Blödigt

Det går bara inte läsa texter under fölossningskategorin längre.

Sen minns jag inte ens om det var någon musik när Tintin kom för då hade jag glömt allt och såg bara henne och M som satt och grät och jag som utbrast "jag klarade det... HERRE GUD jag klarade det!".

Det är så vackert!
Tårarna, lyckan praktiskt taget sprutar ur mig.
Oh lord! Mammigheten i mig nu va.

Omyndig

Kollat Lyxfällan på TV och får klumpen i magen. Jag är inte i närheten så naiv som bruden där var, men jag är inte heller ekonomiskt oberoende. Min föräldrar(!) hjälper mig och det är jag inte stolt över. Inte det minsta. Jag skäms över det något otroligt och ser mig, som jag tror att andra i min omgivning ser mig, som en odåga. Familjens svarta får och odåga. Men den beskrivningen gick mor min inte med på. Jag sa odåga, hon sa gudagåva. Vilkorslöst.

Det känns hur som helst ofantligt omyndigt och ovärdigt att inte helt kunna försörja sig själv. Och det trots att jag just nu jobbar hårt som satan för att fixa försörjning till bebis kommer.

Snart. Snart kommer det att bli ändring. Snart har allt det hårda arbetet lönat sig och det känns som den bästa belöningen.

Färdigsnaskat

De är inte svenska närodlade, de är importerade från Långtbortistan. Vattniga, inte så söta, men om man anstränger sig riktigt mycket kan man känna den svenska sötman.

Stod i mataffären och tittade långt ner i godishyllan, men styrde upp mig själv och gick mot de här. Det känns ändå bra. Nu är jag färdig med kemiska lösgodiset....

Verkligheten

Rusa till barnmorskan. Sen som vanligt. Hög puls, svett i veck och panna, ofrivillig mittbena av vindklyvning.
Blodtryck, mäta mage, hjärtljud. Amma? Frågor på det?
Hejdå vi ses i v.29.

Herregud det här går snabbt, snabbt. Amma. Det hade jag ju tänkt göra, ja. Men längre än så har mina tankar inte sträckt sig.

På tunnelbanan hem läser jag i broschyren jag fått med mig. Bebisen bör ta in mer än bara bröstvårtan i munnen, helst hela vårtgården. Aj! AjAjAj!

Idag är dagen då amningen klampade in och cementerade sig fast i min verklighet och jag börjar inse att jag måste förbereda mig på en del saker nu. Börja läsa på lite kanske. Allt går så smärtfritt och känns så naturligt hela tiden. Det sköter sig själv liksom. Insatser från min sida är inte önskvärda. Ännu.

En bra bok för en blivande förälder efterlyses!

Tajt skit

Kollade igenom lite bilder. Den här skulle illustrera mitt dilemma kring hur tajta kläder man kan/får/bör osv., bära som gravid utan att det anses som stötande för omgivningen. (skämt)
Men allvarligt. Skitigare spegel har väl sällan skådats, eller?

WoW!

Ser på den dära gadgeten på bloggen att barnet i mig, enligt bilden då, förändrats under tiden jag varit ifrån bloggen. Stort huvud, lång kropp, liksom växt.

Min kollega måste alltså haft rätt när hon på planet hem för ett ögonblick hade min buk i fejset, medan jag packade in grejer i facken ovanför våra huvuden. Det där som svävade framför ögonen på henne var en riktig gravidmage nu, sa hon.

v.23

Idag

Idag hände något. Jag stod upp för vem jag är, de val jag gjort och kände mig inget annat än stolt. Så jäkla stolt över min mage, över det jag gör och över den som det gör mig till. Även om jag under hela föreläsningen nojade över att den här gravidkroppstemperaturen gjort att min bakdel lämnat ett präktigt stjärtavtryck på katedern.

Ingen mer skam och genans. NoNo
Det ska bli så jäkla skönt.

