Inte roligare än en måndag

Huvudvärken från jodens mörkare hörn dunkar i mitt huvud och barnet är vaccingnälligt. Eventuellt kanske lite småvarm. Känner hela, hela tiden i nacken, på magen, på pannan för att förvissa mig om motsatsen. Tänker på alvedon. Och dammsugaren har fått en ny påse. Fungerar som ny och jag som trodde den hade gjort sitt.
Heja det i alla fall.

Att ta tillfället i akt

När jag var gravid hände det att jag tänkte en (hel) del på hur andra gravida i parrelationer fick massage i tid och otid och blev uppassade på dagligen. Det saknades i det här fallet, som ni vet. Men under förlossningen tog jag min chans. Sista chansen. Och tyvärr kan jag inte njuta av den för jag skäms lite.

I min narkosyra flämtade jag fram: Kan någon torka mig i pannan? Jag vet inte, men jag ser framför mig nu så här i efterhand hur barnmorskorna bara tittar på mig och på varandra. Det kan hända att det var så. Ganska troligt är att jag inbillar mig eftersom jag sällan ber om hjälp och hade ju klarat mig genom hela graviditeten utan en endaste massage eller klapp. Nu låg jag där som en liten fjant och bad om det.

Jag minns inte ens om jag fick nån jäkla panna torkad, men jag fick i alla fall be om det och det var kanske det som var det väsentliga. Men pinsamheten blir jag tydligen inte av med.

Fredag hela veckan

Nu blir det helg här. Inte för att det är stor skillnad på veckodagarna i dessa tider, men idag är det fredag med finbesök. Helgen inledd alltså.

Ludde ska stila med sina sitta-skills inför den två månader äldre bebin och jag ska få bli uppdaterad om husköp och annat som vuxna människor bemödar sig med när de skaffar barn. (Jag är själv 12 år i detta sammanhang.)

Om vi känner oss upplagda för fredagsträngsel på tunnelbanan så kanske vi, jag och L, åker in till stadens kärna och går på Fotografiska tillsammans med pappan nu äntligen. Annars blir det, som vanligt, en annan dag. Sen blir det mys á la Svensson. Det är så jag vill ha det. Vi leker mamma, pappa, barn och äter potatisgratäng och det kommer bli fint.

Bästa helgen till er bästaste läsare!

En bild och 1000 känslor

När jag rensade bland filer och mappar på datorn hittade jag den här bilden från tidigt i våras.
Hu, jag ryser när jag ser den. Fyfasen så dåligt det känns. Det ser så ödsligt ut på bilden. Det var nog lite ödsligt. Innan jag hade fått flytta in med mina grejer i lägenheten jag hyr. Det var fortfarande inte helt säkert att jag skulle kunna bo här. I nästan tre månader - kalt och opersonligt. Två koppar, två fat, två knivar, två gafflar, två glas. Det var allt. Kalt i fönstret. Inga växter i krukorna. Jag och min stora resväska.

Och så mitt i det här. Bilder på lilla Sprallongen.

Försöker tänka att jag kommit långt sedan dess och att jag ska vara stolt över det, men mest känns det sorgligt. Att ingenting blev som man tänkt. Gravid och leva så på håret liksom. Alldeles för många kansken. Inte precis så det såg ut i min version av framtiden.

Sparar bilden ett tag till. Kan vara bra att ha den dagen man behöver påminna sig om hur bra man har det. En annan dag. Inte idag.

Kurering und rening

Äter Crostini och dricker egentillverkad jucie på apelsin, frysta blåbär och jordgubbar. Syftet är att det ska råda bot på ett begynnande ont i halsen. Juicen alltså, Crostinisen är bara allmänt trevligt tilltugg.

Och! Operation blåsa-ur-datorn påbörjas äntligen här nu. Håll tummarna för att det inte går åt pipan och jag förlorar allt viktigt, fint och bra som ligger på hårdisken. Hoppas återkomma med en betydligt snabbare och lyckligare dator.

Hejhej!

Som en lufttom ballong

Ok. Ny erfarenhet.

En fem månader gammal bebis tillika; nyfiken i en strut, uppmärksamhetstörstande, hungrig på mat, gnager på fingrar (helst mina), bajsar på sig långt upp på ryggen, uttråkad, gnällig, pratkvarn, skrattar, i babygymmet, upp i matstolen, till knät, hejhej amaou hahahihiwowwowwowvaddukan osv. Samtidigt kokar jag smakportion, byter blöja, diskuterar med kollegan - hur gör vi här oj vad lågt det blev varför då?, gör prator under en filt i garderoben, laddar hem material, redigerar ljud, nivåer som far upp och ner men får tillslut iväg trallor till reportaget. Detta under knappt två timmar.

Jag vet inte hur folk gör det, men en dag ska nog även jag ha koll på alla di där bollarna som far runt i luften på en och samma gång.

Nu skulle vi varit på öppna förskolan och haft sångstund men istället sover sonen och jag ligger på soffan. Tillfälligt dränerad.

Svettas, lipa, amma OCH njuta

Nu vill jag, apropå Johannas kommentar på Sanningen om njutningen berätta en anekdot om det här med att vara nybliven förälder och kravet på att vara totalt genomsyrad av lycka.

