Relationssnurr

Jag vet inte om det ens hänt mig tidigare. Klart att jag haft småbråk och oenigheter med vänner, men det var länge sedan och aldrig i vuxen ålder. Vad jag minns, som sagt. Nu är jag mitt uppe i en strid. Det är så det känns. Även om jag inte gjort mig skyldig till något av det som kommit emellan oss så känns det som att jag strider. Jag vill inte att det ska vara såhär, önskar jag hade fått veta sanningen från början och att hon skulle känna samma förtroende för mig som jag gjorde för henne.

Det sabbar så mycket när sanning efter sanning stiger mot ytan. Chockad - nockad av osanningarna när man får veta det redan misstänkta från annat håll än från personen som står närmast och sen ändå inte få sanningen när man konfronterar. Det känns och jag blir som galen av att inte kunna lita på henne. Vad är sanning och vad är det inte? Hela hennes person har förändrats i mina ögon. Feghet är ingen vacker egenskap.

Det är svårt att veta hur jag ska bemöta henne nu. Hon stod mig närmast, vi har slitit och kämpat, haft framtidsplaner som nu bara tillintetgjorts. Det känns orättvist. Samtidigt har hon det tufft i sitt ormbo av lögner. Om jag var hon skulle jag lägga mig ner och skämmas ihjäl.

Är inte det minsta van vid konflikter av den här sorten. Jag bråkar aldrig med mina vänner, har aldrig blivit sviken av en vän på det här sättet och känner att jag svarar helt irrationellt - jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag förlåta, fortsätta gräva efter sanningar, plåga henne lite till? Det är det jag känner rent instinktivt eftersom hennes ljug inte bara skulle påverkar hennes höst utan även min. Den som jag oroat och gjort mig totalsnurrig över. Den som hon visste att jag oroade mig för. Tycker hon kunde besparat mig den oron och berätta det som hon vetat sedan januari. Kanske ska jag tacka henne ändå. Det var trots allt på grund av det här som jag bestämde mig för att ta ett sommarvik i Småland och flytta från Stockholm.

Relationer alltså. Så sjukt svåra ibland.