Hösten kom med bud om gnäll

Gula löv som klibbar mot regnvåt asfalt. Då vet man att det är höst. Vrålmycket höst. På många sätt känner jag mig snuvad på sommaren. Inte en endaste dag har jag vistats på stranden. Inte somnat i solen för att vakna snurrig och vimmelkantig, inte känt het sand under trampdyorna och inte våndats när det kalla vattnet stiger upp över låren. Både för och nackdelar, men nu måste jag vänta till nästa sommar och det är ju en evighet till dess.

Varje högsommarvarm dag har det varit något som ockuperat oss från att strandhänga. I juni flyttade vi, under juli jobbade jag intensivt och sedan blev det inget mer med solvädret för vi åkte nämligen hela tiden ifrån det. Från Småland till Östergötland, till Sörmland och upp genom hela Norrland lämnade vi solen bakom oss utan att själva hamna i dess väg.

Utöver min solbrist har jag ägnat alldeles för mycket tid och tankeverksamhet åt min mytoman till kollega och blivit förbittrad. Bitterhet är bland det värsta som kan drabba en människa, det är jag övertygad om. Den lamslår liksom.

Som jag ogillar henne. Ogillar skarpt för allt hon ljugit om och hur respektlöst hon betett sig. Nog för att jag är besviken som vän, men att undanhålla sanningar och ljuga om totalt meningslösa ting för den man driver ett företag tillsammans med gör mig nåt så djävulskt förbannad. Kan inte lita på henne. Jag har försökt men det dyker hela tiden upp nya lögner. Jag har försökt att hjälpa, men det går inte. Hon inser inte vad det är hon gör. Nu är hon mamma.

Hennes förlust. Det är så jag måste tänka. Min vinst är att jag blivit specialist på sjukdomssymptomen hos en mytoman, en sjukdom tyvärr är svår att bota.