Det var på BB, kanske två dagar efter att han kom, som jag stapplade ut i matsalen för att hämta kvällsfika. Där träffade jag ett par som, om jag minns rätt, förlöstes samma dag som jag. Vi utbytte erfarenheter av det stora som just skett. Vi var båda lite traumatiserade men hennes förlossning lät långt värre än min. Barnet satt fast och det blev akut kejsarsnitt. En massa blod i förlust och jag minns inte riktigt hur illa det var på väg att gå men jag minns att jag tyckte det lät dåligt. Stackars kvinnan, som var i min ålder, kunde knappt stå upp, än mindre gå. Men trots det så var det enda hon kunde tänka hur himla lycklig hon var. Aldrig hade hon varit så lycklig förut.

Jag blev jätteavis för jag var inte så där sprudlande lycklig som hon. Jag var mest förvirrad och grät varje gång jag tittade på sonen som låg och slog ut med sina små armar i den lilla plastlådan. Vem är han? Vad gör han här? Hur kom han hit? Vad ska jag göra nu?

Det var så stort och konstigt och ofattbart. Så klart att jag var glad för min bebis, det var jag. Men den där lyckan, som hon i matsalen uttryckte - kravet på att vara lyckligast i världen har jagat mig utan att riktigt komma ifatt. Kanske är den mig i hälarna först nu.

Jag var mest svettig, förvirrad och ful, precis som Johanna skrev i sin kommentar. Och det är helt okej att vara det med.

Stil

Underbara Clara har sin skrivare i ett snyggt gammalt skåp. Hos mig ser det ut såhär. På en stol i köket. Bredvid brödrost och smulor. På stolen hänger visst en bärsele. Behöver jag säga att jag längtar efter att bo så att allt får plats? Kanske till och med har sin egen angivna plats.

Far och flyg

Det här är Ninen. Det är Luddis bästa sovkompis och han har fått utstå en hel del de senaste veckorna. När barnet inte velat sova och jag nattat om och vaggat och sjungit och klappat så jag till slut blivit stel i armarna av frustration och tålamodet är på väg att rinna över till rent vansinne, då har Ninen farit i golvet med en smäll, flugit över rummet som en projektil, som en raket har han störtat ner i sängen.

Nu hoppas jag att Ninen ska slippa det på ett tag. I natt sov nämligen barnet från 19.30 till 05.30. Det ni. Inte bara jag som är glad för det kan jag lova.

En studie i vitt

Under förmiddagspromenaden var vädret strålande soligt, iskallt och fågelkvittrande. Det var så himla vackert. Jag vill gärna bo kvar här. Kolla bara och fatta varför!

Om man går längs allén som går precis nedanför där jag bor kommer man till ett fint gammalt stall. Saknar man lantluften kan man gå dit och andas lite djur- och hästbajsdoft så är man på banan igen.
Fortsätter man längs allén passerar man en 4H-gård som jag ser väldigt mycket fram att hänga vid med kiddet. Får, kaniner, höns, hästar och getter. Fick ingen bild på det men om man spatserar vidare, fast viker av till höger från allén ser man det här.
Det är tydligen Kungsholmen där på andra sidan. Jag vet inte så säkert själv.

När du rundat kröken på grusvägen som löper längs vattnet ser du ett slott på höger sida. På sommaren sprakar den lilla trädgården i en enda färgexplosion. Nu är det bara vitt.

En minut längre fram längs promenadvägen ligger det ett gulligt båthus med soldäck och servering. Här satt jag mycket i somras och var trind. Dödsmysigt ställe.

Mitt emot båthuset ligger en badanläggning. Här badade jag i somras. Två gånger kanske. Fullsmockat var det och i poolen skvalpade mer kiss än härligt poolvatten. Men under de varmaste dagarna var det svalkande för en svullen tjock-kropp.

Och här är de ljuvliga klipporna. Ungefär tre minuter längre fram längs promenaden. Här grillade vi en del men jag vågade aldrig bada tyvärr. Visste inte hur jag skulle ta mig upp från vattnet med min kroppshydda. Det hade varit mycket lämpligt annars.

Hemstickat och plysch

Jag förvånades själv av min inställning till att klä mitt nyfödda barn i second hand-kläder. Var helt övertygad om att det var så det skulle bli eftersom jag tycker all konsumtion kring barn är himla överdriven plus att jag gillar de gamla fina kläderna. Men när han låg där, alldeles ny och orörd så gick det inte. Så himla konstigt. Jag vet inte vad det var som flög i mig. Nytt skulle nytt och mjukt ha. Ungefär så.

De senaste dagarna har jag återgått till min ursprungliga inställning och plockat fram alla de där fina gamla kläderna. Här är några. From the glory days of the 80's.

Lycklig? Jag?

Det är så bra att bli påmind ibland. Om att man kanske faktiskt är lycklig. Utan att veta om det.

Den är nog inte så dum ändå, tillvaron. Den har definitivt sina brister, men över lag är det jädrans bra när jag tänker efter. För mig räcker det långt och det är nog det som är lycka för mig. Att vara nöjd med tillvaron. Långt ifrån ett rusigt och bubbligt tillstånd. Det är mer konstant än så. Vardagligt och tråkigt för vissa, lycka för somliga. Som mig.

Tack Sebastian för att du talade om för mig att jag verkade vara lycklig i förra inlägget.

Fint som snus

Det finns mycket fint att se fram emot nu. I helgen kommer pappan på besök till exempel. Det ska bli fint. Det var längesedan nu och han kommer bli så chockad över de framsteg den lille krabaten gjort. Till och med jag blir det och jag ser honom varje dag. Jämt!

