När sömnen blir det enda man tänker på

Läser hos Fröken märkvärdig om sömnlösa nätter och kastas tillbaka till "fyramånaders-krisen" som jag kallar den. Jag gick runt på minimalt med sömn då eftersom ongen lät som att han jagades av hungriga odjur i sina drömmar. Han kastade sig av och an, vaknade och pep och om han inte vaknade, utan bara pep, så var det jag som vaknade. Hela tiden. Somniga nätter hann jag just falla in i sömnen när det var dags att vakna igen. Fy säger jag. Fy farao. Man är långt ifrån sig själv under de förhållandena. Huvudet i konstant dimma, bomull i öronen, grus i ögonen.

Utöver den "krisen" har jag varit väldigt skonad från sömnlösa nätter. Tack och lov, ta i trä och peppar osv. Men jag kan verkligen förstå hur Fröken märkvärdig känner sig. Det är ett rent helvete att inte få sova ostört under så lång tid. Inte en endaste natt. Man blir besatt av frågan om sömn. När ska jag få sova, hur, kommer det ens bli möjligt för mig att sova, närnärnär, hurhurhur? Och samtidigt möts man av hyggliga människor som delar med sig av sina erfarenheter. "Nä vi har inte sovit en hel natt på sex år". Att få en sådan kommentar som ensam förälder är som att slå av fötterna. Man vill bara skrikfråga hur det ens varit möjligt för dem att INTE få sova en hel natt på sex år när de är TVÅ.

Med det här inlägget vill jag alltså visa lite extra sympati för ensamstående föräldrar som lider av svår sömnbrist och önskar att jag kunde ge er ett par timmar av min egen nattsömn.