Skräcken

Okaj, flygen lyfter igen.
Imorgon drar jag mot mitt första uppdrag som föreläsare.
Det är så läskigt att jag tror jag kommer smälta bort i transpiration under tiden.
Bara ta det djupa andetaget och köra.
(Jiiiiiiii)

Om att synas

Jag blir så stolt över alla kvinnor som går igenom sina graviditeter ensamma. Vad anledningen än är till att situationen ser ut som den gör, är jag stolt över att det finns så många modiga och starka kvinnor. Det är bara synd att vi inte syns.

Diskussionerna, trösten och ältandet är förpassat till forum på internet och det tycker jag är sorgligt. Även om det så klart är fantastiskt att hitta stöd i andra som går igenom samma sak, eller hos dem som vill engagerar sig i vad som diskuteras där. Men varför syns vi inte mer? Idag går 2 av 10 kvinnor igenom sin graviditet ensam. Det är inget ovanligt.

Jag inns mitt första besök hos barnmorskan och min ambivalens inför de val jag hade. Med mig därifrån fick jag den fantastiskt parorienterade boken som heter Vänta barn och en annan information som handlar om abort. Jag vet inte vad som hände med mig då, jag gick in i nån slags mental koma. De två alternativen blev så övermäktigt konkreta och jag har aldrig, varken förr eller senare tvivlat så på min beslutsförmåga. Vacklande stod jag där med en fot i två helt skilda världar.

Redan där och då tyckte jag att det var osympatiskt att skicka hem någon med de där två böckerna, även om barnmorskorna var fantastiska. Det tog emot att öppna de där infekterade böckerna.

Så, därför har jag bestämt mig för att göra något åt saken. Om den går i lås får alla ensamma gravida lite bättre information, riktad till just dem med sig från barnmorskan. Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Är du en av oss så vill jag välkomna dig till forumet på föräldrarliv.se, där jag söker kontakt med fler av oss. För det egna nöjets skull så klart, men också för att jag vill höra era berättelser till ett projektet som jag hoppas och tror kommer att klicka under året. Det är bra grejer!
Forumet hittar du här. Kom med!

Fundering från ett köksbord

Har just stoppat i mig den här mackan till frukost, ändå känns det som jag glufsat i mig en pizza. Ungefär så.

Spralla spralla spralla spralla

Det händer att man blir lite smått orolig när man inte känner av några fosterrörelser på ett par dagar, men är det läge att oroa sig för att man har ett överaktivt barn där inne, tros? Jag tror vi är inne på 24:e timmen i sträck nu.
Non stop sprall och box.

Projekt

Det händer saker, det gör det faktiskt.

Nästa vecka ska jag och kollegan föreläsa för första gången i livet. Det känns mer läskigt än att gå igenom en graviditet ensam ska jag säga. Jag är inget fan av att blotta mig inför en grupp stirrande människor. Hua. Men jag är ju vuxen nu. Då gör man sådant (utan att vara nervös intalar jag mig).

Någon gång, jag vet inte när, men det kommer hända i år, det kommer det. En fantastiskt rolig grej som jag hoppas ska komma till nytta för alla modiga, tuffa och starka kvinnor som går igenom sin graviditet på egen hand.

Hurra vad jag längtar!

Förskonad.

Jag ska inte sticka under stol med att jag varit förskonad från krämpor som hör en graviditet till. Illamåendet malde i max en vecka och var med största sannolikhet en bieffekt av min mentala hälsa under "beslutsperioden", tröttheten har inte varit överdriven, lite seg i fogarna, ptja kanske. Men i övrigt nada. Ingenting! Och det är jag väldigt tacksam för. Tack, tack.

Men ändå. Det är inte helt utan...skam, ja faktiskt ett uns av skam. Barnmorskan ser alltid igenom min generade fasad, som döljer sig någonstans där under luggen, när jag på frågan om hur jag mår alltid svarar:
- Egentligen hur bra som helst.
På det följer en ödmjuk förklaring om att det är helt ok att må bra under graviditeten.
Och då slår det mig alltid att det faktiskt är det. Helt ok.

Man ska inte skämmas över att man befriats från tre månader av uppkastningar, eller varit så trött att man inte förmått sig hänga med på mer än de åtta timmarna om dagen och sedan kommit hem o däckat på hallgolvet.