Han sitter nu. I flera minuter går det och han kan till och med fånga upp balansen igen när det börja svaja. Ibland faller han huvudstupa men skrattar oftast när han väl samlat sig. Gissar att han sticker upp en knapp halvmeter från golvet där han sitter, den lilla högen. Hur sjukt är det inte förresten att en bebis på inte ens fem månader kan sitta?! Jag hänger inte med. De ska ju vara små paket tills de är sex månader minst! Det är vad jag trott.

Mer att se fram emot är att mina föräldrar kommer på besök nästa vecka. Jag fyller år då och ska ta igen för förra årets supermiserabla födelsedag. På lördag ska jag till exempel få göra något tillsammans med syster. Vad vet jag inte, men något bra är jag säker på att det blir. Så himla spännande!! Älskar! Och mor och far få gosa med Luddi.

Det blir perfekt!

Sanningen om njutningen

Under en kaffepaus tillsammans med mammorna i föräldragruppen tog jag upp en fråga som jag tänkt på och ville veta om de känt likadant.

Det handlar om det här med att njuta av den första tiden, som det faktiskt påpekas friskt att man bör göra när man kommit hem med den nybakade bebisen. Njut nu för tiden går så fort! Jo, visst trodde jag då att jag njöt, men med facit i hand så måste jag nog erkänna att jag inte började njuta på riktigt förrän han närmade sig tre månader eller så. Första veckorna ska vi ju inte tala om. Allt blev så stort.

Ska vi byta på honom innan han äter eller efter? Vad menar han nu när han gråter och är torr och mätt och gosad? Och varför slår han ut sådär med armarna hela tiden? Vad och hur mycket ska han ha på sig när vi går ut? Varför sover han inte med armarna upp över huvudet som bebisar gör när de mår bra?

Alltså, så var det hela tiden och jag var fullt övertygad om att han inte mådde bra psykiskt. Jag har ju värsta nojan för psykiskt illamående. Men när jag ställde frågan till de nya mammorna var det inte någon som kände igen sig i det. Inte någon!! Och med det dog diskussionen, fast jag försökte: Gjorde ni verkligen det? Njöt ni bara?! Ingen oro?

Jag blev faktiskt förvånad. Men så tänkte jag, som jag alltid gör, att ja, ja det har säkert att göra med att jag tog hand om honom helt själv från att han var tre veckor....Eller?

Förra veckan träffade jag en kvinna som jag tror är i 55- och 60-årsåldern. Hon har fött och fostrat fem barn. Jag ställde samma fråga till henne och svaret från henne förvånade mig ännu mer. Man blir bara mer och mer orolig för varje barn.

Så, jag undrar. Är det så att man inte vågar erkänna att man tycker det är jobbigt och nojigt och oroligt när man är under pressen att man ska njuta till fullo av den lilla nya? Är det fult att inte göra det? Eller är det en generationsgrej? Jag känner ju ofta att jag mer tillhör femtiotalisterna än 70- och 80-talisterna.

Nä, skämt å sido. Men jag undrar.

Inget nytt under solen

Det händer att jag får snilleblixtar om dagarna och formulerar långa inlägg som jag ska skriva när han somnat för natten. Men när jag väl får min tid framför datorn är alla uppslag borta.
Återkommer när de behagar trilla ner igen.

Och det där i nacken har inte gått över.

Om verklighetens djur

Det finns en kriminalpolis i min familj nu för tiden. Han får se mycket, som man säger. Och när han säger det han säger blir jag stel av förfasan över hur djävliga människor kan vara.

Under sin utbildning fick han höra att det ni ser på film är ingenting mot verkligheten. Nu är han i verkligheten och ser att det stämmer. Att människor är djur, och att vissa av oss bara har haft tur som tagit oss lite längre. Vi som inte hamnar i brottsregister, som inte misshandlar, terroriserar, mördar och förgriper.

Vi pratade om Hagamannen. Inte han i Umeå utan han den nya Hagamannen i Solna. Varenda litet strå på kroppen reser sig när vi pratar om hur han genomfört sina dåd. Hur han smygit in hos tjejer på natter, genom öppna fönster, satt sig på dem, tryckt en kudde över ansiktet, utfört sitt dåd och lämnat lägenheten genom ytterdörren.

Igår gick att läsa att han bara var en vanlig familjefar på 28 år. Sambo och barn.

Jag har legat sömnlös stora delar av natten för att jag tänkt på honom, på kvinnorna vars liv han slagit i spillror. Mellan dröm och verklighet har jag sett honom i min lägenhet och det är en fasa. Det gör mig illamående. Min största skräck.

Idag när jag vaknade kände jag mig ganska matt av det som surrat runt och hållit mig orolig hela natten. Och så läser jag hos Johanna vad hon och hennes syster utsattes för igår, en måndagkväll, mitt på Götgatan i centrala Stockholm. Påhoppade av ett gäng killar.

Hur kan vi få stopp på det här? Det går inte. Jag står verkligen inte ut med att vi kvinnor ska behöva leva under den där makten. Att ständigt vara uppmärksam på eventuella hot...Matt. Johannas inlägg läser ni här.

Åren går

Gick och la mig med blött hår igår. Idag typ nackspärr.
Är det här ett tecken på att jag även fysiskt passerat mitt bäst före-datum?

Glad måndag!

Eftersom att alla borde få skratta en måndagmorgon citerar jag ett blogginlägg jag själv dånat ihop av under helgen. Det är Den där om Jenny som länkar till det roligaste jag läst på länge, skrivet av Oh Dance . Alltså försök att inte visualisera det ni läser. Jag dör.

