Det pratas väldigt lite om att tappa det - förståndet, kontrollen, tålamodet eller vad det nu är vi tappar och som gör att vi går lite över gränsen. När vi föräldrar tappar det och låter frustrationen ta över och man kanske har höjt rösten, slitit sitt hår verkningslöst och lyft upp det evighetsgnällande barnet med lite för hårda armar, det pratas det lite om. Väldigt lite. Nu håller jag mig långt ifrån familjeforum, men kanske är det där diskussioner förs i ämnet.
Allt kring föräldraskap är så präktigt att jag snart dör präktighetsdöden. Prylar hit och dit, kurser upp och ner och dåligt samvete åt alla håll. Men ingen tappar väl tålamodet mindre för att man har allt det där. Fram med verkligheten och prata om det!
Förra veckan var intensiv på många plan. Ovanpå det blev L sjuk med dunderförkyldning och hög feber, dvs. vi blev isolerade på våra 36 kvm i fyra dagar. Jag höll på att försmäkta här i går, antagligen han med eftersom han var så jäkla krävande och gnällig och missnöjd med allt allt allt. Lunchen var ett kladdinferno jag sällan skådat. Fingrar som kom åt överallt, mat som skvätte över mig, den lilla munnen som smetade av sig mot min tröja och så skrik och tårar på det. Det var då jag tappade det. Höga rösten kom, de hårda armarna kom och jag svettades i ren frustration.
Alltså jag snackar inte aga och misshandel. Jag snackar om det där som man själv känner är på gränsen, när man själv håller på att...ja jag vet inte. Man vet ju inte riktigt, men kanske drivas till vansinne en smula. Det där som framkallar det dåliga samvetet.
Hallå, han är ju bara en bebis. Sluta bli provocerad, människa!
Men där och då är det så jäkla svårt. För det har gått fyra isolerade dygn med sjukdom och en helvetisk vecka innan det och då kan det hända att en mamma tappar det. Ovanpå det förbannade jag min situation och att jag inte bara kunde ge mig ut och springa av mig det dåliga humöret. Ensam, utan armar fästa vid en vagn.
Kan vi inte prata om det här? Att vi alla tappar förståndet, tålamodet och allt vett och sans och att vi helst vill lägga oss ner på marken och gråta, sparka och skrika ett slag eller ut och springa för all det. För jag är väl inte ensam om det här va, va?
Ny blogg!
7 år sedan
Nej, du är verkligen inte ensam. Speciellt det här att svettas av frustration, det hade jag aldrig gjort innan jag fick barn.
SvaraRaderaNej du är långt ifrån ensam. Jag tappar "det" för jämnan skulle jag vilja säga. Ibland behöver inte ens ungen vara extra besvärlig. Problemet är bara att man inte får säga något om det. Man får inte ens tänka på det. Precia som man absolut inte får känna annat än glädje och obeskrivlig kärlek så fort barnet är fött.
SvaraRaderaNär jag pratade med min bvc-sköterska om att tappa kontrollen, eller snarare rädslan att tappa kontrollen helt (tänk om man går över gränsen fast man egentligen vet att man inte gör det, men tänk om?) så sa hon bara att jag bara ska hålla mig lugn.
Bra svar. Verkligen.
Det behövs definitivt pratas om. Om och om igen.
Oh, du är då rakt inte ensam. Man blir dränerad till slut, det måste fyllas på energi nån gång också, inte bara tömmas ut. Är man utan avlastning dygnet runt med trilskande barn PLUS stress över annat som bör göras, då känner man sig inte som en så lämplig förälder.
SvaraRaderaNär jag läste det ur ditt perspektiv tyckte jag så himla synd om dig. Fy fan för att vara så där sliten och less och ledsen. Trött och uppgiven. Och från början ha velat så väl. Och så har du dessutom dåligt samvete för att du tappar tålamodet.
I vanliga fall brukar jag också känna mig helt värdelös och misslyckad när jag är i det tillstånd du beskriver. Nu när jag läste ditt ville jag skicka tusen rosor och en nanny till dig, mig och alla andra single parents där ute.
Det är klart man blir tokig ibland och uppvisar mänskliga sidor i total avsaknad av en ängels tålamod!
