En knuff i rätt riktning

Efter att ha tryckt ner bitterhatten redigt långt ner på huvudet har jag traskat runt som en bitterfitta, muttrat där jag suttut i min mörka källare och hatat, spretat, svurit och varit allmänt förbannad på allt och alla, bestämde jag mig för att börja se positiva saker. Det slog mig igår när jag för första gången på mycket länge tog en barnvagnsfri promenad. Dessutom på höstig skogsväg. Sådant brukar fylla mig med inspiration. Blöta, höstiga skogsvägar alltså. Men igår.

Fan vad skona skaver! Ont i knäna! Ååååå vad tung jag känner mig! Förbannade människor! Det senaste året, ååååh! Trött! För trött för att njuta. Orättvisa, förbannat orättvist. Så oinspirerad, ofokuserad, trasig och liksom rotlös.

Att komma på sig själv med att håll på sådär är inte en seger. Det är en sorg. Är så less på att vara arg. I fyra månader har jag gått runt och varit ilsk som ett bi. Det är och har varit hemskt. Slöseri med energi och tid och närvaro. Men så i morse påminde den spretigt röda kalufsen som låg bredvid mig om alla fina stunder vi haft och kommer ha tillsammans. Tänkte tillbaka på tiden då han låg vid bröstet, okristligt tidigt på morgonen, med armarna i kors, som en liten munk eller så. Han såg alltid så tacksam ut när han ammade. Full av vördnad. Sådant är fint för själen att tänka på.

Så nu är det banne mig tid att lägga saker och ting bakom sig. Se framåt. Värna om den här lilla familjen, mitt team. Jag ska bli snäll och glad igen. Jag vet inte riktigt hur ännu, men insikten har i alla fall fört mig åt rätt håll.