Jag är 178 cm lång (som alla redan vet eftersom jag tjatar om det jämt) och älskar THE POWER jag känner när jag tar på mig höga heels och är längre än de flesta speciellt när jag är längre än män för jag inbillar mig att det är jobbigt för dem. en gång lyfte jag upp en kort liten kille på ett dansgolv och snurrade honom runt runt, han blev skitsur och skällde som en arg liten tax på mig sen. detta må vara en av mina dåliga sidor, att jag tycker det är så himla kul att sätta dit korta män.

Så går en söndag

Idag har vi bara varit nära varandra jag och Luddi. Tittat varandra i ögonen, skojat och stojat och skrattat och kelat. Ni vet hur lugn man blir i alla sinnen av bebisnärvaro. Det är nåt med doften tror jag. Och hur okonstlade de är. Skönt.

Man skulle kunna tro att en bebis aldrig får nog av närhet men efter ett tag tyckte till och med han att det fick vara bra. Klättrade ett tag på mig innan det bar uppåt väggarna med lite hjälp från ryggstödet i soffan.


Det var ungefär allt vi gjorde en söndag i slutet av januari.

Om den snälla

Apropå innehållet i föregående inlägg så har jag, när hjärnan kickat till, gått och tänkt på det här med snällhet. För honom var jag en snäll tjej och i största allmänhet är jag nog rätt snäll. Dock med reservation för att jag kan bli nåt så satans utstuderat besk, vass och elak om jag vill. Oftast finns det en anledning. Jag skulle vilja säga att det alltid finns en anledning men det känns inte som att det stämmer riktigt. Ibland kan jag vara vassare än situationen "kräver" om man säger så.

Ett tydligt exempel är när hans fula duttande vid sidan om uppdagades. Man har det på känn. Så man kollar hans mail. Där kom det. Svårare än så var det inte.

Vad jag gjorde då var att maila dutt-tjejen och berättade sanningen om honom, vad han höll på med och att jag fanns. Hon svarade, var sårad och förbannad så klart. Vi hade mailkontakt i typ tre vändor, sedan skickade jag hela konversationen till honom. Jag vet inte om det var särskilt elakt egentligen. Jag anser det befogat. Ett riktigt skäms ihjäl över dina synder-straff var det.

Det var allt om honom.
Nu tänker vi inte mer på det.

För mycket för tillfällighet

Han den där som bedrog x två. Han ska visst gifta sig nu. I sin ex hemby. Dagen innan sin ex födelsedag. Man undrar om det är en tillfällighet eller om ex-damerna ingår i någon slags avskedssermoni?

Tyvärr är jag fortfarande småsint och önskar honom inte så mycket lycka till.

Det var en bitter start på en söndag det här.


(Det är inte pappan jag snackar om här. Jag är bara patetisk och håller kvar vid gamla spöken.)

Fattiglusen

Ibland är det tur att jag inte har pengar. Hade jag haft det skulle jag lägga stora summor på kläder från Oiidesign. Har ni till exempel sett något så fint som de här?

Och middagen är klar...

Det är så jag skäms lite över innehållet i det här inlägget om blöjor. Att jag inte visste hur en Easy Up-blöja funkar. Det är mycket man inte vet som ny morsa.

Nu tänkte jag äta min fiskgratäng, som jag gjort alldeles själv. För ca 45 minuter sedan var den klar. Tänkte; jag lägger honom innan jag äter så får jag göra det i lugn och ro. Jo, tjena. Hade fått mer ro om han hade varit vaken.

På TV i afton - P3 Guld. Det är lördag kväll nu för tiden det.

Läggning. Eventuellt kanske egentid också. TV då.

Pyssla, fixa, sy och trixa

Kollar in bloggen Hej Titti och tänker att så vill jag också kunna sy och fixa.Jag vill väldigt gärna tro att jag är en sådan person nämligen. Ibland kan jag vara det också, men oftast tryter tålamodet och det blir ingenting av med det. I mitt städskåp(!) hänger en plastkasse(!) med nästan 20(!) virkade mormorsrutor som ska bli ett sängöverkast(!). Till en dubbelsäng!!! Hur jag tänkte där vet jag inte. Varför börja i liten behändig skala när du kan ta dig vatten över huvudet på en gång liksom?

Ni kan ju i alla fall kolla in bloggen Hej Titti. Där finns det fina grejer!

En gul lök

Hittills idag har jag varit prisjägare tillsammans med pensionärerna i bland annat en mataffär. En och annan kostym-juppi hade hittat ut också. Eller blivit beordrad kanske. Det är vad jag tror efter att ha fått beskåda den här farsen en lördag förmiddag.

Kvinnoröst i luren: En gul lök
Kostym-juppi: En gul lök

Kostym-juppin rör sig målinriktat med telefonen halkandes fram och tillbaka mellan öra och axel utan att uppmärksamma omvärlden och övriga medshoppare. Här var det gul lök jaha ha aadå. Försten dit vinner!

Kvinnoröst i luren: En citron
Kostym-juppi: En ciitrooon

Här tar han på sig stålmannendräkten och flyger med knuten näve till andra sidan frukt- och grönsaksavdelningen för att grabba tag i bästa citronen i disken. Det är bara det att han inte lyfter likt stålmannen från marken utan mer snubblar fram över den vagnfyllda terrängen.

Jag blev så matt och stressad att jag glömde både gurka och min ciitrooon. Måste vara för att jag inte hade någon som läste upp shoppinglistan i örat på mig. Min kom ihåglapp satt i huvudet, men han stal den.