Idag tror jag dock att jag fått igen en liten del av det jag förskonats från.
Dagen:
Frukost och seg i skalle såväl som kropp
Promme för att komma igång
Hungern river. Tröstar med två mackor och kaffe (en timme efter frukost)
Försöker jobba men är trött som en apa
Lunch med linssoppa och ytterligare två mackor (ca en timme efter föregående mackorna)
Försöker jobba
Ingen energi, dör, måste lägga mig ner, orkar inte stå, inte sitta, inte gå
Sover i en och en halv timme
Försöker ta mig upp och fixa lite i garderoben. Flyttar lådor.
Ingen energi, dör, måste lägga mig ner, orkar inte stå, inte sitta, inte gå
Nu: på rygg i soffan och hungrar. Igen

Misstänker det är den dära ongen som stjäl allt från mig idag. Det är tydligen mycket att styra med där inne.

22 veckor

Och det här: Barnet är nu så stort att du kan känna de olika kroppsdelarna. (Källa: Vårdguiden) I die! Det är så läbbigt att jag vet inte vad. Men trevande kommer jag nog inom kort göra ett försök att känna. Lite, lite. Vem kan motstå?
Och just idag är jag otroligt besatt av pyret som kickar loss där inne. Kärlek!

Hallonbladste

Under min couch surfinghelg passade jag på att åka till Järna för att hälsa på en gammal vän som jag inte sett på ca två år, kanske mer. Hon ägnar sig åt antroposofi. Naturlig, vacker, konstnärlig, jordnära. Blev så harmonisk av att vistas där ute. Det krockade dock totalt med upplevelserna och intrycken som mötte mig på T-centralen, vilket kan ha lett till det senaste jag skrev. Kaosiga tankar om ekonomi...
Idag, när jag tänker tillbaka, inser jag att jag haft en alldeles makalöst fin helg ändå. Speciellt dygnet i Järna.
Min vän gör eget te. Jag fick med mig ett på hallonblad, mynta, svart vinbär, rölleka och lavendel. Hon tyckte jag skulle ha det inför födseln. Det är bra för slemhinnorna.

Hallonbladste i fina papperspåsar.

Rent hallonbladste förbereder livmodermuskulaturen inför förlossningen och kan göra det lättare att föda. Tydligen ska det inte ha någon dålig inverkan på varken bebis eller moder. Men därom tvistare både di lärde och olärde.

Paus

Fy sjutton så deppigt det blev. Nu tar jag en paus och lyssnar på fina bitar. Kanske den här.

Klick på bilden ger fin bit av Band of Horses.

Blir lite lugnare eller bölar och självömkar en skvätt.

Om att kasta sig ut

Jag har aldrig varit en person som åkt längs sargen. Nej ut med sig bara! Kasta dig ut! Prova något nytt! Orädd och nyfiken, allt ordnar sig. Kanske dumdristig. För nu är jag inte lika övertygad om att det ordnar sig.

Jag har ingen fast inkomst, jag satsar allt jag har och inte har för att kunna göra det jag vill och vad jag tror kommer att löna sig i framtiden. Det är det jag gör nu. Men fan vet alltså. Jag har en framtid som moder och ska ta hand om ett barn och har inte ens ekonomi att försörja mig själv för tillfället. Det är säkert många som tycker att det är ren idioti att sätta sitt arsle i en sådan situation.

Registrerade som egenföretagare = stora no no's hos socialkontoret. Är man egenföretagare ska man klara sig själv. Så är det. Sen att man inte får ett korvöre för de timmar man sliter, dagligen, det hör inte hit. Antingen står du till arbetsmarknadens förfogande eller så går du på soc. Inbilla dig inte att det är lönt att försöka skapa dig en egen framtid.

Det var det jag gjorde.

När arbetsmarknaden just ser ut som den gör måste du stå beredd att flytta till nya städer var tredje månad, för när du står till arbetsmarknadens förfogande så är det så det går till och då tänkte jag, nehej tack så mycket och försökte istället skapa mina egna jobbtillfällen. Men blir det kärvt så står du ensam. Rådet är att avveckla företaget och gå på soc i stället.

