var rädd att han skulle känna det och också bli rädd. Jag har våndats i veckor. Men nu känns det så jäkla bra! Älskar att utmana de där rädslorna för kicken som kommer efteråt är så jäkla värd. Nu är jag typ hög av lycka över vi fixade det och att han var så duktig.

Han har vandrat från famn till famn, tittat upp i nya ansikten, fixat tryck i öronen lätt som en plätt, charmat brallorna av folk och så är jag stolt över mig själv. Jag har kånkat på bussar, sladdat i snömodd, svettats vid inplastningen av vagnen, bett om hjälp vid säkerhetskontrollen, lämnat honom i främlingars famnar och överlevt. Just ja, vi var visst i luften också.

I veckor har jag trott att jag aldrig skulle fixa det. Inte utan att genomlida minst ett svimanfall.

Heja mig!

7 December

Bakom lucka 7 döljer sig en tävling.

Den här granen står utanför huset där jag bor. Gissa hur många juleljus som sitter i den så har du chansen att vinna och därmed få nöjet att läsa Förvandling av Eva Adolfsson, som för övrigt handlar om en ensam gravid kvinna.

Om boken här.

Med en lämplig motivering vann jag den hos A.M.O. i våras. Nu är det dags för den att vandra vidare. Så vad tror du? Hur många ljus? Närmast vinner! Vi kan säga att vinnaren presenteras på fredag, förutsatt att det är någon som deltar så klart.

Ego-bön

Kära snälla goda.

Låt utvecklingen i barnets kropp vila denna natt så jag får sova.
Jag behöver det.
Verkligen.
Kvällen var hård mot mig.
Inte mer nu.

Amen.

Fler som oss

Det är ett bra tag sedan jag la upp en tråd för ensamma gravida på det älskade, hatade forumet på Familjeliv. Jag ville få kontakt med fler som bloggar om det de går igenom. Det händer att jag då och då kollar till den och idag gjordes en ny upptäckt. Här finns den att läsa.

Snart går han

I natt har jag sovit på en bajsfläck lika stor som omkretsen av en apelsin. Fläcken hamnade i min säng igår morse, men sen glömdes den av. Det blir så med amningshjärnan. Den hjälper inte till. Inte det minsta. Och när vi kom hem igår kväll var klockan mycket och jag höll belysningen dämpad eftersom liten skulle sova. När det var min tur att krypa ner såg jag fläcken. Palla byta lakan efter midnatt. Dessutom är allt som kommer från den lilla sötrumpan totalt ofarligt och packeterat bacillfritt med rosa sidenband. Så äre.

Annars har den lille lagt i en högre växel i utvecklingsracet den här helgen. Förutom att han vänt sig, håller i bitring och lyckats föra den till munnen har han också varit på väg ut ur sin vagn.

Han brukar sova i den om dagarna. Jag fick för mig att det skulle vara bra att ha olika sovplatser som får honom att förstå att nu är det bara dagvila som gäller och när det är dags för nattsömnen förstår han det eftersom han då hamnar i sin spjälsäng.

Hur som helst.
Han låg i sin vagn och dagsov och jag passade på att duscha. När jag kom ut i hallen, där vagnen står, såg jag ingen unge. Inte där jag hade lagt ner honom och där jag förväntade mig att han skulle ligga kvar. Nej, han hade på något, nästan obegripligt vis kravlat sig ner i fotändan och hängde nu där så käckt med benen hängande utanför mjukliften. Nu är det no more dagvila i vagnen för honom.

Det rinner

Min näsa och Luddes öga. Jag visste det. Jäkla kollektivtrafik och i morgon ska vi flyga. Andas återvunnen luft och säkert dra på oss en magsjuka också.

6 December

Tänk om det funnits en sådan här 1993.

Nähä

Snopet var ordet när besökarantalet inte alls nådde samma höjder som på en vanlig dag. Antar att folk haft andra prioriteringar än att läsa Bulan & Jag denna andra advent. Det hade även vi. Vi har förbannat vistelse med barnvagn i kollektivtrafiken. Så här: Hissar, rulltrappor, upp och ner, framlänges och baklänges, buss, t-bana och båt. Vi har ta mig tusan nyttjat varenda färdmedel som rullar i SL:s tjänst.

Det går långsamt att förflytta sig i den här stan om man är med vagn.

Älskade förort!

