Två månader

Liten parvel är två månader idag. Det firar han med att klä sig i 62:orna och med sprall tillsammans med mormor och morfar som kommer på besök i helgen. Längt på det förresten.

När det kommer barn in i bilden önskar man att de 45 milen till mor och far var betydligt färre.

Mobilsuddiga men dock 5320 g & 60 cm

Vem ska trösta knyttet

Vi satt väl fast i drygt två och en halv timme. Mitt i skogen. Knäpptyst. Det är nog bland det ödsligaste jag varit med om. Den där tågkupén som var handikappanpassad, med extra utrymme, fick vi av en genomgod man som tyckte vi behövde den bättre än han. Men den där kupén alltså. Fy farao så ödslig och läskig den blev där mitt i skogen. Knäpptyst. Så som jag tänker mig att det är i en rymdkapsel. Det är ångest för mig. Verkligen.

Jag tände lampan, tänkte att fan vad larvig jag är och släckte den igen. Knäpptyst, bäcksvart, kanske man kunde ana vita björkstammar och snö, men annars så jäkla öde. Ingen mottagning på mobilen heller.

Tände lampan igen och tittade på ungen som sov gudomligt fint och alldeles ovetandes, så där som små barn gör. Obekymrat. Efter överläggningar med mig själv slutade det med att jag lyfte upp honom ur mjukliften och ner i min säng, bredvid mig. Ja, tätt intill mig skulle jag väl säga. Först då blev jag lugn. Kände mig som ett knytte.

Tänk alla gånger som jag tröstat honom. Så fick han trösta mig.

I tell ya!

Det lönar sig att lyxa till det med en svindyr egen hytt med SJ. Alltid försenat, alltid nytt värdebevis tillbaka.

Lite modeblogg

Popjunkien är en av kvinnorna bakom den numer nerlagda modebloggen för gravida Grossessan. Nu och då fortsätter hon med goda råd och tips på sin egen blogg Popjunkien. Bland annat finns ett ganska roligt inlägg om överflödiga gravidplagg och ett förnuftigt om gravidkläder efter.

Nu var jag ju gravid under sommaren, men känner ändå att jag vill dela med mig av mina erfarenheter och favoritplagg. De som funkat genom graviditet och som jag ännu inte är redo att hänga undan. Dvs. de funkar fortfarande även om vissa är från mamma- kollektioner.

Favvo-outfit nr.1 nu och då: Tights, långt mama-linne från HM runt 50-lappen (prisvärt!!) och en stor skjorta, gärna i flanell så här års. Praktiskt vid amning, även om linnen med knappar är att föredra.

Jag körde på vanliga tights hela vägen. I mitten av graviditeten tyckte jag bäst om att ha linningen högt upp på magen, mot slutet var det skönast att ha allt under magen eftersom det var sommar. Svullenheten och svettningarna från världens mörkare hörn. På bild: Bästa linnet från HM användes dagligen. Har nog fyra stycken i olika färger. Gravidjeansen, från samma kedja, är ett bra alternativ om man tröttnar på att känna sig som trikå-damen. Även om trikåer enligt mig är det bästa. Gärna lite tightare, lite längre som på bilden nedan.
Klänningar och tunikor är också bra så länge de inte gör dig till ett tält, dvs är skurna på fel ställe eller är överflödiga i tyg. Väldigt skönt. Man vill ju helst inte ha något som sitter åt det minsta.

En bh i rätt storlek är också att rekommendera. Jag gick länge med en i säkert två storleka för liten. Befrielsen när jag fick på mig en i rätt storlek!

Oh, ett bra tips när det gäller amnings-bh är att inte köpa på sig flera innan mjölken runnit till. Bröstens storlek kan förändras dramatiskt. Köp en mjuk, en såndär som brösten blir obefintliga och osynliga i till att börja med. Sedan är det bra att ha flera att kunna byta mellan. I alla fall om man som jag hade mjölk sprutandes dygnet runt.

Jag hittade lösningar som funkade utan att behöva köpa just gravidkläder. Några linnen och någon enstaka tunika är nog det enda jag köpte. Ofta är kollektionerna hiskeligt putti nuttiga och dessutom tycker jag nog att det är lite onödigt att köpa särskilda kläder för en så kort period. Det viktigaste för mig var att vara bekväm i det jag hade på mig och det skulle jag aldrig blivit i blommiga tunikor och hängslebyxor.