Bland det bästa just nu

När den lilla handen, sammetslen gånger 1000, sträcks mot mitt ansikte och klappar på kinden.
När den lilla blöta munnen närmar sig min haka och tandlösa käkar försöker gnaga på den.
När det lilla ansiktet borrar in sig i min halsgrop och lämnar blöta spår från både mun och näsa.
När den lilla människan lutar sig mot mitt ansikte för att hamna i mitt blickfång. När han gör det skrattar han stort med tandlös mun.

Den lilla människan alltså. En sån jäkla gullis att jag smäller av.

Just nu på TV

Zappade just förbi 4:an och ser Hanna Graaf i ett dansnummer. Påminner hon inte jättemycket om Baby's syrra i Dirty Dancing?! Boppar lite taktlöst, liksom vajar i vinden med höfterna i ett fast läge.

Oj, nu åkte hon ut.
Flåt.

Vardagsromantik

Av allt som glidit ur mina händer senaste tiden var nog ändå det här vackrast.

Hoppsan!

Plötsligt bara gick det. I alla fall i cirka fem sekunder. Vi blev lika förvånade båda två.

När lamporna släckts

Känner en otrolig lättnad varje gång Nyhetsmorgon är över. Nu får de stackars blekansiktena äntligen gå och lägga sig, tänker jag. Så skönt för dem.

Men nu börjar Malou, en repris från före jul och Linda Lampenius spelar Strålande jul på fiol. Så himla schysst med repriser ibland. hehe

PS. Jag är ingen soffhängare, tv:n står på som bakgrundsljud om morgonen och som underhållare för sonen medan jag fixar (lite skäms på det).

Nåt att se fram emot

Dilemmat med luggens vara eller icke vara är nu löst. Efter att ha sett min kompis hår 7 månader efter barnleverans blev jag övertygad om att hellugg skulle se för gräsligt glest och spretigt ut.

Jag tror jag har tappat minst två tredjedelar av min kalufs sedan han kom. Varje dag borstar jag ur en hårsamling stor som en tennisboll. Det är läskigt, kan jag tala om, när man är van vid en rejäl hästman.

Men visste ni att det växer ut igen? Det visste inte jag som nästan brast ut i skratt när jag såg min kompis två centimeter långa stubb i luggen. Eller det fattade jag väl, men inte att det skulle till sådana dramatiska förändingra som de som pågår på hårfronten just nu.

Först skallig och sen stubbig. Jag längtar!

Tangentbord = Snuskbord

Hamnade just i en närgången situation med min dator och upptäckte hur fruktansvärt smutsig den är. Snuskiga fläckar och smulor och damm. Damm!! Jag är allergisk mot damm. Allergisk som i pedantallergisk.

Har ni kollat ner i era tangentbord på sistone?

Nu ska den städas. Både utvändigt och på insidan.

Min förmiddag

När han sover sin förmiddagslur får jag tid för mig själv. Gör planer för vad jag skulle kunna göra när mina föräldrar kommer hit om ett par veckor, surfar både plan- och meningslöst, äter en gobit som någon snällt lämnat hos mig och dricker en balja kaffe. Det piggar upp, det gör det. Men bara tillfälligt för på nätet finns inget som egentligen intresserar mig, planerna om egentid kan jag smida i sängen, kakan är en smakupplevelse jag lika gärna skulle kunna var utan och skallen vet att kaffet bara är lur.
Det jag borde göra är att lägga mig och slappna av. Somna in en stund och vakna motiverad.

Så slår det mig att det nog inte är en slump att internet är den nyblivna mammans bästa vän. Vi är många som ägnar oss åt dattan när barnet sover. Det tillfälliga uppbrottet från babyaktiviteter får mig att tappa bort mig lite, blir liksom förvirrad i all tid som plötsligt står till förfogande. Då är datorn lätt att ta till. Tyvärr blir det oftast skräp-surf som inte ställer några krav på varken hjärnaktivitet eller intellekt.

Men igår hörrni! Igår ägnade jag mig åt jobbgrejer med kollegan. Det tog ett tag innan hjärncellerna ställde sig i givakt, men sen gick det och det var skönt att få ägna sig åt något med substans om ni förstår mig.

Den försöknade verkligheten

Försköning av livet är tydligen inte min grej. Vid en fika med nya bekantskaper förra veckan fanns det tydligen ingen broms i närheten när jag fick frågan om varför pappan bor långt upp i norr och vi här.

Hehe, svett i pannan och svammel. Ursäktande. Hela tiden. Varför kan jag inte bara ljuga lite? Försköna liksom. Det är ju ganska lätt att lista ut att det är så folk gör i allmänhet. Man vill inte visa sina mindre lyckade företeelser i livet. Men jag. Vräk, vräk, vräk. Ingen hejd. Och samtidigt kan jag ändå inte stå för det till hundra procent och det märks säkert lång väg att jag egentligen tycker det är väldigt obekvämt att prata om sanningen. Ändå utsätter jag mig för det. Kunde jag inte bara säga att det blev så och sen inget mer. Det är ju ingen som har med det att göra.

Nu har jag grämt mig över det här i en hel vecka och från och med nu ska jag sluta upp med sanningssägandet. Börja försköna eller inte säga något alls.

Dödsdömt

Att tro man ska lägga sig kl 21.00.