Vad är det för råd att komma med? Dumpa dina ambitioner och sälla dig till pappersvändning tillsammans med försäkringskassan istället. Usch, det gör mig så uppgiven. Och det har inte ett dugg att göra med att jag är ovillig att arbeta, då hade jag knappast satsat på att bli egenföretagare. Jag jobbar hårt och skapar mina egna jobbtillfällen, men det finns en uppstartssträcka som är kärv och den finns det ingen som är villig att ta hänsyn till. Det är antingen eller.

Kaka på kaka

Är bostadslös under helgen. Även om jag får bo på en soffa och har tak över huvudet så är det här mer än vad mitt gravida psyke klarar av.
Ovan på det: Ekonomin och sorgsenhet över att jag ens befinner mig i en sådan här situation i mitt tillstånd. Det suger!

Det bästa just nu

När jag lägger mig om kvällen påbörjar Sprall sin kvällsmotion. Kanske ett sätt att säga tjenahej till morsan? Även om sanningen väl egentligen är den att sprallare inte trivs lika bra när det blir lugnt och stilla som när den får skvalpa runt under en promenad eller så.
Vad det nu än är som pågår är det här min favoritstund på dygnet. Den krabatar runt där inne och jag kan känna med min hand på magen hur den petar, boxar och donar. Ibland hoppar hela magen till. Det är en faslig aktivitet. Det är bara vår stund, det är bara vi och det är så himla fint.

Somliga straffar Gud direkt

Lyssnar på Christer i P3 som idag följer temat somliga straffar Gud direkt.
Den här då, om otrohet. Bland det värsta jag vet, för övrigt.

En kille hade den goda smaken att hångla upp en annan tjej på en fest medan flickvännen hängde i ett av de andra rummen. På samma fest alltså. På väg ut från hångelrummet snubblar han på tröskeln och biter av en rejäl bit av sin egen tunga.

Fifan vilket välavvägt straff!

Idag

Klicka på bilden för att höra det finaste.

Eller gå till Södra teatern ikväll

Om inte....

Om vi hade varit annorlunda
Om vi inte strulat till det så förbannat
Om jag inte tackat nej till jobb i staden i norr
Om jag inte flyttat
Om du inte
Om jag inte

Om vi hade lappat och limmat
Om jag hade haft tålamod

Bästa köpet

Blev trött på att gå och känna mig som ett barn i kalasbyxor och valde närmsta billighetskedja för att handla ett par med mer vuxen karaktär. Jag är väldigt nöjd med det. Även om de ser ut att vara tjatast i Småland är de himla sköna, töjbara och ser ändå hyfsat jeansaktiga ut. Förutom den skumma lilla sömmen i grenen...

Antagligen gjorde jag ett misstag när jag bytte ner mig en storlek, men jag kände att för det priset 199 kr, så kan man kosta på sig att få vara tajt och ungsinnad ett tag i alla fall, innan nya och större behövs.

Hej halva bakdelen.

Trots alla plus kommer de här aldrig att ersätta de fabulösa tightsen och strumpbyxorna. Bara som ett behagligt alternativ som får mig att känna igen mitt gamla jag när jag ser mig i spegeln.

Hur dum får man va?

Nästan dagligen oroar jag mig för att utveckla diabetes under graviditeten. Ändå sitter jag här med min, inte så lilla skål glass. Det är så dumt att jag inte ens borde skriva om det.

Make it stop!

Grottmänniskans mecka

Lyssnar på Ring P1 i Sveriges radio. Det är mitt hatprogram, speciellt när grottmänniskan ringer in och tror sig veta hur världen ligger. Idag och som oftast är grottmänniskan en man som är övertygad om att det här med dagis och förskola ger ju bara barnet dålig självkänsla eftersom de blir uteslutna i sammanhanget. Inga barn bör vara där. Jag har sett hur dåligt alla de här barnen mår. Och i nästa andetag säger han att föräldrar talat om för honom att de inte känner sig kompetenta nog att vara hemma och ta hand om sina barn.