Glöm inte! Storbrallan och schletna t-shirten är ändå väldigt, väldigt bra.

Så, med total avsaknad av high fashion är det här inlägget antagligen det glammigaste modeinlägget någonsin, visst?!

Nybliven mamma rasar

Tänk så hemskt för honom. Tänk om han tog barnet och åkte ifrån dig? Tänk hur det skulle kännas.

Ja, det är ju för djävligt hur den här situationen ser ut, men det är inte något som jag tänker ta på mig skulden för. Vi valde att ha det såhär. Situationen var liksom inte tänkt från början. Vi skulle åt varsitt håll, men nu är det som det är och vi gör så gott vi kan. Hatar förresten den frasen - göra så gott man kan. Den är så förbannat ursäktande. Lam. Som att man egentligen har lite mer att ge.

Tänk så hemskt för honom.

Maj gadd. Kanske har det att göra med vem som sa't. I den roll som den personen har kan man hålla sådant för sig själv, kan jag tycka.

Det är väl klart som f*n att det är hemskt och tråkigt att det är som det är och jag nojar hela, hela tiden för att kontakten, nu när det ändå finns en sådan, mellan far och son ska bli knas. Jag oroar mig till bitar att barnet ska se på sin far och inte känna igen honom. Inte ty sig till honom.

Maj gadd. Men det har att göra med vem som sa't.

Nu när jag ändå håller på att rasa kan jag ju fortsätta med ytterligare några småras.

Flyg vs tåg.
Vad är grejen att tåg kostar tre gånger så mycket som flyg när det dessutom tar åtta timmar längre än flyget? Vi åker tåg och det är ingen lyx man betalar för precis. Hur var det nu med miljön? När ska den ekvationen lösas egentligen? Enda fördelen att åka med de statliga järnvägarna är att de så ofta är försenade att man får en ny biljett tillbaka. Ha!

Kvalitet på barnkläder.
Det är inga stora pengar jag lägger på de små plaggen, det är det inte. Ser inte poängen. Han växer så det knakar och hinner inte direkt slita på kläderna. Men i tvättmaskinen! Det är där slitet sker. Min erfarenhet säger att den stora jättekedjan är sämst på hållbarhet. Inte så förvånande kanske. De så kallade märkesplaggen håller ju någorlunda, förutom att de tappar färg och blir något småluddiga, inte noppiga, bara ulliga, luddiga liksom.
Bäst hittills? Ullared!
Jag vet, jag är lika förvånad.

Det gamla livet

Lördag kväll. Här i huset är det förfest i minst två lägenheter. Det är ok, även om det stör mig. Bebis störs inte det minsta vad det verkar, även om jag springer och kollar titt som tätt.

Runt 23 dräller de ut i natten. Aaaa-Iiii-Kååååå Aaaa-Iiii-Kååååå, klackar mot stengolv och tjejröster i falsett. (Man frågar sig vad grejen är med killar och AIK på fyllan, oavsett vilken stad man är i? I det här fallet ca 70 mil eller så från Stockholm.)

Äntligen lugn och vi får se sista delen av Juno i tystnad innan den lilla människan ska käka och vi kan knoppa in.

Kl. 02.40 ca. Aaaa-Iiii-Kååååå Aaaa-Iiii-Kååååå, klackar mot stengolv och tjejröster i falsett.
Kl. 02.55 ca Tung R'n'B (kanske det värsta jag vet, speciellt när man bara hör den vidriga basen).
Kl.03.05 Karaoken drar igång.

Efterfesten når sitt kulmen. Jag sitter i natten och ammar, smider planer på spydiga lappar...Tack för i natt!...Knacka på hos festen...Ta med mig ungen på armen och bara: Hallå!

Lägger ner planerna och somnar om.

Kl. 04.30 ca festen på våningen ovanpå fortsätter fortfarande, men plötsligt. Tyst. Och sen: Aah Just det!! Just det!! Är du helt jävla dum i huvudet!
Pang i dörrar. Hårda, bestämda steg mot golvet. Ett jäkla liv rent ut sagt.

Och jag tänker att är det inte precis så det varit, så många gånger. I det gamla livet.
Lägger mig igen. I det nya livet.

Åtta veckor

Man blir glad!

