Äee

Nu får det fasen i mig vara nog! Pinvärkar nätterna igenom. Kraftiga ihållande. Jag står på toa, hänger över handfatat. Andas. Oh fiiifan vad ont det här kommer göra. Det är en sak som är säker. Den var säkert väldigt säker innan också, men nu är jag fullt övertygad om att jag aldrig kommer uppleva liknande smärta.

På morgonkvisten klingar de av och vad jag borde göra nu är att sova, men vem kan sova när man vet att det är så nära? Även om det ju säkert är lika långt borta så vill man inte se det på annat sätt än ett steg närmare den lilla barnkroppen som ligger och snuttar i famnen.

Moving on

Värkar sedan 3 i natt. Konstigt nog bröjade de ganska regelbundet med ca var 4:e-5:e minut. I en hel timme höll det på så. Yes, tänkte jag! Men sen avtar allt. Värkar skämtar med mig aprilo och kommer bara en gång i kvarten. Men när de kommer...oh lord vad de kommer. Det här kommer göra ont. Vid varje värk tänker jag att det finns en tusengradig skala att ta sig upp för. Inte förrän vi nått dit är ongen på väg ut. Det blir 1000 ggr värre än så här. Säkert.

Har inte ringt förlossning ännu. Det sista jag vill är att få komma dit endast för att bli hemskickad igen. Det går inte.

Tidsfördriv hittills:
Kissa

Läsa om hur en förlossing startar (för 1000:e ggn)

Duscha
Maila
Sms:a
Äta stadig frukost

Inte nu kanske sen

Nähä, det blidde inget.
Vid dagens besök hos bm fick jag efter en tids överläggning en tid på förlossningen för undersökning. Hon var helt övertygad om att det var fostervatten som börjat sippra. Glada i hågen gav vi oss iväg till SÖS för att möta framtiden. Trodde vi. (Jag och pappan alltså.)

Icke då.

Vi blev så besvikna att vi var tvungna att köpa oss humörhöjare i form av en bakelse till mig och en gitarrprovartur till tre olika musikaffärer vid Fridhemsplan för pappans välmående.

Nu är vi helt slut efter dagens alla anspänningar och jag är otroligt irriterad på alla de frågvisa sms som hela tiden plingar in i mobilen. 40 + 4 idag då....Drygaste dagen enligt många.

Dagens sökord

gravid slempropp

Gissar att den lossnade tidigare idag.
Stenhårda magen.
Spänningen stiger.

Om igen

Kollar bilder i brist på annat. Älskar sommarstugetoaletter med tapeter från 70-talet. Längtar tillbaka och vill ha sommar och sol. Om och om igen.

Boktips

För dig i väntans tider kan jag rekommendera att läsa de här två böckerna.

Den konkreta
Den lite mer tillåtande.

Vad man gör...

...i väntan på nedkomst.
Jo man fyller frysen med bjudfika i form av äppelkaka och syltkakor. Matpajer, köttfärssås och färdiga köttbullar.

Man går långa promenader, lite längre än man egentligen pallar med i förhoppning om att uppnå minsta lilla tecken på igångsättning.

Man läser böcker man aldrig läste klart.

Man fantiserar om det nya som ska komma.

Man äter glass. Man äter.

Man hänger i solen.

Man sover vilken tid på dagen man vill.

Man färgar håret.

Man besvarar frågvisa sms: "Nä, inget på gång".

Man duschar extremt länge.

Man rättar till mattan under tv-bordet som bara vill kana iväg. Ca 25 ggr om dagen skulle jag tro.

Man stör sig mycket på den lilla boytan som ska rymma två vuxna människor.

Man tänker på andnig. Avslappning. Jag är dålig på det. Hjälp!

Man känner efter. Oj vad man känner efter alltså. Minsta lilla spänning i magen...Vänta lite nu...Kanske var det....Men nähä, inte den här gången heller.

En grej jag undrar över är det lilla knäppet som hörs då och då från magen. Har hört att det kan knäppa till just när vattnet går, men här går ju inget vatten. Det bara knäpper.

Nobody's perfect

Ge mig vin o nikotin.

