lördag 14 maj 2011

Nu vänder det

Äntligen verkar det som att förkyldningen lägger sig. Igår, när han sov för natten, lät han som en liten gris. Rosslade och bubblade. Tog upp honom och gav honom en dos näsdroppar. Rediga doningar. En stund senare sov han så ljudlöst att jag var tvungen att hänga över honom för att känna andetagen. Sicken hönsmamma det blivit av mig. Men sånt här kanske klingar av lite ju fler sjukor de haft? Den här gången har jag nästan suttit och iakttagit honom varje minut.

Idag har han fått hemgjord juice på morot och apelsin. Till och med åt han en mosad potatis och lite broccoli utan att det kom upp igen. Nu vill jag gärna inbilla mig att det är det han piggnat till på. Vill ta åt mig äran och få känna mig som en god moder. Det är det här jag hängt upp hela min lördag på. Projekt: Få barnet friskt.

Lilla läggan börjar kännas smått klaustrofobisk nu, men imorgon, om febern inte är tillbaka (ta i trä och korsade fingrar och allt sånt) ska vi gå ut, det ska vi. Det måste vi för mammans mentala hälsas skull.

3 kommentarer:

  1. Åh vad härligt!! Näsdroppar, vilken välsignelse, jag minns våndan och smaken att ta dom när jag var liten, minns dock inte om dom hjälpte nåt.

    Och vad skönt att veta att han har mat i magen den lille. Jag misstänker dock att oron icke avklingar med fler sjukdomar, kanske den möjligtvis förändras något till sin karaktär. När han ligger sjuk i sin första bakfylla i femtonårsåldern (förhoppningsvis långt senare) kommer du säkert också känna oro men kanske uppblandad med andra känslor också hehe.

    Hoppas ni får andas vårluft i morgon!!

    SvaraRadera
  2. Nä det klingar inte av. Kan fortfarande få panik ibland om Sigge råkar sova lite längre än normalt. Tvingar min man att gå in i Sigges sovrum för jag är så rädd att se honom ligga död därinne!

    SvaraRadera
  3. De hjälper! Näsdroppar är befrielse, på liten liten flaska. Gu ja, första bakfyllan. Jag vill inte.

    Och det var väl det jag misstänkte, Anna. Fast det är ju också skönt på sätt och vis att det aldrig går över. Bättre att vara på tårna än att bli slentrianmessig i sådana situationer, tycker jag.

    SvaraRadera