Är det så? Jag vet inte, men jag tycker det låter som en väldigt skräckig verklighet, att föräldrar går runt och känner sig så urbota dåliga och inkompetenta att de använder dagis som en uppfostringsanstalt, eller som gubben sa "sätta barnen i förvar". I min värld är barn på dagis eller förskola för att föräldrarna måste arbeta och att man faktiskt valt det dagiset eller förskolan med stor omsorg.

Det finns inte mycket som är så provocernade som de där grottmänniskorna. Behöver jag nämna att de allt som oftast är självutnämnda, väldigt kloka män?

Vi firar

21 veckor tillsammans idag.

På vårpromenad

Sådana här fina bekantskaper kan man göra under en galet skön vårpromenad.

Årets första vitsippor tittade förvånat på oss när vi jublade och stojade kring dem. Åååh, nämen åååh. Det är verkligen vååååår nu!

Vi hittade till ett båthus.

Där vi solade oss och fick kaffe.

Vi hittade till 4H-gården där tuppen vakade över hönapöna.

Där ulliga vädurskaniner kurade i solen.

Och där fåren hade fått bedårande söta lammingar.
Och vi blev som barn på nytt av solen, den här filuriga pållen och alla de andra djuren.

Det första...

...man gör när man kommer hem efter en dag ute bland folk är att sätta på sig mjukisbrallan och ta av sig bh:n.

Kärlek

Fina cyberord från en fin vän.

åå tina! du fixar detta. du e ju den starkaste kvinnan jag känner.
jag tycker det e fantastiskt att du ska ha barn. det kommer bli toppen och du o NN kommer bli fina föräldrar tillsammans eller isär.

Blir varm och glad.

Lördagspyssel

Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Hon var inte utvilad, hade säkert vaknat en gång i halvtimmen under natten, så egentligen var det väl inte så konstigt att hon somnade om." Ur Små citroner gula av Kajsa Ingermarsson som står i bokhyllan i läggan jag lånar.

Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett par svarta tights och en svart kofta om ligger på soffans ryggstöd.

Vad var det senaste du såg på tv?
TV4 Nyhetsmorgon.

Utan att se efter, gissa vad klockan är.
Något efter 10:30. (I verkligheten 11:05)

Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Väderleksrapporten och regnsmatter på fönsterbläck.

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick hem från livsmedelsbutiken.

Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Elsa Billgrens blogg.

Vad har du på dig?
Mörkblå mjukisbrallor, vitt linne, svart top.

Drömde du något inatt?
Drömmer alltid en massa, men kommer sällan ihåg.

När skrattade du senast?
Fnissade just för mig själv åt en händelse på tunnelbanan igår. Annars var det skrattet åt händelsen på tunnelbanan igår. Anfallet blev så kraftigt att jag var tvungen att kliva av.

Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En plasma-tv och en slags blomkruka. Inget av det tillhör mig.

Har du sett något konstigt på sistone?
Kanske gubben som tvärstannade framför mig som om han fick en kräkatack. Sen spottade han helt sonika. Konstigt och osmakligt.

Vilken var den senaste film du såg?
På Bio: Precious. Säkert en och annan film på tv efter det.

Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Köpa ett hus, faktiskt. Och så skulle jag vilja göra något för att synliggöra och stötta ensamma föräldrar. Bland annat.

Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har åkt minibuss genom öken och mellan bergsväggar med en galen beduin från gränsen Israel/Egypten till Dahab i Egypten. Egyptisk trancemusik och galen beduin som rökte hashish genom näsan. I panik, eller kanske var det överlevnadsinstinkten som satte in, rökte jag med. Följ med galenskapen iställt för att stå emot den, tänkte jag.

Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Utplåna alla dödliga sjukdommar.

Tycker du om att dansa?
Bland det bästa jag vet!

Föreställ dig att ditt förstfödda barn är en flicka... Vad får hon heta?
Högst aktuellt. Just nu är Livia eller Edith på tapeten.