En ursäkt

Jag vill verkligen be om ursäkt för att jag inte svarat på de mail som jag får skickade till mig från läsare. Ni vet vilka ni är och jag tänker dagligen att jag ska och vill svara er. Jag vill verkligen det för jag vet att man behöver få höra från de som sitter på erfarenhet från uppgiften man just står inför, hur man får det att fungera och att det faktiskt kan göra det också.

Jag känner mig hedrad av era mail och ska försöka få eller ta tiden att svara er. Hav tålamod med mig bara.

Kärlek.

Om färg

Det här med mat är verkligen grejen. Piffar även upp blöjbytena så både mor och son blir glada!

Nä, men allvarligt talat så undrar jag om det som lämnar kroppen blir mer frätande i blöjan när barnet börjar käka mer fast föda än när det bara käkar bröstmjölk?

Jag har nästan varit blöjbytarfascist för att undvika blöjeksem, eftersom jag refererar till hur det känns för mig själv ca en gång i månaden. Det är ju en mindre angenäm upplevelse att gå runt och liksom vara vadderad just där. Nu är säkert den liknelsen helt uppåt väggarna och jag har avslöjat hur min inte så smickrande del av hjärnan fungerar, men det röda har nu anlänt. Jag antar att det var tvunget att komma någon gång så nu luftar jag och smörjer till han blir uttråkad av att ligga på frotté.

Om bloggrelationer

Visst är det konstigt att man kan känna sig nära en person man aldrig träffat. En bloggvän, som man följt ett tag, som man konstigt nog kommit lite in på livet, kanske med betoning på lite men ändå.

En av de här personerna ligger antagligen och trycker ut en vattenmelon just nu, om den inte redan anlänt, och jag känner mig helt nervös.

Så skumt att man kan känna så för någon man aldrig träffat, visst?!

Ta i nu, bästa kvinna!

Rena High Chaparll

Bostadsmarknaden i Stockholm är bortom all vett och sans. Men marknaden på Blocket alltså...Det är där allt djävulskap samlas, det är jag övertygad om. Kan ingen stoppa den här utvecklingen och människorna där, som lägger på det dubbla på hyran? Kan den inte bara försvinna?

En hyreslägenhet i Solna anno 1956 kostar inte mer här än någon annan stans. Problemet är bara att man inte kommer åt dem, om man inte stått i bostadskö sedan innan man beträdde jordelivet. Eller på blocket då. Om du hostar upp 10 000 i månaden för en förortstvåa, möblerad och på det två månadshyror i deposition, ja då kan du leva loppan i Södertälje, eller Kista eller Rinkeby. Säkert inget fel att bo på något av de ställena, men för det priset. Jäkla humbug!

Jag blir komplett vansinnig och nu börjar jag bli stressad över det här och jag är så dum att jag läser annonserna som kvällslektyr.

Så, är det någon som råkar ha en tvåa i rockärmen, i Solna eller någon söderförort, till rimligt pris så hojta! Jag är världens bästa hyresgäst, det lovar jag!

Hallå världen!

Världens bästa barn somnade just för sig själv där i spjälsängen. Med Ninen (tänk att det är jag som kallar den det, inte han.) mot näsan.
Så snusar han som bäst och mitt hjärta blir som ljummen choklad.

Vad beträffar mig och min sömn siktar jag på läggdags kl 22:00 strax efter det här.

Ett BB i rosa och blått

Vad sägs om att föda på ett Hello Kitty-BB i Taiwan va? Jag har ingenting att tillägga.

Bild här

Det där som gick oss förbi

Läste det här: Inser att jag ett och samma fack för sverigedemokratröstare och de som inte ens försöker dela lika på föräldraledigheten. hos den här twittraren, via När du inte orkar ringa en vän.

Vi diskuterade det här så sent som igår kväll, jag och pappan och jag har väl just kommit över eller snarare insett mitt brutala snedsteg. Jag har hamnat i den berömda kvinnofällan. Egenföretagare och ensamstående = dubbelarbetande. (även om det skulle vara värre att vara egenföretagare sambo/maka och dubbelarbetande.)

Eftersom vi har gemensam vårdnad och allt det fungerar bra skulle man ju kunna tycka att vi delar på föräldraledigheten. Om inte minst för att jag ska kunna få igång min ekonomi. Men nu står vi här, inför faktum. Jag få köra dubbelt. Vår situation har liksom fällt skugga över delad ledighet. Totalt. Vi har haft för mycket annat att pussla ihop - relationen, avståndet, resor, ekonomi och det är ju egentligen en sketen ursäkt i sig, men det har helt enkelt varit för svårt att tänka framåt när man inte vet hur det kommer se ut nästa vecka, eller veckan efter det.

Igår var jag vansinnigt besviken, arg och ledsen över det här, men idag har jag accepterat att vår familjesituation inte gör det här särskilt lätt. Han får stå över det vardagliga deltagandet i sin sons uppfostran och uppväxt och jag får driva min karriär på sparlåga och vara den dubbelarbetande ensamstående modern. Och med det menar jag inte att det skulle vara en rättvis fördelning. Att det ena väger upp det andra. Det är snarare den sorgliga sanningen.

De tre månaderna som han är föräldraledig får jag se till att jobba häcken av mig. Och till hösten ska liten börja dagis. Så var det tänkt. Och jag är inte sverigedemokratröstare.

(OBS! Jag inser att den kritiken twittraren utfärdar inte är menad för sådana som oss, men eftersom jag anser mig vara person medveten om jämställdhet tar jag åt mig ändå. OBS 2! Jag håller inte med om liknelsen odelad föräldraledighet - sverigedemokratröstare. För mig är sverigedemokratröstare långt värre.DS.)