Tänk er. Fina kommentarer när man öppnar bloggen en måndag morgon efter en rejält knasig natt. Fröken märkvärdig är där jag själv varit och verkar gå med samma funderingar som de jag gick och malde och malde om och om igen för inte alltför länge sedan.

Välkommen hit och heja dig!

Plötsligt händer det

Fantastiska fredagnatt!

Ihållande sömn = nästan fem timmar i sträck.
Matning = En matning på hela natten.

När jag vaknade 04.47 fattade jag ingenting. Totalförvirrad och övertygad om att jag måste varit uppe och ammat i ovanligt svår koma. Brösten talade sitt tydliga språk. Ingen amning på sex timmar.

Det visade sig vara en liten tillfällighet såklart. Fast vad gör det, jag var superglad hela dagen.

Och idag är lilla ongen 8 veckor och huvudet vinglar inte lika mycket bara lite granna och jag dör lyckodöden varje gång han lyckotjuter med sin lilla röst och hela runda ansiktet ler och handen har hittat till den suttsugna lilla munnen där tungan far ut och in mellan leenden från tandlös liten mun som ger ifrån sig gurgel, gaga och meeaoo så det låter som kattungens mjau.

Mitt hjärta alltså. Hur mycket kärlek ryms det?

"Det är bra att vara uttråkad ibland"

Så sa min far till oss barn när vi var små. Antar han menade att det gynnar kreativiteten.
Igår övade jag barnet på att vara uttråkad. Han låg i gymmet och såg i alla fall ut att ha skittråkigt. Varken galna fjärilar eller flinande blommor gjorde tricket. Snart sov han, det lilla gullet.

Tillsammans är man mindre ensam

I bland tänker jag att jag ska skriva om andra viktigheter och inte bara mamma barn stuffs. Det kan bli ganska ytligt, och jag har ju mer än ytligheter i mig. Men det kräver tid och jag får svårt att formulera mig om viktigheter.

Så.

Den här bloggen är i första hand inte tänkt som en åsiktmaskin. Däremot har jag lite av en ambition att bloggen ska fungera som en länk mellan kvinnor som går igenom sina graviditeter och/eller som står ensamma inför föräldrarskapet. Bloggar du och vill stå med i länklistan fler som oss på min blogg så lämna länk i kommentarsfältet.

The more the merrier, visst!

Det här är fint

Varav hjärtat är fullt talar munnen.

Oh, mjau

Allt bebisprat ger mig spänningshuvudvärk, kakätandet börjar ge sig till känna i mage och tänder och dessutom håller jag på att få slut på aktiviteter som är underhållande nog för en bebis som inte alls är sugen på sov under dagarna.

Han skulle nog nöja sig rätt bra med att stirra in i mitt ansikte eller bara ligga i famnen, men just den typen av aktivitet lockar inte mig mer än kortare stunder.

Och jag är så trött att jag tror jag aldrig varit såhär trött någonsin i mitt liv. Initiativen till aktiviteter utanför dörren räcker inte längre än till den dagliga promenaden. Att sitta med en annan vuxen människa och konversera känns som en uppgift omöjlig att besegra, om inte personen i fråga kan nöja sig med stön och djupa andetag till svar.

Älskar lillongen till bitar men lite mer sömn och stimulans och vi skulle vara fit igen.

Till det sker försöker jag styra upp min geléklump till hjärna och spåna lite jobbidéer .

Idag...

...dansar vi till Dancing in the dark och funderar på om vi ska våga flyga...läskigt.

Av statistiken att dömma så är det ju ändå några stycken som läser här då och då. Förnuftiga synpunkter på flyga med 8 veckors bebis, någon? En timme i luften. Hur jobbigt är det exakt, för barnet och för mig?

Stora mössproblemet

Det finns många kombinationer som inte är så himla gjutna nu för tiden. Till exempel trött mamma och klängigt barn, ja typ allt i kombination med trött mamma när jag tänker efter.

Men så finns det kombinationen barn som inte gillar mössa och dålig mössa. Speciellt den som inte sitter som den bör utan hasar runt, runt på det lilla sjuveckorshuvudet, åker ner för ögonen och retar gallfeber på lilla människan som snurrar, snurrar för att bli av med skiten. Han har flera hemmastickade hjälm-mössor som är vansinnigt fina, men de sitter inte på. Tyvärr.