Utöver det har vi varit på Sveriges Radio och hejat på bästa kollegan. Firat med smörgåstårta och lussebulle. Sedan bar det av till syster för julgodis making galore. Saffranskorpor, Rocky Road, gräddkola med choklad och gräddkola med färsk ingefära och så lite gos och lek där emellan.
Allt blev så jädrans bra! Och som körsbäret på den här dagen slapp vi, på vägen hem, samma jäkla kånkande i kollektivtrafiken och fick åka bil. Älsk!




Dagens miss: Att jag tog ut kontanter för att kunna köpa Situation Stockholm och glömmer tidningen på SR utan att ha läst en rad. Pengarna är iaf där de ska.

5000

Den här bloggen kommer idag passera 5000 besök. Det tycker jag är ganska så märkvärdigt och därför vill jag fira med att tipsa om en blogg som drivs av en väldigt underhållande kvinna vid namn Linda.

Jag hittade Innan du fanns förra julen, när jag stod mitt upp i mitt livs svåraste beslut. Sökte som en galning efter något endaste matinyttigt om att vara ensam och gravid eller ensamstående mor. Man ville ju se om och hur en sådan situation löser sig för folk. Hittade inte mycket om det, det gjorde jag inte. Men jag fann Lindas blogg, Innan du fanns, om en IVF-resa.

Efter otaliga IVF behandlingar satt ägget där det skulle och det stannade kvar och Linda genomled, vad jag skulle beskriva som graviditeten från helvetet. Verkligen. Kaskadkräkningar och sjukhusvistelser på grund av det. Nej tack, jag hade tagit mitt pick och pack, låst butiken och kastat nyckel. Aldrig mer kombinationen spermie - ägg i min kropp.

Trots att våra situationer såg helt olika ut så blev hon en hjälp på traven fram till mitt beslut om att fortsätta graviditeten. Med sin humor fick hon mig att avdramatisera hela den sketna situationen jag satt i (i alla fall då och då) och den kamp som hon och hennes sambo utkämpat fick mig att inse, på riktigt inse, att barn verkligen inte är alla förunnat. Och nu menar jag inte att jag valde att fortsätta min graviditet som en skyldighet gentemot alla som inte kan få barn. Det skulle ju vara helt sjukt så klart. Men hon visade ett mod som gav min lilla darriga insida ett uns stake att våga ta ett beslut.

Att hon sedan födde den gudomliga 5-kilosklunsen Jack vaginalt är bara det en historia för sig. Här hittar du bloggen Nu när du finns.

5 December

Det här är bland det finaste jag hört. Det påminner mig mycket om en fin tid, i en ny stad. Med det gamla i ryggen. En början på något nytt.

Uppgradering

Mitt barn vill helst sitta uppflugen som en fågel på min vänstra axel. Därifrån vill han speja och spana. Då trivs han som bäst. Men det håller ju inte att kånka runt på en unge på det viset dagarna i ända.

Hans tidigare så älskade babysitter verkar erbjuda för lite action där på golvnivå. Helst ska han stå upp eller sitta rakryggad och se sig omkring. Så nu funderar jag på en sån här Bumbo-stol så han kan sitta på köksbordet eller vara med på diskbänken och få utlopp för sin nyfikenhet.

Hade aldrig ens sett eller hört talas om den här stolen innan jag blev med bebis, så min undran är hur bra den är? Om det är lönt? Vips så sitter han ju själv. Kanske man använder den i ett par månader. Lurar jag mig själv att den kanske, eventuellt skulle behövas bara för att den existerar? Finns det någon med erfarenhet av den här skapelsen så tas alla upplysningar tacksamt emot.

En dos jävlar anamma

Tog mig ut och bestämde mig för att lämna mitt skithumör där ute i kylan där det hör hemma. Jäkla dålig sinnesstämning hela veckan här. Orka med det i längden va. Nej, säger jag.

Om ni pallar klicka på länken så kommer lite Bonnie-power till alla oss som haft en tuff vecka.

Och som en parentes: Under värkarbetet på förlossningen sjöng vi alla Bonnie-låtar vi kan. Det var det bästa tidsfördriv vi kunde komma på just då och det tog liksom udden av den där spänningen som vibrerade i rummet. Det hjälpte. I alla fall för ett tag, innan jag förflyttades till ett Full Moon Party på en sandstrand i Goa.

Och inte hänga upp sig på texten för mycket. Det är mer Bonnie i sig som är grejen här. Okaj.

Fåordig

Snön yr och jag har fått i mig grovmackor och kaffe. På radion Säkert. I babygymmet vände sig bebis för första gången på alldeles egen hand. Nu snusar han med Ninen och Mumin. Dansar lite och funderar på promenad i det dämpade vita där ute.