Barnet på internet

Det här är något jag funderar på en del just nu. Jag velar fram och tillbaka. Jag tror inte jag skulle vilja upptäcka i säg tonåren, att mina föräldrar lagt ut bilder på mig för allmän beskådan när jag var liten.

Men samtidigt...

Det här tål att tänkas på.

Om kroppen

Det här är en bild jag i vanliga fall, alltså som ogravid inte skulle lägga upp i ett offentligt forum som det här. Men nu finns det en poäng. Jag blir så less när nyförlösta mammor redan under första veckan börjar snacka om hur tjocka de blivit, hur mycket de har eller inte har att förlora i vikt, hur mycket eller lite bristningar de lyckats klara sig undan med, hur äckligt det är med löst hängande mage osv.

De flesta gravida påverkas såklart av viktuppgången och av kroppens nya former. Inget konstigt med det när man kan öka 15-30 kilo på ca 6 månader eller så. Det är inte kul, det är det inte, det kan vem som helst räkna ut.

Det är svårt att skriva om saker som har med graviditet att göra för allt låter så makalöst präktigt. "Jag gjorde såhär, jag gjorde si och det var det bästa, men så kan man ju inte göra och tyckande hit och dit om si och så..." Jag vill inte skriva någon på näsan, men jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt när en gravid kvinna undviker att äta det hon vill för att hindra de extra kilona från att sätta sig.

Under graviditeten har min filosofi har sett ut såhär: Är du sugen eller hungrar efter något särskilt så kanske det är så enkelt att kroppen behöver just det och då har jag gett efter och stillat begäret (så långt det varit möjligt). Och nu snackar jag inte om frosserier. Det kanske bara behövs en munsbit. Jag har varit noga med fibrer, frukt och grönsaker varje dag, men jag har varit mer än tillåtande när det gäller sötsaker. Det har varit kakor och bakverk galore! Nästan dagligen!

Anledningen till att jag gett efter är för att jag tror att jag blir gladare av att inte sätta upp en massa förbud för mig själv. Att vara gravid är en tid av begränsningar på så många andra områden så varför inte tillåta sig att äta det man vill och må bra, så länge man mår bra av det? Funktionen din kropp har under en graviditet är helt makalös och fantastisk. Det finns en anledning till varför sugen kommer och till att du lägger på dig extra kilon. Du bär på ett liv som behöver det. Det är naturligt.

Två bloggare vars graviditeter jag följt är Katrin Zytomierskas och Linda Rosing (tro't eller ej, men varje graviditet verkar bli intressant när man själv är havande). Båda är två exempel på tjockfobiker. Det gick inte fortsätta läsa när de började bli maniska och besatta av sin vikt. Från den ena bloggen hördes dessutom att tjocka människor är bland det äckligaste som finns. Ett så sorgligt självförakt när ens kropp just genomgått en av livets finaste prestationer. Det är märken som sitter kvar i kroppen, som minnen.

Jag önskar, hoppas och tror att jag kommer ta det med ro, att jag kan se på mitt barn och min kropp och vara stolt över vad den gett mig.

Idag är dagen

Så tårig och lipig och blödig och orolig. Känns att det är något på gång, men inte mycket fysiska känningar alls, tyvärr. Bara sammandraganingar och en och annan starkare, värkande känsla...Inget mer än så.

Så nära men ändå så långt borta.

På tisdag är det fullmåne och då föds det fler barn, säger statistiken. Då kommer nog det lilla livet. Jag tror på det.

Färdigt

Sängen är bäddad...

...Ninen sitter här och väntar...
...liksom de här kompisarna...

...och en massa fina kläder...

Komma ut nu?

Ge mig oxytocin

Listan på igångsättningsmetoder kan nu utökas med de här. De låter rimliga tycker jag,

• Stimulering av bröstvårtorna frisätter hormonet oxytocin och kan hjälpa till att starta förlossningen. Sannolikheten för att det ska fungera är störst om livmodermunnen är mogen och redo att öppnas, annars verkar det bidra till att påskynda mognadsprocessen. Det finns ingen regel för hur mycket eller hur frekvent stimulering av bröstvårtorna som behövs för att stimulera värkarna.