Ett litet steg...

Minibossen

Vi kan väl läsa den här trevliga boken om Nicke Nyfiken, föreslår jag.

Nja, jag vet inte, men ok då, verkar han tillslut tycka.

Nickes godnattbok bli det och jag läser Nicke Nyfiken, sov gott lil...

Redan här blir barnet uttråkat, brölar sitt uttråksläte, sparkar och fäktar.

Jag vänder blad och börjar; dröm att du ka

Brölar sitt uttråksläte, sparkar och fäktar

Jag vänder blad och börjar igen; Dröm att någon gå

Samma sak igen.

Ingenting händer snabbt nog för den lilla bossen. Jag är alldeles för långsam för honom. Idag slog han nog dessutom rekord i otålighet och uttråkan på samma gång. Fem minuter i babysittern--> uttråksbröl, fem minuter i babygym --> uttråksbröl, fem minuter stå och hoppa på min mage --> uttråksbröl, fem minuter i matstolen...och så har vi hållit på hela dagen. Med paus för två halvtimmeslånga slumrar. Hujedamig!

Om tuffa kvinns

Många bloggar läser jag lite sådär i smyg. Lämnar aldrig avtryck, länkar inte, utan läser någon gång då och då. En av de jag alltid återkommer till är Fröken Sverige. Hon är en ensam-mamma som lämnade allt och valde att starta om livet på nytt. Utan han den där som slår och trakasserar. Jag imponeras av hennes mod och styrka, samtidigt som jag fylls av hopp och jag önskar allt går bra för henne och lilla familjen.

På hennes blogg hittade jag idag en länk till en kvinna som valt att bli mamma på egen hand, och från hennes blogg hittade jag ännu fler i samma situation. På de här bloggarna finns det väldigt lite gnäll om hur jobbig vardagen är med till exempel kolik och sömnlöshet som följd.

Här skulle jag kunna mala på om en hel del som skiljer oss åt - vi som "råkat" bli gravida och de som själva valt det. Vi som "råkat" gnäller nog mer. Det är min uppfattning. För även om vi som "råkat" bli gravida har valt den här vägen så tror jag att de som på eget initiativ valt situationen själva, genom att inseminera sig, kan vara mer till freds med det som blivit. Jag vet inte. Svammel och kladd och dimma regerar i min skalle dagarna i ända, så jag kryper väl in under min sten igen.

Jag är trött. (Gnäll)

På önskelistan just nu

Att bo i en lägenhet som är precis så bra som i en av mäklare författad objektsbeskrivning. Där vill jag ligga i en stor säng, under ett fluffigt täcke mellan mjukaste satinlakan, fjädrigaste kudden. Ljust, dammfritt och svalt.

Medan jag sover 12 djupa timmar står Per Morberg i köket och hugger ihop en potatisgratäng med yxa. Bland annat. Han lagar andra tillbehör också. Allt lagat på litervis med grädde och jag vaknar till oset av nygräddad potatis, kanske lite fågelkvitter och solsken.

Sömn och god mat. Ungefär så.

Sånt man kliar sig i skallen över

Det här med blöjor. Vilken jäkla djungel, upptäcker man när man köpt fel. Samma märke, men de där figurerna på blöjans framsida ser ju helt annorlunda och blöjutrymmet, där allt hamnar, är så stor att man liksom få knöla ihop det i bodyn. Det ser ut att bli ganska obekvämt för en bebisrumpa.

Nu har jag i alla fall gått till botten med det här för att råda bot på min förvirring. Det finns tre (3!!!!!!!!) olika sorters blöjor i varje viktklass. New baby, Active fit och Baby Dry. Är det verkligen nödvändigt, undrar jag? Kan inte en och samma blöja bara vara för en new baby och samtidigt vara lika torr som Baby Dry? Och kan inte New baby och Baby Dry funka lika bra när bebisen börjar bli lite mer aktiv utan att det krävs en Active fit?

Sen undrar jag över den här Easy Up. Är inte det jäkligt knöligt att byta en sådan när hela blöjan är full av bajs och man måste trä benen ur geggapaketet? Efter att just ha bytt en fullastad blöja (och byxor och body), tycker i alla fall jag att det känns oundvikligt att liksom dra med innehållet längs benen och ner över fötterna.

Från den ljusa sidan

Alltså vad gör man med en nästan sjukligt missnöjd unge? Jag är övertygad om att jag provat allt.

När han gnäller och lever om som värst, när han liiiider och ojar sig som mest, då sjunger jag ingen förstååår hur dåååligt jag måååår. Ni vet den nån papegoja sjunger i Lejonkungen. Den som fortsätter med far jag kan inte få upp min kokosnöt didillididi.

Glitter, flärd och glamor

För andra gången den här veckan torrkokade jag de små potatisbitarna som skulle bli dagens smakportion......På grund av att den missnöjda bebisen krävde underhållning. Underhållning till tusen kan man säga...
...När varken lek eller sång fungerade som bot mot gnäll bestämde jag mig för att en promenad var på sin plats...

...För i det här sövande vädret är det väl nästan omöjligt att hålla sig vaken...

...I hallen passerade jag spegeln. Konstaterade tyngdlagens påverkan, sa typ a men va fan i en utandning och gick vidare mot affären där frukt- och grönsaksdisken kändes angelägen...