Mobilen var närmast till hands som vanligt.

Lucka 4 December

Det var bättre förr

Skickade iväg ett helt gäng med bilder för framkallning. Papperskopior. Man älskar det. Men det blir väldigt sällan av med digitala album på dattan och så och nu har jag fått ännu en anledning till att inte framkalla. Det kan nämligen bli såhär.
Jag säger inte att det alltid blir så, men nu har jag testat två olika företag och båda gångerna kommer bilderna tillbaka kraftigt beskurna trots manuella inställningar vid uppladdningen av bilderna. Det är ju ball.

Happy Thursday

Igår fyllde vi dagen med sång och musik på öppna förskolan, trevligt mamma-häng, promenad hem längs frostig allé, lagom ansträngande sanering av hår från golv, en alldeles ypperligt skötsam son, ett kvällsbad som var av hög mysrang (kan man säga så), mat och så sömn på en gång utan övertrötthet och gnäll. Och så hyacinterna. Och biljetter till jul är bokade. Och just ja, jag slängde ett sängöverkast på sängen. Det har jag inte haft på flera år och gud så bra och redigt det kändes.

Himla bra dag.

Och idag är den här. Igen. Tycker det är fredag Idol och guacamole förjämnan.

Om natten

Det är på natten den kommer. Karriärsmaran. Åh, obehaget.

Mest ångestfyllt är nog att jag är oförmögen att ta åt mig bra kritik, som jag faktiskt fått av mina kortvariga men dock, arbetsgivare. Att jag alltid stretat emot, ska vidare, kanske bort, kanske vänta på något bättre. Vad det nu skulle vara. Man måste ju liksom in innan man kan gå vidare.

Jag har alltid haft väldigt dåligt självförtroende i det jag gör. Och trots lovord så har min egen inställning trängt in mig i ett hörn, talat allvar med mig och sagt mig att det där är ändå inget för dig.

Hösten 2008 var jag på en dagstidning. Trivdes väldigt bra och fick även där sköna ord och uppmuntran. Men nä, det var nog inget för mig va. Hösten 2009 gjorde jag nyheter på en av TV4s lokalstationer. Fick fantastiskt fina omdömen, men samma där. Nähä. Bäst jag sticker.

Vad är det för jäkla skitinställning.

Även om jag är grymt stolt över mitt och kollegans initiativ till att starta eget så kommer det ta tid att få en rimlig inkomst och det hade ju framförallt varit att föredra nu. Tänk att lyfta en föräldrapenning som faktiskt går att leva på.

Och på tv pratar de om pension. Tjänstepension. Allmän pension. Kommer jag ens att kunna gå i pension?

Ni hör. Det är en mångbottnad mara det här.

3 December

Baby beauty

Tänkte slå ett slag för ett par fantastiska babyprodukter som gör susen för den snustorra i vinter.

En ny upptäkt, som jag köpte enbart på grund av en rabattkupong, men som visar sig funkar över förväntan på den nariga babykinden är Libero Cream. Tror inte den är så bra att ha på innan man går ut i det här kalla vädret eftersom det är vatten i. Smörj på för natten och de röda, torra kinderna blir lenare än babystjärt, som man säger. Är även mycket användbar i mammans torra ansikte.

Och så babyoljan, en nygammal favorit på badkarskanten. Nu används den varje dusch. Klappa dig torr så att det liksom stannar kvar lite grann på huden. Älsk på den känslan.

Empati och tacksamhet

Tackar vem som helst för att jag inte bor i Östersund nu. Stackars människor alltså. Min far arbetar på vattenverk och har gjort sitt för att förklara för mig hur illa det där verkligen är.

Alltså jag hade flytt. Grävt mig en grop i marken, isolerat mig i en hydda i skogen, gjort vad som helst för att slippa den där magsjukan.

Jag har varit magsjuk ca 3 gånger i hela mitt liv (och här knackar jag i bordet och säger peppar peppar) och jag fixar inte det. Blir någon in min närhet sjuk i den avskyvärda äckelsjukdom så sitter jag med fingrarna i öronen, blundar, sväljer hårt och kartlägger närmsta flyktväg bort och iväg.

Jag lider med hela Östersund.

2 December

Klicka för att öppna lucka 2.

1 December

Det blir advenstkalender här på Bulan & Jag. Har ju laddat för det och idag kom datumet som höll på att segla förbi. Lite dålig start, men rackarns bra första lucka.