Om ditt första barn var en pojke, vad skulle han få heta?
Ännu mer aktuellt eftersom det av någon lustig anledning känns mycket svårare med pojknamn. Jag gillar Harry för det har attityd. Pappan gillar Arvid.

Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Been there done that. Helst inte igen.

Skratta bäst som skratta sist

Så står jag där och fånler. Klämmer på de pyttesmå, mjuka och pastelliga klädesplaggen, luktar lite på dom och kan nästan känna den lilla kroppen som ska stoppas i dem, om än om ett ganska bra tag.

Jag kan stå länge, länge framför spegeln och betrakta den växande magen. Framifrån, i profil, säger något till den lille, klappar och stryker. Och fånler.

Förr var det jag som tyckte att alla blivande mammor var fåniga med sina duttigheter och oändliga pladder om mage, bebis, tillbehör, blöjor, amning, sängar, vagnar, dagisplatser och you name it.

Nu är jag själv där och älskar det. Såklart! Jag tar tillbaka allt mitt hån. Förlåt.


Och bara för det måste jag dutta lite. Mor min hade i hemlis skapat något av en skattkista till Sprall. Där fanns bland annat den här bodyn med Findus på. Findus är en av pappans favoritfigurer. Hur snuttit ska inte det bli att ta bilder på de tu med varsin Finduströja på sig, va?! Åh, I die!

Aaaaaajjjee

Ibland blir jag förstelnad. Av förvåning? Smärta? Jag vet inte, kanske en kombination. Det ilar till, svider, sticker, värker och drar med all illviljas kraft i titsen. Och vårtorna! Bröstvårtorna! Aaaaaajjjee

Fördelar med det välsignade tillståndet

Jag tror aldrig jag lyckats träna utan att hålla tanken på kilon på avstånd. Förrän nu. Det är ju inte klokt så kravlöst det blev att hålla sig i form i det här tillståndet. Ingen press på att tappa vikt. Bulan sitter där den sitter och där ska den sitta och det är så det ska vara. Punkt.

Jag har satt igång nu. Ryggen eller musklerna började somna och ge efter och det var ingen skön känsla. Det gjorde ont när jag satt, när jag stod upp orkade jag inte hålla ryggen upprät, när jag låg värkte det. Såg framför mig hur jag skulle bli totalt S-formad, överdrivet S-formad för den där shapen kan man väl knappast slippa undan ändå, men jag vill inte att den ska komma för att stanna.

Det är så befriande att bara kunna göra det utan att tänka på kilon som ska bort och muskler som ska tonas. Jag ska bara komma i lite bättre fysisk kondition och må bra. Förhoppningsvis ska det också underlätta när vattenmelonen ska ut i augusti. That's it. Det ska jag försöka bära med mig när jag eventuellt börjar träna efter att ongabytingen tittat ut.

Fast då är det väl en helt annan kan jag tro...

För övrigt. Afro är livet!



När jag ser den här videon vill jag bara dansa mer mer mer! Det är trummorna, det ograciösa graciösa, stora rumporna, ingen perfektion, bara rytm och glädje. Jag låter nästan religiös men det är baskemej det bästa jag gjort, den där gången på stora, läskiga sportanläggningen, i staden i norr för två år sedan.