Till slut fick det bli en köpemössa och efter lite möda fanns den perfekta modellen!

Rundad framtill och som går ner över öronen. Knyt under hakan.

I affären som börjar på Lin och slutar på dex, för endast 49 spänn.

Man är trött men glad

Idag är en dag när ögonen känns som klister, ryggen värker, knutorna i bröstmusklerna ger sig till känna efter kånkande på bebis och onödigt dumma (läs lata) amningsställningar, huvudet liksom hänger lite. Men det gör inget. Jag känner mig hoppfull idag, skymtar framtidsoptimismen.

Har fått bra respons på dokumentären som sändes i P4 i söndags. Självförtroendet pekar i rätt riktning för ett slag. Då får man passa på att njuta.

Snuttvarning

Men kolla in kreativiteten!

Helgdag höstdag

Det är vackert med solsken från klarblå himmel, sovande bebis och skör is på sjö. Men höstlöven i Norrland är fasen mesiga. Det är svårt att pulsa i björklöv.

När vi funkar

Passade på att fråga barnsköterskan på det tillfälliga bvc-besöket om det här med röjandet om nätterna. Att spädbarn drömmer en massa var jag medveten om, men inte att de små lätena oftast bara är kontaktläten som de ger ifrån sig nu och då, medan de faller in och ut ur sömnen.

Förut kände jag oro med en gång han började låta. Ni vet sitta på händerna för att inte springa upp. Nu har jag förståelse för betendet, kan låta honom hållas och hjälper liten att bli lugn istället. Ofta räcker det med att klappa pannan och säga något lugnande med den vänaste modersrösten så blir han lugn igen. Liksom bara bekräfta att allt är bra och att jag finns där. Så himla skönt.

När jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag tidigare gjort både honom och mig en stor otjänst genom att plocka upp. Klarvaken bebis aptrötta mamman = dålig kombination.

Fasen man börjar bli lite slipad morsa nu ändå. Yej mig!

Anropar

Linda, jag kommer inte åt din blogg! Verkar strula med lösen och vill gärna fortsätta följa familjen din.
Kram

På en tvättdag

Idag har vi lyckats. Älskar missmatch.

Hej vintern

Ha! Det blev ju ingen snö, jublade jag från soffan där jag satt och ammade. Utanför fönstret lyste höstsolen och himlen var hög och blå. Tjugo minuter senare går vi till BVC för vikt och längd och då kommer det. Snöbollar bokstavligt talat (även om det inte är det vi ser på bilden).
Förresten, det ser märkligt ut med snö som yr när träden fortfarande har löven kvar.

BVC var ett nöje idag. Bebis lugn. Kanske berodde det på att pappan var med...eller att vi var på en mindre och lugnare mottagning än den vi går på hemma i storstan eller var det en mildare behandling än den han brukar få av den robusta sköterskan vi normalt träffar haha. Sjukt lugn och nöjd var han i alla fall.

Visar sig att det börjar bli kräm i de här spenarna nu. Drygt 700 g har han ökat på två veckor. Äntligen börjar han få de där rultiga låren, det lilla glinet.

Nu: 6 veckor 3 dagar. 4 880 g 58 cm

Findagen

Han: käkar och sover, kärkar och sover. Oroliga, korta sovstunder.
Jag: käkar socker, dricker kaffe, sover inte. Inte det minsta. Detgårinte.

Han: I andra ombytet för dagen. Kräks och bajs.
Jag: Kräks på axeln, kräks på byxan, bajs på tröjärmen, mjölkläckage.

Men vem ôrker bry sig va?! Idag stannar vi inne. Tar en kaka till och hasar vidare.

Förresten, igår var en bra dag. Glad bebis, glad utsövd mamma och fantastiskt fin höstpromme runt sjö.

Att blogga eller bloggas

Det här med bloggar alltså.

Jag läser bloggar av flera anledningar. Vissa läser jag av bara ren nyfikenhet, skvallersyfte kan man väl kalla det, andra för att de engagerar med sina bestämda åsikter, vissa för att de är så totalt olik mig, andra är bara fina eller för att de får mig att känna tillhörighet och gemenskap.

Många gånger har jag tvekat, men sen har jag bestämt mig att jag vill blogga om vad jag går igenom, för mig och för andra som är, har varit eller nyss hamnat i liknande situation.