Avbytaren

Tidigt i höstas, några veckor efter han kom, var vi i lilla hemstaden och hälsade på. Mor min och jag möter en kvinna på stan. Det är en avlägsen bekant till min mor och kvinnan säger hej, gratulerar och säger till mig att det är helt ok att gråta.
- Gråt och tillåt dig tycka det är skitjobbigt, det är ok, sa hon.

Väldigt märklig sak att säga, tänkte jag, till en person man aldrig träffat. Hon måste haft jobbiga barn..osv.

Idag tänker jag på henne. För ibland, inte så ofta men då och då, önskar man att någon kom hem vid arbetsdagens slut och delade föräldrarskapet.

Även om den lille är väldigt lätt att hantera dagarna i ändå så händer det så klart att även han blir gnällig, inte vill ligga i sitt gym, inte sitta i stolen, inte sova och vill allra helst att jag sitter på golvet med honom. Ge honom uppmärksamhet. Så har säkert de flesta nyblivna mammor det varje dag, även om de har den andra föräldern under samma tak. Men det är just det där att jag aldrig blir "ledig", "fri". Inte en sekund. Ska jag gå på toa sker det oftast med med öppen dörr för att kunna bekräfta. Att då och då ropa att här är jag.

Babysittern flyttas om hundra gånger om dagen, riktad mot mig så att han kan se mig. Vistelsen i det ouppskattade babygymmet kräver att jag sitter där för att han ska fatta hur det fungerar i ett babygym (Jag vet att man kan skita i det men hellre ett babygym än Baby Einstein säger jag.). En och annan kväll intas maten på golvet. Annars är pauser för att stoppa in napp tillsammans med glada utrop och uppmuntrande ljud, obligatoriska inslag under en måltid. Idag ledde det till att hela förbannade lunchen hamnade på golvet och jag trampar fortfarande runt på klibbiga riskorn.

Allt det där gör jag ju så gärna för honom. Varje dag. För resten av mitt liv. Men det vore förbaskat skönt om den där "avbytaren" kom hem efter kontorstid.

Och ibland gråter jag. Tyst så att han inte hör eller ser. På toa med stängd dörr.

Oj vad skönt!

Det finns tydligen en utmärkelse i kategorin Bad Sex in Fiction. Alltså sämsta beskrivningen av sex i en bok, typ. I år är det irländaren Rowan Somerville som satt sin prägel på en älskogsakt. Och nu varnas känsliga. Det här blir lite äckligt i sammanhanget. Mentala bilder osv.

"Likt en lepidopterist (fjärilssamlare, reds anm) monterar en insekt med allt för trubbigt stift skruvade han sig in i henne". Citat: Expressen

Utmärkelsen har diskuterats på radio hela morgonen och de flesta verkar överens om att det är en ganska så, jag vet inte, obekväm beskrivning av sex. Andra vill sätta det under genusluppen och konstaterar att det är en typisk manlig beskrivning.

Jag känner mest ett olustigt obehag över den något överansträngda beskrivningen.

Kom fika med mig

Alltså jag vet inte ens om jag ska våga mig på att baka ihop den här. Det finns viss risk att jag mölar i mig hela härligheten och med tanke på innehållet bli relativt illamåendes av det. Men hör, så ljuvligt det låter: Brownies med center.

200g smör 200g mörk choklad 4 ägg 2 dl socker 2,5 dl vetemjöl 1 krm salt 2 rullar Center/Plopp

15 minuter långt ner i ugnen. Gissar på 175 grader.

Totalt livsfarlig.

Vardagsglamour

Hör Hollywoodfrun Maria Montazami på P3. Tjugo minuter senare i sms från bästa kollegan: Mötte Montazami i dörren.

Det finns både för och nackdelar med att vara mammaledig.

En dagdröm

Tänk att få vara lite mer som Eva Longoria i den där mascara-reklamen. Lite mer lashy, luscious, flashy, delicious. Inte till utseendet men till uppenbarelsen. Lite mer fluffig och fuktig, saftig liksom. Vad som helst bara inte så här torr, platt och statisk.

Passa på

Idag är gnäll extra tillåtet när A.M.O öppnar upp sitt kommentarsfält för oss gnällspikar. Klicka dig dit och häv ur dig allt ditt mörker vettja!

Ytterligare fynd på www

Alltså igenkänningsfaktorn i det här klippet är hög kan sägas. Inte för att jag inte kan pricka toner, men i livet. När det inte går som man vill liksom. Jag dör av skratt. Lova att ni kollar!

