Jag är smärtsamt medveten om att min bitterhet syns i inläggen här. Jobbar som sagt på att radera den, men nu måste den ut, ännu en gång.
Det här med att jag varit ensam med L under nästan hela första året har onekligen påverkat mig på flera sätt. Förutom besvikelsen över att saker inte blev som de var tänkta i dåtid har jag väldigt lätt att bli bitter över hur det daltas med föräldrar som är två, i relation till hur lite det daltas med ensamstående föräldrar.
Det är tungt, även för två vuxna människor som delar på uppgiften, det är jag medveten om. Men jag kan inte låta bli att störa ihjäl mig på klagan som kommer från föräldrar som lever och uppfostrar barn i par. Ännu mer på dem som ömkar dem.
Sedan jag och pappan bestämt oss för att ta steget ut och leva tillsammans känner jag mig otroligt bortskämd, ibland till och med lat. Vi är två som kan dela på allt. Jag behöver inte vara den som byter varje blöja, behöver inte stiga upp varje gång L vill bli klappad i natten, inte behöver vara ensam om att lekalekaleka med honom, inte ta alla beslut själv, inte ensam om att mata, bada, natta, underhålla, noja och skratta, att en natt då och då ligga på en madrass på vardagsrumsgolvet och få sova en hel natt. Sådant är inget annat än lyx!
Det finns mycket som är svårt med att leva tillsammans, men nu skulle det här för en gångs skull vara ett inlägg om de positiva inslagen i tvåsamhetsliret. De negativa kommer, var så säker.
Ny blogg!
7 år sedan
Jamen gud, min mamma tar illa upp för att jag inte släpper in henne tillräckligt nu när hon är här. Eller inte sur, men liksom kommenterar det lite. Jag är så van vid att gör allt själv att jag inte ens tänker på att be om hjälp. Jag får aktivt tänka ut andra saker att göra så att de kan leka, busa och vara med varandra. Nu nattar t ex mamma Mini medan jag kan sitta här och skriva det här. För jag läser bloggar. Vad ska man annars göra med tid man inte visste att man skulle ha?!!
SvaraRaderaJag tycker att det låter rätt trevligt att vara två, men det är ju jag som sitter här på min bittra kammare och drömmer om att dela ansvaret lite emellanåt. Så om du bittrar om att vara i en relation så vila då tryggt i tanken att det tröstar en stackars ensamstående mamma i Malmö.
fy vad jag känner mig bortskämd nu! Men som i alla relationer är ingenting friktionsfritt. Särskilt svårt är det att släppa in någon annan att hjälpa när man är van vid allt själv. Det ingår liksom i flowet. Blir det ändringar i rutinerna står man handfallen. Som det där med att få tid över...vad gör man då? Förutom att längta efter ungen haha.
SvaraRaderaNä nä, känn dig inte bortskämd. Jag tycker att du ska njuta och när du känner för att bittra, bring it on, för det hjälper min bitterhet.
SvaraRaderaMOT min bitterhet
SvaraRaderasåklart