Innan jag vågade ta beslutet om att gå igenom en graviditet och ett föräldrarskap på egen hand (när verkade som att det var så det skulle bli) letade jag i varje vrå på Vida Webben efter kvinns i liknande situationer. Det var väldigt svårt att finna. Så när jag väl tog beslutet om att bli mamma så bestämde jag mig för att börja blogga och samla fler av oss här på bloggen. Det har inte blivit jättemånga då min energi tröt ett slag. Men jag vet av statistiken att döma att det är en hel del som hittar hit och jag hoppas att det ger något. Förhoppningsvis självförtroende nog att våga ta ett beslut, vad det nu än landar.

Av olika anledningar valde jag att försöka göra det här så anonymt det gick. Mest ville jag det för att inblandade personer inte skulle pekas ut. Det har visat sig att jag inte lyckats helt bra på den punkten.

Såklart bloggar jag även för min egen skull. Som en dagbok, typ. Men man kan fråga sig varför jag måste göra det i ett offentligt forum som det här, när jag lika gärna kan skriva av mig i den hemliga dagboken? Det är ju skitläskigt att tänka att andra, okänningar, läser mina ibland väldigt privata tankar, som ibland är väldigt ogenomtänkta och skrivs under affekt.

Det finns fler som drabbas av bloggskräcken emellanåt. Alexandra skriver om det i ett inlägg. P.S Jag är en av de där läskiga doldisar som läser bloggen. I smyg.

Radio-tips

På söndag skulle jag lyssna på dokumentären -jag pekades ut som djurplågare i P4 Dokumentär om jag vore er. Klicka på bilden och läs mer på P4 Dokumentär.




Sjukt stolta!

En pajsare

Den där mumin är tydligen en riktig pajas. I alla fall vad det verkar på de skratt och gurgel som hörs från vagnen. Mammahjärtat smälter.

Jag ska aldrig

Det fanns ett par saker jag aldrig skulle komma att göra den dag jag blir gravid och får barn.

Två av dem:

#Ha magbild som profilbild på Facebook

#Ha bild på mig och barnet tillsammans som profilbild på Facebook

Det finns en sak jag aldrig ska göra den dag jag blir gravid och får barn.

En av dem:

#Skriva statusuppdateringar, varannan timme, om vad barnet gör.

Skratta bäst som skrattar sist va?!

Välkommen till Norrland

Det kära barnet presenterades för nya bekantskaper uppe i norr i helgen. Sex nya vänner, kakbuffé, till moderns förtjusning och en present. Det var fint det!

På kortet stod det välkommen till Norrland och i paketet låg den här fina bodyn i marinoull från RuskoVilla, som jag först i efterhand fattat är sjukt fin och praktisk. (Kostar därefter också.)

Läser att marinoull är lämpligt för små barns hud eftersom materialet andas och sköter om kroppens värmereglering, upptar fukt utan att kännas våt, värmer även i fuktigt tillstånd och blir ren med mild handtvätt. Så himla lämpligt ju!

Eftersom det kan bli vansinnigt kallt här uppe under vintrarna kommer den funka perfekt som underställ. Återförsäljare hittar du här

Om att komma ikapp

Hur gör man? Kommer ikapp med sömnen menar jag. Är så totalt mörbultad och överkörd idag.

Det är ingen jobbig bebis vi har. Inte alls. Men han kräver ju dock sitt. Och han låter som en ångvält om nätterna. Drömmer och härjar och röjer och låter en massa. Det försvårar den goda sömnen att infinna sig kan jag intyga. Det börja tära, jag känner det.

Sitter helt håglös idag. Borde ta mig för något. Borde sminka mig lite, men håret är så där stripigt och oklippt för tillfället att det liksom inte ens känns bättre med ett nytt face. Borde kanske sova lite nu när barnet äntligen slutat låta, men det kan jag inte, det går inte. En promenad i det här tillståndet skulle nog ge mig en svimningsatack är jag rädd. Det räcker att jag reser mig från stolen så rusar det till i skallen och flimrar för ögonen...Gah!

Pappan är också sliten...även om det förvånar mig en aning i all min bitterfittighet.

Apropå det här med att vara sliten.

Min kusin, tvåbarnsmor, till sin man:
Du skulle inte vakna om det så brann i röven på dig.