Fredagen

05:45 Vakna. Känner sprall är på alerten. Slår en kiss, plockar upp boken och läser mig till sömns någon gång runt 07:00. Ska bara sova liten stund.
07:15 Alarmet ringer. Stänger av. Ska bara sova liten stund.
07:45 Ok, kanske måste stiga upp nu, men drömmer så skönt och måste bara falla in i drömmen en liten stund till.
08:15 Nu borde jag verkligen stiga upp...
08:35 Väcks av sms "På tuben nu". Helvetet!!
08:40 Dusch, varm. Kläder på. Koka kaffe. Tröttheten. Klubbad efter alla omsomningar.
09:02 Kollega anländer till dagens kontor dvs. min lya.
09:10 Intar lätt frukost och uppdaterar familjestatusar och annat nödvändigt efter påsken.
10:00 Ringa, fixa, dona. Ringa, fixa, dona.
11:55 Lunch making. Delikat tuna mayo.
12:30 Tar tuben till stan för möte. Det luktar hundskit i hela vagnen.
15:00 Kontemplerar och peppar efter möte! Te och ljuvliga scones.
16:30 Första Afropasset sedan december och min gud vad jag kommer att vara bruten i kroppen i morgon, men min gud så jävla fantastiskt kul det var att få skaka på kroppen igen. Livslust och förtvinad ryggmuskulatur är back in business. Hurra!
18:10 Tuben ut till förorten. Hungern river.
18:25 Handla maten. Dödlig hunger och allt möjligt omöjligt far ner i korgen.
19:00 Laga maten. Veg schnitzel med burgarbröd.
19:25 Namnamnam! Mår förträffligt.
20:00 Inleder lugna hemmakvällen i sann gravidanda. SIA-glassen i skålen, bubbelvatten och Så ska det låta. Men där tar det visst slut. Petra Mede. Nej! Nej! Så förtvivlat illa sjunger hon. Petra Mede och Tommy Körberg, hur tänkte de nu? Än mer synd är att Tommy Körberg knappt fick släppa en ton ur guldstrupen. Skämskudden åker upp och ner, upp och ner.
21:05 Kvällen fortsätter: Varmt bad. Mer glass. Mer bubbelvatten. Mera lugn. Och First Aid Kit och stämmor som gör mig galen! Vill sjunga båda stämmorna samtidigt. Man blir galen av avund på de där två. Hör bara på den här finingen tillägnad Fleet Foxes.

Karate kid

Här bor Karate kid.

Under påsken har det knakat till, sprallat och växt. Och som det sprallat, nästan så det blir lite obehagligt. Men bara lite, mest roligt. Hejåhå, bara knappa 19 veckor kvar.

SJ - How about gravidrabatt?!

Eftersom SJ's prissättning verkar bestämmas över en 8-10 Stella en fredagkväll, tvingas jag sätta min ömma kropp, läs höft- och skinkparti, på en skumpande Swebuss. Men bara i 6 ½ timma. Bara.
329 spänn och ont i gumpen vs 980 pix tom plånbok och framme på halva tiden

En fin dag

Igår besökte jag ett fantastiskt fint gammalt par som bor och driver den gulligaste lilla handarbetsboden som skådats på den småländska landsbyggden. I sällskap av solsken, fågelkvitter och spirande snödroppar hade jag nöjet att traska runt i tät kreativitet mellan lagerhyllor fyllda av färglada garner, växtfärgat och saker jag inte ens har ord för eftersom handarbetesvärlden och min värld är...hm, ja långt ifrån varandra om man så säger. (Även om jag försöker mig på att knåpa ihop en filt i mormorsrutor.)

Men fint var det. Och jag blev alldeles upplyft av paret som är 75 plus, som levt tillsammans sedan 1951 och som just öppnat webbshop. Galet inspirerande människor och jag hoppas att jag har det lika friskt, aktivt och fridfullt när jag når den där åldern.

Om man har tålamod kan man virka små delikata bakverk.

Sprall fick den här broderade tavlan av fru Ek. Visst är den fin?

Att stilla suget

Shake it

Har gett vika för mina begär minst en gång för mycket. Lakrits, socker, fett och you name it. Jag har gett vika. Men idag på eftermiddagen, men inte på förmiddagen, stod jag emot. Köpte de gamla favoriterna Shake och Jenka. Men hallå, vem försöker jag lura egentligen. Substituten skulle lindra suget med sin smak och konsistens. Det var tanken. Men eftersom de båda försvann just efter sammantugget av gummit så försvann därmed funktionen. Nu finns bara en unken smak av socker o sur mint kvar.