Fyndet gjordes på Onekligen.

Egentligen

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om att min son nu är tre månader och att han väger 6070 g och är 63 cm lång men så hittade jag den här bloggen och vill istället tipsa om den.

Underfundigheter.
Sånt gillar jag.

Olika dagens

DAGENS VILL HA: En frisyr och ett ansikte som inte spricker av torrhet.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans, dubbla par strumpor, svart t-shirt och petroliumfärgad kofta.
DAGENS SMINK: Lite som täcker det mörka under ögonen, mascara och en gnutta rouge
DAGENS FRISYR: Torra stripor.
DAGENS HÄNDELSE: Oh joy! Antingen vaccination eller betala räkningarna.
DAGENS LÅT: Den där med Robyn som hela tiden spelas på P3.
DAGENS PLANER: Tvätta håret och återfukta det på bästa vis.
DAGENS SAKNAD: Tid att sy de där vimplarna.
DAGENS DUMMASTE: Folk som hellre hoppar över framhjulen på vagnen än att vänta till det finns utrymme att ta sig förbi på smidigare vis.
DAGENS SJUKA: Skulle vara socker då.
DAGENS DROG: Bebisljuden.
DAGENS ROLIGASTE: Sonen när han försöker vända sig från rygg till sida.
DAGENS FAVORIT: Kaffe och pepparkakor i lugn o ro.
DAGENS KÖP: Reflexer till vagnen.
DAGENS ORD: Ishål (!)

Tortyr

Alltså vakna mitt i natten och ha Pernilla Wahlgrens Picadilly Circus på hjärnan och inte kunna komma på vad det är hon sjunger. Jag hör hennes oktavklättrande och artikulerande klart i huvudet och så den här frasen.

Dom talar om Rom, Paris....och där då? Vad är det som ska in där?!

Om och om och om.
Snacka om psykig låt att få på skallen mitt i natten.

En dagens

Här trodde man att vinter av norrlandskaliber var förbi sedan jag flyttade därifrån för ett år sedan. Nu är den väldigt påtaglig här med och jag ångrar bittert att jag packat ner mina rejäla vinteratiraljer i en låda och lämnat dem i en källare i Småland. Hålet där bak i jeansen var isande obehagligt när det släppte in minusgrader in på bara huden. Fuljackan hade jag i alla fall, den som klarar temperaturer under -20. Men man kan säga att det var tur vi blev lite sena iväg för tack vare språngmarsch till BVC slapp jag frysa, så när som det där ishålet där bak då.

Det gick himla bra idag och efter vaccinationssprutorna vet jag inte vem av oss jag är mest stolt över. Honom för att han var så duktig och stod ut eller mig själv för att jag inte svimmade. Han skrek som en liten griskulting men det gick över så snart det lilla benet släpptes ur sköterskans järngrepp. Det var nog ändå tur att han skrek. För min del alltså. Det fick mig att koncentrera mig på att trösta och vara trygg istället för att stirra på nålar som stacks in i låren och glömma andas.

När vi kom hem från de isande promenaderna mellan hemmet och BVC låg det här paketet på hallmattan.
Nice, tänkte jag. Jag hann alltså i min enfald blir jag glad över att någon tänkt speciellt på mig och skickat en spontan present. Det var reklam. En ambitiöst förpackad sådan får man lov att säga.

Kl. 05-nånting

Det är så jag själv blir förvånad. Och förundrad. Jag kan nämligen ha världens kanske bästa bebis.

Efter matning kl. strax efter 05. Då har han bestämt sig för att det är morgon. Det har inte jag. Det är natt i minst två timmar till och det säger jag till honom. Han ler och gurglar mot mig och tror att det ska hjälpa att slänga på stora charmen. Det är nästan så jag sväljer hela gullighetspaketet och börja gurgla tillbaka men hinner precis tänka om.

Släcker lampan och säger att det är fortfarande natt, bara så du vet.

Han gurglar fram sina skönaste läten i några minuter till, sedan sover han igen.

Om namn på blogg

Det är så konstigt. När man är gravid, eller i alla fall när jag var gravid, så såg jag förlossningen som målet med graviditeten. Så måste det ju ha varit. Se bara på namnet på den här bloggen. Bulan & Jag. Och e-postadressen sen. engravidsberattelse@gmail.com. Vad trodde jag? Att det tog slut efter förlossningen? Det är ju då det börjar. Transportsträckan är över och belöningen ligger och snusar i din famn.

