Mytomani och eufori

Skrev ett inlägg om det här med att ljuga och trassla in sig så infernaliskt och om var gränsen egentligen går mellan "vanligt" ljug och notoriskt ljug á la mytoman, dvs. ljug utan att det finns egentlig anledning. Jag förstår att det måste vara någon slags överlevnadsinstinkt som kickat in, men samtidgit förstår jag det inte.

Herregud, jag har inte varit såhär arg på väldigt, väldigt länge. Orka med.

Ville egentligen skriva om min och L's fina eftermiddag igår, men det gick visst ändå inte att utesluta lögninnehåll.

Det var i alla fall soligt en stund igår eftermiddag. Jag och L vagnade oss bort till nästa kvarter där det finns en fin lekpark för minibarn. Där fick han gunga, gå på parkbänkarna, gnaga på träspjälorna i borgen och åka nedför den lilla mini-kanan. Vet inte vem av oss som uppskattade det mest. Modern tyckte det var fint, L var nog mest förbluffad över livets alla stora underfundigheter.

Sen kom regnet igen och då gick vi till det nyöppnade biblioteket där L valde böcker. En bilderbok och en annan jag inte ens minns titel på. Jag är barnboksanalfabet och kan bara Astrid Lindgren.

L spatserade omkring på sina vingliga små och sen hade vi en fin sagostund. Älskar att göra saker med honom nu och kan inte vänta till han blir lite äldre och kan rita, baka, kladda med lera, spela fotboll eller så.