• Promenader är ett annat vanligt råd. Förklaringen kan vara att det invändiga trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen stimulerar frisättningen av oxytocin, vilket man tror kan sätta igång förlossningen. Om barnet inte är fixerat eller ligger högt upp i bäckenet kan promenaderna också göra att barnet lägger sig i ett bättre läge, vilket ökar sannolikheten för att förlossningen ska starta av sig själv.

• Alternativa behandlingsmetoder Vissa kvinnor tror att alternativa behandlingsmetoder, som akupunktur eller reflexologi, kan hjälpa till att få igång saker och ting. Lyssna inte på förslag som att använda laxermedel som ricinolja eller vattenlavemang, vilket stimulerar tarmrörelserna. Det kan leda till obehag, ibland vara smärtsamma och leda till komplikationer som infektioner eller uttorkning.

Nu ska jag ta mig en igångsättande promenad. Det där med att nypa i bröstvårtan känns som att man kommer få nog av senare ändå.

Overkligt

Tre dagar är inte mycket, det är det inte. Men här syns inte ett endaste tecken på att det skulle komma en liten sprallunge så vi väntar lite till.

Har tänkt på så många saker jag skulle vilje skriva om här men det är hela tiden en massa annat som kräver min uppmärksamhet och när jag är klar med det finns det ingen ork eller lust. Just idag har jag kunnat ta det ganska lugnt och jag har funderat och formulerat i skallen, men jag går mest runt i en overklighetsdimma. Det är så overkligt att jag ska föda ett barn.

När jag kommer på mig själv med den där overklighetskänslan tänker jag att jag varit dum mot mig själv som inte tagit det lugnare och gått in för uppgiften, dvs förlossningen mer grundligt. Det tänker jag mycket på idag. Att jag ska föda ett barn. Jag går in i garderoben och tittar på pyttekläderna som ligger där. Kikar ner i spjälsängen som stått färdig i flera veckor nu....men det vill liksom inte falla in i skallen på mig. Men så kanske det är för de flesta blivande mödrar så här nära inpå. Rampfeber liksom.

Har försökt packa den där BB-väskan i flera veckor och när jag bestämde mig för att ta tag i saken på allvar så finns det inte i min hjärna vad fasen jag ska ha med mig i den där. Vad sätter man på sig som nyförlöst? Mjukiskläder klart, men vilka och hur varma och vad, vad, vad?

I alla fall. Ikväll ska jag få träffa min fina syster som jag inte sett på nästan en månad. Det ska bli skönt. Äta mat, skvallra, skratta och gnälla på folk i vår omgivning.

Just ja, saker jag tänkt jag vill skriva om är graviditeter och prestationsångset. Graviditeter, kvinnor och kilon. Graviditeten och ensamheten, för och om alla ensamma gravida. Jag går igång väldigt på samtliga ämnen, men jag måste spara det till ett senare tillfälle.

Väntan så

Och vecka 40 inleddes med ett sista (ha!) besök hos bm.

Magstatus: 35cm, har sjunkit.
Bebisstatus: är inte helt fixerad, hjärtljud 135 - lägsta någonsin.
Mammastatus: 90,1 kg, svullen - det konstaterades.

Hon var mer eller mindre övertygad om att jag kommer gå över tiden och helt plötsligt när vi satt där och pratade om vad som händer och sker om fallet så blir så är vi inne i septemeber! Nehe du! Icket säger jag.

Jag tror ju på naturens egen gång och inte så mycket på hemmakurer osv, men nu ska allt allt allt, beprövat eller ej omsättas i handling. Ananas, hallonbladste, kryddstark mat, storstäd (fast det har ju visat sig vara mer en otjänst), färdknäppen, vad är det mer som sägs fungera? Återkommer.

Snälla lilla bebis, kom i alla fall senast söndag.

Hej då v.39

Det var ett fint avslut på den 39:de veckan. Vad jag vill ha just nu: ett stabilt värkarbete. Mina 90 pannor alltså...På två månader. Poff sa det, så satt de där.