Och ännu konstigare är egentligen namnet på bloggen eftersom jag aldrig kallat magen för Bulan, inte heller det som låg däri. H*n hette Sprall eftersom h*n sprallade så fasligt. Det syntes redan på första ultraljudsbilden. Och Bulan skulle inte finnas kvar för evigt om det nu var bulan på magen jag syftade på.

Man kan säga att det var ett förhastat beslut.

Förresten så heter Ludwig oftare Sprall, Sprallo eller Sprallis än Ludwig och i morgon, på sin tremånadersdag ska han få sin första vaccination. Jag är glad att han är ovetandes. Mindre glad är jag över mardrömsskriken jag fått höra talas om i detta samband. Bäst att börja stålsätta sig redan nu. Komma ihåg att andas, slappna av och att det är jag som är mamma nu, jag som ska hålla i handen och vara den orubbliga klippan.

Nu är idyllen nära

Bestämde mig för att knåda ihop en sats lussebullar ändå. Mest för sakens skull. Och sikken julstämning det blev på en gång!


På SR Klassisk jul, kom O helga natt så lägligt på, utanför faller snön och i babysittern sitter liten kerub. Det börjar likna idyll här i stugan.

Ta lärdom

Man vet så väl att efter fullmatad bebis kommer ofta stort lass.
Idag: Här ska luftas babystjärt.

Tur jag lyckades få en tvättid idag.

1 Advent

Livar upp med att tända första ljuset. Och sonens kläder idag. Tog det som skrek högst i garderoben.

Uppdatering: Eldade av misstag ljuset ända ner till 3:an! Fan.

Min kille och jag

Ikväll har vi tjejkväll Ludwig och jag. Jag äter rester från fredagens taco-frossa, som vi hade med syster och hennes sambo och så kollar vi på den andra Sex and the City-filmen. Han ska lära sig det här med kvinnfolk har jag tänkt. Lite tidigt. Och inte helt rätt forum för den kunskapsinhämntningen heller kanske.

Han gillade det, eller snarare färgerna och flimret från tv:n. Sen blev han så himla sömnig och för ovanlighetens skull fick han somna i min famn det lilla gyllet. Det finns nog inget vackrare att se på än sitt sovande barn. Tur för mig eftersom filmen var en riktig kalkon, som befarat.

Pesten

Men å, lördag verkar ha ärvt söndags pestighet. Söndagar var min sämsta dag på veckan för inte så länge sedan, men nu verkar det vara lördag sedan ett par veckor tillbaka. Tänker på sådant som varit, sådant som inte finns men står på den långa listan av önskningar och tänker på hur det är. En sån där dag när man bara är så jäkla missnöjd och sur och bitter och trött med tårar i ögonvrån. Mata den dagen med sockertoppar och dalar och du har skapat dig ett eget monster.

Jag är i alla fall nöjd med att sonen imponerar i sin babysitter. Efter en tystare dag kommer nya ljud. Nu låter han som en katt, höga ljud och han kan ta ut nappen med sina händer istället för att den åker ut med sedvanliga salivansamling på golvet. Sen ska han trycka in den i munnen igen och det går ju inte lika bra. Alltid är det fel ände som ska in. Han blir ilsk och verkar undra vad fan det är för fel på den här skitnappen, den satt ju där nyss!

Älskar att betrakta vad han tar sig för det lilla trollet.

Om relationen

Sebastian, en av mina läsare, frågade hur relationen mellan mig och pappan är idag. Jag vet att jag inte direkt varit rak med det här.

Det finns många som vill att man ska ha ett svar på frågan om vi är tillsammans. Och jag har aldrig ett rakt svar på den frågan för jag tänker inte i de banorna sedan Ludwig kom till världen. Det känns inte viktigt att definiera just det. Och precis som Sebastian skrev om sin relation till sitt barns mamma, så är vår relation betydligt mer avslappnad idag än för ett drygt år sedan. Banden mellan oss är betydligt starkare nu. Vi förstår varandra på ett helt nytt sätt och det vi tyckte mindre bra om hos varandra tar inte och får inte samma plats längre. Det är inte viktigt.

Vi har en son tillsammans och vi gör allt vi kan för att få vår relation att fungera. Vi ses så ofta vi kan, trots de 70 milen, för vi tror att det är bra för oss alla tre. Vi planerar en framtid som vi tror ska fungera, men hur den kommer se ut är fortfarande oklart.