Jag låter citatet tala sitt tydliga språk. Vi är hos pappan nu.

TV-tips!

Apropå amning. Det går ju inte göra så mycket annat än att se på tv medan man ger di. Jag har en ny favorit som jag vill tipsa om. McLeods Daughters på Kanal 9 kl. 11.20 på vardagarna. Relationer, dramer och öden på en ranch i Australien (någonstans - stort land..). Jag får inte nog och nu hittar jag den på box också. Hurra!

Obs! Bilden gör inte serien rättvisa. Hehe

Hjältinnan

Kommentarer jag alltid får när jag säger att pojken käkar väldigt ofta är ett unisont Ja men varför ger du inte ersättning? Du behöver inte uträtta hjältedåd och amma på det viset.

Det är en kommentar som provocerar mig. Jag har aldrig ens tänkt i banorna att jag skulle fortsätta amma, trots slitet det innebär, bara för att jag vill uppnå nåt slags hjältinnestatus. Så mycket martyr har jag inte ens i mig. Jag resonerar så här:

Jag har mat i överflöd. Jag har inte tid i överflöd men jag har faktiskt tid för amning. Den tidsbrist jag känner handlar mer om saker jag vill göra för mig, men så ser inte livet ut riktigt med en sex veckors bebis. Han käkar och blir nöjd och då blir jag nöjd. Allt flyter på bra och därför ser jag ingen anledning att ge ersättning i stället. Klart det är apjobbigt emellanåt, amma är verkligen slitigt. Men den dagen jag verkligen inte pallar, då är jag inte det minsta främmande för ersättning.

Alla mammor är hjältinnor ändå. Ammande eller ej. Sluta provocera mig.

En sällsynt bild. En Ludwig snuttandes på napp istället för bröst.

Dagens botten

Mat för en nybliven mjölkko är inte lätt alltså.

Man har en unge som på en riktigt intensiv dag gladeligen kränger i sig mjölk var och varannan timme. Det kräver sin påfyllning annars svimmar mamman av energibrist.

Det märkliga med det här är att suget efter skräpmat är ENORMT. Alltså verkligen stort. Skräp och socker och allt som är onyttigt. Och så vill man käka lika ofta som lilla ongen vill ha di och man har inte tid att riktigt äta själv så man står vid diskbänken och karvar i en färdiggrillad kyckling (bergis en massa E-ämnen i den) och styckfrysta klyftpotatis som man just tagit ut ur ugnen (bergis en massa E-ämnen i dem) till det har man en färdig sås på flaska (garanterat hundra E-ämnen!).

Det där trycker man i sig i en rasande fart för man vet aldrig när den där lilla krabaten behagar slå upp de små igen. Påföljderna blir en gasbildning av astronomiska mått. Sånt är aldrig trevligt.
Det här är ohållbart men ganska så tillfälligt, faktiskt. Så dåligt brukar jag inte äta, men det dåliga, dåliga samvetet. Av alla de där e:na kommer ungen säkert få en massa sjukdomar och försvagat immunförsvar och allt vad det nu sägs man kan få och jag som redan efter frukosten satt i mig första köpekakan...E E E!!!

Det här var det lägsta av det lägsta. Jag som inte ens gillar färdiggrillad kyckling.

Skalar en morot och hoppas att det väger upp det hela en smula.

Efterlysning: En kokbok för ammande människor
Trots mammans kulinariska fadäser verkar han växa och må bra. Ett helt kilo tyngre och hela fem centimeter större sedan födseln. More to love!

Pappatid

Det är inte lätt att plötsligt vara två om att sköta om ett barn.

Jag och rödtotten är hos pappan i staden i norr. Det känns fint att de två också får en kontakt, men det är inte helt utan att viss friktion uppstår.

De veckor som jag och liten haft tillsammans har gett oss en kontakt, förtroende och känsla för varandra som ligger mil före den han har med sin pappa. Jag måste bita mig i tungan, sätta mig på händerna, blunda och andas djupt för att inte hela tiden lägga mig i hans, pappans metoder. Allt tar mycket längre tid än när jag gör det, men han måste få känna att han behärskar det här han med, visst?!

Lätt är det inte, men det känns viktigt så jag fortsätter bita mig i tungan, sätta mig på händerna, blunda och andas djupt.