Ja, prata prata.
nej, du är inte ensam. och fan vkt dåligt samvete man får. brukar lägga bebis ngnstans och gå iväg till annat rum och frustrera när jag känner detta. så hon iaf ska slippa se mig. så dålig knner jag mig.
SvaraRaderaNu har ju inte det lille livet kommit än, men herregud vad jag är säker på att jag kommer tappa DET om och om igen. Om man redan nu har svårt att behärska sitt humör så kommer det garanteras bli ännu värre av bebis. Kanske kan det räcka ibland att få säga att nu tappar jag förståndet och pallar inte mer, fast kanske inte så högt. Men till andra.
SvaraRaderaMin vän E hon brukar berätta för mig om att hon ofta tappar det och blir orättvist arg på sina barn, men att hon säger förlåt efter och förklarar hur hon känner. Det tror jag på. Att kunna bli väldigt orättvis och arg men att faktiskt be om ursäkt för att man inte alltid kan vara världens mest tålmodiga mamma.
Vi är måååånga som tappar det ofta & får världens ågren efteråt.
SvaraRaderaJag tappade det senast i morse när min 1½ åring slet ur halva skötbordet på golvet sen sparkade mig i ansiktet när jag skulle byta bajsblöjan som hon tydligen inte ville ta bort. Fick sätta ner henne halvbytt och stänga in mig på toa & andas djuuuup och gråta en tår av frustration. Sjukast känns det när man skäller ut sin bäbis. Usch va pinsamt!
Erkänner!! Jag tappar det rätt ofta...
Tack för ett igenkännande & bra inlägg.
Jag blir så fruktansvärd störd på kommentarer som ska vara tröstande, eller vad det nu är, i stil med "det är jobbigt att ha barn". Med en ton av "du har själv valt detta". Jaha? Och? Får jag inte klaga då eller? Måste jag alltid palla allt med ett leende på läpparna pga det då?
SvaraRaderaKlart man måste få prata om det och uttrycka vad man känner.
Jag tappar det också rätt ofta. Min son är 1½ år och jag lovar att han gör allt för att göra livet surt för mig...närå, men ibland känns det så. I den där lilla kroppen finns det vilja för ett helt fotbollslag och man får verkligen välja sina strider för att bråka om allt, det har jag verkligen inte ork till. Lagom till trotsåldern kommer jag resa på en lång välförtjänt semester långt bort från trots.
Och när dom är sjuka så får man ju så himla dåligt samvete när man lackar ur på gnället, dom kan ju inte rå för det och mår ju inge bra, men shit va trött man kan bli.
Kan bara inte fatta hur han kan vara ett sånt monster och samtidigt vara så söt, underbar och helt gudomlig och jag vill bara äta upp han små kinder och klappa hans lilla rumpa och dra fingrarna genom guldlockarna. Hans räddning helt klart.
Du är absolut inte ensam. Jag tappar det nu och då. Dåliga samvetet har rivit mig sönder inombords, men nu, nu orkar jag inte ens det längre. Jag tappar det och Mini åker ner i sängen så att jag vet att han är säker och sen går jag ut ur rummet. Jag tror inte att han mår dåligt av det. Jag orkar inte må dåligt över det. Så är det bara.
SvaraRaderaDet känns som att det finns oerhört få forum att ta upp ämnet i. Får fel person för sig att den hört "rätt" sak så vet man ju inte vad följderna skulle kunna bli. Men det är klart att alla föräldrar tappar "det" emellanåt.
SvaraRaderaJag är så glad över att du tog upp detta. Haft en sådan vecka med många tapp. Och det är så skönt att läsa att jag inte är ensam. Och jag är inte ensam, tjejen har en pappa- min sambo. Men när han är borta och jag ensam med en - denna vecka - rätt skrikig tjej osv blir ytterligare en dimension att jag tappar det mot honom. Hej, relationsproblem också. Jag är helt säker på att det rent krasst är tuffare att ratta projekt bebis ensam än att vara två- ekonomiskt och praktiskt. Och när relationen funkar och man är ett lag. När relationen strular till sig, när man är besviken på partnern som har tagit sig lediga kvällar med öl och skoj medan man själv går hemma och tröstar, städar, handlar, inte hinner äta, träna eller sova.... då kommer tanken att det vore lättare att vara själv, för då slapp jag bråka med någon, bli besviken, osv.
SvaraRadera