Vi fick veta att jag var gravid samma dag som jag flyttade från honom och staden i norr. Vi hade bestämt oss för att gå åt varsitt håll och det i sig ju tråkigt. Allt ställdes på sin spets just då och vi har inte alltid varit överens, men där vi står nu är så otroligt mycket bättre än jag någonsin kunde hoppas på.

Av det här får man dra sin egen slutsats, men för min del är det inte en uttalad relationsstatus som är viktig nu. Det är hur vi fungerar ihop och att vi mår bra i det vi har.

Buskis på riktigt

Vid den här tiden på året kommer jag alltid att tänka på en företeelse som återkom varje år.
Jag jobbade som städerska på ett sjukhus då, för övrigt ett av de bästa jobben jag haft.

Där var det så att städerskan plockade fram julpyntet på en del kontor och andra allmänna utrymmen. Och varje gång när man stod där och snurrade upp intrasslad sladd kom det någon klämkäck person i chios och slip over förbi och kläckte:

-Jahau dau skau stauken upp i igen jau. (Tänk dialekt södra Småland)

Jätteroligt. Lika roligt var det. Varje år. Jag var 23 då.

Ska det va så ska det

Har handlat en något överdimensionerad adventsstjärna. Först tyckte jag inte det såg riktigt klokt ut och önskade jag hade tagit den där lilla röda som hette Dotty istället. Men vad fasen. Det är ju bara jul en gång om året, då kan man unna sig att vräka på lite tycker jag.

Sagan om den lilla företagaren och den stora myndigheten

Alltså, man vill inte vara otacksam. Det är ändå en fantastisk möjlighet att vara hemma med sitt barn och få betalt. Minns att jag en gång för länge sedan, typ maj, lovade att berätta om mina turer med FK kring föräldrapengen, när jag kommit ut på andra sidan så att säga. Nu är jag väl där ute dådå.

Det gick ända in i augusti, veckan innan han kom, innan jag fick klara besked om hur min SGI skulle beräknas och vilka regler mitt, vad det verkade, väldigt unika och svårhanterade ärende skulle falla under. Det var nämligen ingen som kunde reglerna, förrän jag efter påtryckningar äntligen fick snacka med en av de högre uppsatta inom myndigheten.

Det är lätt att bli kritisk till Försäkringskassans regler för egenföretagare och i synnerhet nya sådana. Det fånigaste är att man inte anses vara arbetande i sitt nystartade företag så länge man har starta eget-bidrag. På ett sätt en mycket märklig regel eftersom man under de sex månaderna sliter lite extra för att komma på fötter medan man har det förmånliga bidraget.
För mig innebär det att min SGI grundas på studiemedel, vilket var min senaste regelbundna inkomst, vilket i sin tur innebär en SGI på lägstanivå. Det är ca 4000 kronor i månaden.

För att slippa den lägsta ersättningen skulle jag ha behövt arbeta i företaget, dvs utan starta eget-bidrag, i en månad. Då skulle min SGI grundas på vad jag skulle ha tjänat som en anställd inom mitt yrke. Lägstaersättningen får jag under första halvåret innan SGI räknas om och först efter det kan jag få en som grundas på en genomsnittlig lön som anställd.

Heja bidragstagaren i mig alltså. Det är ju inte så härligt att leva på det viset, men reglerna för företagare är verkligen förlegade. Samma sak med a-kassa. Uppfattningen om att alla som driver eget är rika knösusar är sedan länge passé. De flesta är små gnetare som knappt går runt.
Under ett par samtal blev jag något desperat och frågade hur det kan komma sig att ingen förstår reglerna, varför alla ger olika besked och hur det är tänkt att jag ska klara mig på den där nätta lilla summan varje månad? Svaret jag fick var att jag skulle träda ut ur vårt företag, vilket skulle innebära att vi hade fått lägga ner det vi byggt upp under de senaste sex månaderna och jag skulle söka socialbidrag istället. Det tyckte man ja. Bättre att gå på socialbidrag än att snygga till siffrorna i arbetslöshetsstatistiken va?!

Det är ju inte utan att man känner medlidande för de stackarna som arbetar på FK, som sitter där och inte kan de regler som gäller. Vad är det för myndighet som utsätter sina medarbetare för sådan förnedring? För det är klart att man inte är sin trevligaste person när man ringer för femtioelfte gången, suttit otaliga timmar i telefonkö, för att hälften av gångerna bli frånkopplad på grund av hög belastning, och om man väl kommer fram, inte kan få besked ens från den 20 personen man är i kontakt med och handläggare som aldrig ringer upp osv.