Tårigt och så

Vaknade av att jag grät i morse. Det är antagligen det värsta tillståndet att vakna upp i. Man känner sig liksom emotionellt dränerad resten av dagen.

Just idag är det Sprallpappans födelsedag och det är dagen då det lilla livet först var beräknad att anlända. Min sinnesstämning fick mig att tänka på vilket jäkla slit det varit det här året. Och då har bara halva året gått...typ.

Hur mycket har jag inte växt under de här åtta månaderna? Hur många livsavgörande beslut har jag inte varit tvungen att fatta? Hur mycket har jag gått emot min egen vilja bara för att upptäcka att just det var fel och gör om och gör det på mitt sätt? Hur många gånger har jag inte ifrågasatt mina val? Vänta ett barn, starta eget utan kontakter, utan kapital, med bara hur - klyschigt det än må låta, mina två bara händer. Hur knapert har det inte varit, men ändå sitter jag här och känner mig rik?

Det känns stort.

Så till slut

Så kom den då. Den stora tröttman rullade in och jag omfamnade den. Välkomnade den ända ner i sängen mellan lakanen.

Helgen ska spenderas på den sörmländska landsbyggden bland höns och hundar och långt ifrån fix och don som stjäl min uppmärksamhet.

Oh, jag ska njuta och hoppas att tröttman håller i sig ett par dagar till.

Hoppas ni får en fin helg

PS. Jag vet det är tio dagar kvar och att bebis kan komma när som helst, men en timmes bilfärd bort ska nog vara ok. Hoppas jag.

Lugnet som inte kommer

Försöker hålla mig fast i soffan idag. Är så otroligt rastlös hela tiden. Önskar emellanåt att jag bara hade varit...kanske inte ett vrak, men trött och inte orkade någonting. Jag känner att jag behöver ta det lugnt, samla och ladda, men det går bara inte.

Det är för mycket oreda här i lilla läggan. Det känns som att ingenting någonsin blir klart. Väldigt frustrerande.

Man kämpar emot och håller sig lugn o fin i soffan....

Vad som händer nedanför naveln....

...det skulle man ju kunna lägga band på sig och hålla för sig själv. Men jag har ändå förlorat så mycket kontroll av mina kroppsfunktioner nu så varför inte bjussa på lite gravvokomik?

På mataffären, i kön med pappan. Han betalar och jag ska pressa mig förbi, mellan honom och kvinnan som står i kassan och betalar på andra sidan om mig, för att packa i slutet av bandet. Tänker att jag nog kan göra mig så liten som det bara går. Det går inte att göra sig liten med en kalaskula 38 veckor stor. Där mitt i min vildaste fantasi om att bli liten och tunn kom den. Prutten. Med bakdelen mot kvinnan i kassan bakom. Åh så himla pinsamt! Jag vet inte om hon hörde, kände eller något av det. Jag fortsatte mot varorna på bandet. Högröd i ansiktet.

Härom kvällen. På en restaurang tillsammans med nya bekantskaper. Jag har inte varit på restaurang på hundra år och njöt verkligen av att få sitta där och äta god mat och ställa de där nyfikna frågorna som man får ställa till nya bekantskaper. Drack en hel del. Lyxade med alkoholfritt, kallt vitt vin (som för övrigt måste vara det onödigaste påfundet eftersom det kunde gå lika bra med flädersaft, men ändå. Lite lyxigt.), tog en juiceig och läskande virgin sea breeze och däremellan en hiskelig massa vatten eftersom hela lokalen var ungefär lika kvav som en ångbastu. Det kräver ett toalettbesök eller så.

Åter igen, det är inte alltid lätt att hålla koll på vad som händer nedanför naveln nu för tiden. Man har inte sett till väninnan där nere på ett tag om man så säger...

I alla fall. Jag pressar ur mig det lilla som numer behagar komma när man är sådär panikkissnödig, torkar mig som man gör och rättar till kläderna. Det är då jag upptäcker att jag torkat mig med min klänning!! Min klänning har alltså hamnat fel sida pappret. Dör på fläcken som "lyser" i skrevhöjd men går ut och låtsas som om ingenting har hänt.

Man får skylla allt på graviditeten. Allt.