Jenka, inte vad det brukade vara

Hur gör man del 1

Alltså, jag har tagit hela den här grejen med bebis med en ganska rejäl portion lugn, alltså när det kommer till frågor som rör hur man gör, vad man bör göra, vad som behövs och när. I de frågorna har jag hela tiden hänvisat till och förlitat mig på min alldeles egna kvinnliga intuition. Men nu. Nu.
Läser Innan du fanns, som väntar sin Bosse redan om en månad. Och nu, jag ba', bädda vagnen? Ska man ha kudde i vagnen? En endaste fråga satte hela mitt moderskaps existens på vacklande högkant. Jag som var så säker jag hade koll.
Hua, en rysare det här. Måste ha tag på en bok som talar om allt, ALLT för mig om vad som behövs.

Drömmen

Surfade runt lite och kom över den här bilden. Trots att jag inte är ett större fan av kal, avskalad eller vaddetnukallas stilren inredning så tilltalar atmosfären i bilden mig och min sinnesstämning nåt alldeles förvånansvärt mycket. Rent, lugnt, luftigt. Inga kladdiga, kaosiga tankar skulle få följa med ner i den sängen. Underbart att få vakna upp i den där.

Listan

DAGENS VILL HA: En alldeles egen lägenhet.
DAGENS KLÄDSEL: Svarta strumpbyxor, svart kjol, beige linne, vårgrön kofta.
DAGENS SMINK: Puder, mascara, rouge,
DAGENS FRISYR: Nytvättat och totalt omöjligt.
DAGENS HÄNDELSE: Ännu så länge litern med apelsichoklad från SIA.
DAGENS LÅT: Kalle Moraeus Underbar (?!)
DAGENS PLANER: Laga jansons frestelse, ta en promenad, läsa ut bok. Inte mer än så.
DAGENS SAKNAD: Den tydliga och välstrukturerade framtiden. Pappan som firar påsken i Sörmland.
DAGENS DUMMASTE: Att kommunikationen mellan mig och mina föräldrar är på en bristande nivå. När förstod vi varandra senast? Tråkigt!
DAGENS SJUKA: Ett uns av bitterhetssjuka.
DAGENS DROG: Sprallens kickar och glassen. GLASSEN!
DAGENS ROLIGASTE: Den spralliga sprallen.
DAGENS FAVORIT: Lugnet, ensamheten, glassen. Och den digitala ljudinspelaren.
DAGENS KÖP: Ingenting faktiskt.
DAGENS ORD: Minneskort

Listan är kopierad från A.M.O

Stilla

Hej då påsken.

Påskens sista dag. Syster med tillbehör har just lämnat lilla staden. Mor och far är vid renoveringsobjektet och förverkligar sin dröm och jag sitter ensam med en liter (minst) glass av det fantastiska slaget apelsin och choklad. Jag är mer än nöjd. min musik. ensam. glass.

Påsken har varit mycket tjenahej. Fina vänner, ytliga bekanta, kära släktingar. Klappklappklappande på magen. Mat. Längtan. Loppis. Ett frenetiskt sprallande i magen. Tidig i sänggång, tidiga uppstigningar. Sol, snöfritt, torr asfalt och fågelsång. En bra blandning. Ganska så kroppsligt utvilad. Men något mentalt utmattad.
Allt som allt får helgen 4 glasskulor av 5.
Nu återstår två dagar med lite jobb i den lilla staden. Sedan åter till Storstan.

En av de där dagarna

Skör, vemodig, tårar som hänger i ögonen.
Idag är en sådan dag när jag bara inte orkar vara tapper. En sådan dag när jag bara vill rulla ihop till en boll och vila tryggt i ett par varma, omslutande händer.

Allt det som jag inte vill tänka på, det som trängts undan någonstans långt inne i en hjärngömma smyger runt i skallen som mörka skuggor. Ordentliga inkomsten som saknas, det tillfälliga boende i väntan på den regelbundna inkomstens ankomst, tillhörigheterna nerpackade i lådor, i lilla staden i södern.

Och.
Det finns en stor sorg i att situationen ser ut som den gör. Att inte få dela den här upplevelsen, att gå igenom graviditeten med någon man tycker om vid sin sida. Alltid. Inte en gång i månaden eller så.

En sådan dag som den här kniper det i hjärtat. Jag har själv valt att gå den här vägen men en sådan dag som den här orkar jag inte vara tapper.