Så, jag kom ut på andra sidan, men jag är inte klokare på deras regler för det. Jag vet inte ens om jag är förmögen att på ett förståeligt sätt återge vad som gäller.

Fina Fredag

Idag har vi satt på oss våra myskostymer. Jag i blommig sammetsklänning och Ludwig i sin plyschiga dress som kanske är en pyjamas, jag vet inte så noga. Det känns rätt en dag som denna när snön ligger och solen skiner. Det ser kallt ut.

Eftersom det är fredag gjorde sig Ludwig lite extra fin och kammade till TinTin-frisyren. Och i mitt köksfönster står den en som verkar fått det här med vintervila om bakfoten.

Flockdjuret

Var på öppna förskolans sångstund idag och kan åter igen konstatera att jag har svårt att umgås i flock. Hur osäker som helst. Jag pratar och går på men ingenting kommer ut i vettig ordning och vänta nu, kollar hon inte på mig som att hon inte förstår vad det är jag säger? På hemmafester, gänghäng, på krogen...alltid varit obekväm. Obekväm och hämmad men ändå så jäkla uppenbar och jag avslöjar mig själv alldeles för snabbt. Hej å hå vad privatlivet rinner ut ur munnen. Uh!

Det var hur som helst mysigt att få sjunga om apan och att lära sig nya sånger och se Luddet spana in de andra bebisarna. Vi kommer gå dit minst en gång i veckan, trots att jag inte är ett flockdjur.

Apropå blått och rosa...

...så läste jag ett roande inlägg på Korvasbloggen. Hur vi som föräldrar än stretar emot, så vill flickan rosa.

Och förresten, hur jag än tror motsatt så blir han blå och grön, så när som på de rosa leopardbyxorna.

Inte för att skillnader sitter i kläderna, men mallen känns ändå lite obekväm. Lite för tajt.

Vardagsrealism

Nu är det så där vansinnigt tråkigt i köket igen. Diskbänken fullkomligt svämmar över av smutsig disk och känner jag inspirationen komma när jag tittar på den? NEJ. Det är inte ens ett dygn sedan jag senast diskade, men så kom det en annan smålänning och en ölänning hit och gjorde sushi igår kväll. Det blir en del och mycket kladdig disk när man gör sushi.

Medan jag väntar in disksuget äter jag rester från gårdagens efterrätt. Den här.Vet i fasen vad jag tycker om den. Den är ju kladdig och liksom god i munnen, men den där smaken måste nog växa till sig lite. Annars är det mycket juligt runt omkring kakan så det borde ju vara snudd på en sensationell upplevelse det här. Snön lägger sig utanför och jag får kaffe i skenet av tända stearinljus.

Bild: här

14 år och mamma

Kom över bloggen 14 år och gravid. Det får mig att tänka på mig själv som 14-åring. Rädd för allt och hade definitivt inte kunna föreställa mig vad det innebär att vara gravid vid så ung ålder. När jag var 14 var det minst tio år kvar till jag skulle ha barn. Så var det då.

Medan jag skriver det här tänker jag att herregud, hon har gått igenom en graviditet och en förlossning och står inför ett livslångt åtagande. Se dig själv som 14 och fixa det. Jag kunde det inte.

Stark tösabit det där.

Ursäkta, förlåt, hjälp

En sak som stör mig väldigt när det gäller mig själv är att jag inbillar mig vara i vägen för alla andra. Åh nej, här kommer jag med mitt ekipage (Mitt vagnsekipage som är en fem år gammal Brio-vagn som tar betydligt mer plats än de där små fjuttvagnarna som rullar runt överallt. Men det ska jag säga att i snöstorm och ishalka står den stadigt på sina fyra grovmönstrade däck. Ha!) och är i vägen för alla som har mycket viktigare saker för sig, som inte vill bli störda eller stoppade i farten.

Det är en inställning som stör mig otroligt mycket. För jag har, varje gång jag bett om det, fått hjälp av främlingar. Till och med utan att be om hjälp. Det vore ju tusan om det var åt andra hållet.

Inför stundande tågresor till julfirande på orter både här och där, tänker jag mycket på hur jag ska tackla det här. Vagn och barn och bilbarnstolen som måste med och packning med kläder och klappar. Klart jag kommer vara i vägen för någon som är on the go. Men. Kanske är det h*n som är i vägen för mig där h*n springer på i sitt koffeinstinna ekorrhjul.

Från och med nu bestämmer jag mig för att kasta den urskuldande inställningen i soporna.