Om att sko sig

Man hade sett fram emot att få bära de fina sommarlätta skorna. Mohedatofflorna, sandalerna, de röda klacksandaletterna som jag älskar att bära varje sommar. De som är mina favoriter. Nu, sedan en månad tillbaka är det enbart flip flop som funkar. Helst skulle det väl vara ett par rediga foppatofflor på de svullna tu som ser ut som två grisklövar. Pyttekorviga tår på en stockfot. Typ. Men foppatoffla....där går gränsen.

Svullenheten.

Åååh det är så tråkigt. Det har ju liksom gått an med flip flop länge eftersom det varit uppehåll, men idag när jag är ledig och vill ta mig ut och träffa rolig vän som jag inte sett på länge så regnar det och det enda som finns för fötterna är tygskor som inte går att knäppa och just de dära plast, frigolit eller-vad-tusan-det-nu-är-bitarna. Inte ens gummistövlarna går på.

Nä men jag blir väl kvar här hemma i soffan dådå. Tar på mig stödstrumporna, motar bort halsbrännan, lyssnar på regnet och pappan som då och då kommenterar den stora magen.

Behöver jag säga att jag inte bara längtar efter ungen utan efter en vätskefri nästan 90-kiloskropp.

Magen 38

I 38:e veckan och jag blir fortfarande lika förvånad när jag ser på det som växer. Det är märkligt och märkvärdigt.

Nätterna blir allt mer svåra att ha att göra med. Det finns liksom inte en endaste smärtfri sovställning. Och halsbrännan sen då....huga. Men inte långt kvar nu. Inte alls.

Att bära ett barn är fan respekt! Jag tycker att kvinnor borde skryta mer om den prestationen. Faktiskt.

I brist på annat

DAGENS VILL HA: En fet jävla värk som kickstartar hela utdrivningsprocessen.
DAGENS KLÄDSEL: Vitt gravvolinne, grå mjukisbralla på trekvart
DAGENS SMINK: Ingenting
DAGENS FRISYR: Vet inte om man kan kalla det frisyr. Nytvättat och genomborstat hänger det så
DAGENS HÄNDELSE: Bakade och åt nektarinpaj så magen står åt alla håll. Det godaste goda!
DAGENS LÅT: Arcade Fire - Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
DAGENS PLANER: Resten av dagen ska ägnas åt en promenad, kramar och föfattande av prator.
DAGENS SAKNAD: Ett organiserat hem. Gärna ett som är lite större till ytan än blott 36 kvm.
DAGENS DUMMASTE: Missförstånd mellan mig och bästa kollegan.
DAGENS SJUKA: Gravidåkommor räknas inte så jag anser mig frisk o kry. Fast de här svullna fötterna....
DAGENS DROG: Oh, N.E.K.T.A.R.I.N.P.A.J
DAGENS ROLIGASTE: När sprallpappan pratar för sig själv och inte minns vad det handade om när man frågar vad han mumlar om.
DAGENS FAVORIT: När molnen spricker upp och ljuvlig kvällssol tittar fram.
DAGENS KÖP: Ingenting ännu så länge.
DAGENS ORD: Bondedoku

En snabbis

Inte ens 20 dagar kvar.

Tycker det är trist att jag inte hinner uppdatera så mycket här nu. Det jobbas och jobbas och när jag inte gör det försöker jag vila. Vila går sådär ärligt talat. Jag är den rastlösa flodhästen. Viktökningen börjar tära på knälederna och det är nog mest det som tär just nu. Ja, förutom de konstanta sammandragningarna, den lilla ongens aldrig sinande energi där inne i magen, halsbrännan och fogarna, mensvärken och humöret.

Pappan är här med mig nu. Det känns gudomligt skönt. Vi kommer väldigt bra överrens och han är fin. Finast till och med. Vågar inte ens tänka på när han ska lämna staden igen.

Allt står klart nu. Vagn, spjälsäng, kläder, blöjor, mjölkersättning (1pkt ifall ifall) man vill ju vara redo.

Du kan komma nu HarryLudvigEditLivia eller vem du nu är!
Längtar efter dig.