...Promenaden blev inte länge än så för sonen sov sedan vi lämnade huset. Dvs. syftet uppnått och vädret var bara äckligt så jag gick hem och lagade mig en någorlunda innehållsrik sallad...

För å emot å jadajadajada

När statistiken talar om för mig att bloggen följs av läsare i Kenya, Nya Zeeland, Norge, Finland, Litauen, USA och några länder till, hur många som följer mig och Ludd, då sticker det dåliga samvetet till i mig. Barnet på internet. Det är så himla svårt.

Innan jag fick barn var jag övertygad om att jag aldrig skulle exponera det på intenet. Men nu. Det går ju inte. Jag är för stolt helt enkelt. För stolt över honom. Och mig med för den delen. Och varför skulle man inte visa upp det man är som mest stolt över i sitt liv.

Men ändå...det gnager lite.

Argumentet mot är så klart att jag stjäl hans integritet. När man ser på det så känns det ju helt fruktansvärt. Men så tänker jag hur stort övertrampet är när man låter honom hoppa från en främmande famn till en annan en hel kväll. Så klart en väldigt ojämn jämförelse.

Men ändå...det gnager lite.

Jag blir aldrig klar med de här argumenten. Kanske man bara ska luta sig tillbaka ett slag och försöka ta det hära internettet med lite mindre allvar.

PS. Jag är väldigt glad för att jag har alla er som läsare. Bara så ni vet!

Blank

Försöker lämna ett avtryck här men det finns inget sammansatt innanför pannbenet idag. Gårdagens kalas blev sent och vi var inte hemma och i säng förrän närmare två. Högst olämpligt för den som redan går back på sömnen, men kalaset var gemytligt i lantlig idyll. Idag har vi en lägenhet att kolla på och ytterligare ett kalas att äta oss igenom. Tredje födelsedagsfirandet på en och samma helg.

Skön söndag alla!

Baby in the gym

Babygymmet uppskattas äntligen. I alla fall i små stunder, tills han börjar gasta och gorma åt de där figurerna som aldrig släpper taget. De ska ju ner. Ner och in i munnen!

Kalashelg

Om begränsning och rädsla

Efter nattens bravader känner jag att de där tre resliga poliserna gärna kan få stå utanför min dörr och mina fönster PÅ NEDRE BOTTEN och beskydda mig dag och natt. Jag blev skrämd. Och ok, jag erkänner för mig själv och alla andra som tyckt jag varit galen som hyr en lägga på bottenvåning att det kanske inte är en sån bright idea ändå.

Men som om alternativen då stod som spön i backen.

Avskyr verkligen att känna mig rädd och begränsad. När jag bodde i London blev jag en gång förföljd av en man, ända in i min hiss och upp till mitt våningsplan följde han mig. Då hade jag ändå gått en halvtimmes promenad från Oxford Cirkus. Och det hade han med. Uppenbarligen. Och när jag skulle gå ut ur hissen frågade han om han fick följa med in för jag var ju så vacker. As if, va?!

En annan händelse:
På väg hem från jobbet strax efter 23.00 när puben där jag då jobbade stängt. Tar tunnelbanan och går från den hemåt. När jag närmar mig puben som ligger ett kvarter från där jag bodde ser jag en bil. Runt den trevar en man. Suspekt så klart. När jag passerat puben och har ca 100 m kvar att gå hem kör bilen upp framför mig och ut hoppar en enormt taggad och speedad man. Viftar med kniv och hojtar give me the focken bag man, now! Det han fick var en mobil värd skrot, tre pund och min favoritmössa. Hoppas han hade jolly good för de småstenarna.

Sånt här gör mig så förbannad.

Lejonhonan i mig

Näe. Jag dör lite här nu. Av fler än en anledning.

Jag bor på nedre botten men gillar inte att bo i mörker med nerdragna rullgardiner så jag har insynsskydd. Sent ikväll, när vi kommit hem, satt jag i soffan och tog det lugnt när jag ser en siluett tona upp sig utanför. Den stod kvar där ett tag. Sen hörde jag snön knarra. Näe va fan, tänkte jag och reste mig upp och möter ett par ögon. Fräckheten att stå och glo rakt in i mitt hem. En vuxen karl. Jag blev så förbannad och slet upp fönstret och skrek efter honom att inte våga göra det där en gång till. Sen ringde jag polisen och nu är en patrull ute och söker efter honom.

Tydligen går det runt en fönstertittare här i området.

Nu rusar stressen, adrenalinet, insulinet eller vad tusan kanske allt på en gång, runt i kroppen på mig, de där ögonen fastetsade på näthinnan och nattsömnen är med största säkerhet ett minne blott.

Uppdatering: Tre resliga poliser kom och förhörde sig om läget. De kändes trygga men jag sover fortfarande inte.

Missunsamhet

Efter idag tycker jag det är orättvist att folk som ändå bara fotar med automatisk inställning på sin digitala systemkamera faktiskt har en och inte jag. Hu!

Mama plockar poäng

Mama var inte så farlig den här gången. Kanske det beror på budgetspecialen som trängt ut de annars snordyra prylarna, eller reportagen om vanliga dödliga. Jag är till och med lite nöjd. Inte helt tillfredsställd, men nära nog.

Artikeln där farmödrar, eller snarare Amelia Adamo, ger tips till den yngre föräldragenerationen stämmer på pricken överens med min egen uppfattning.

Farmoderns fyra tips förkortade och tolkade av mig:

#Lägg ner det nojiga curlingbeteendet.
#Släpp kontrollfreaket i dig och tillåt dig ta saker lite mer som de kommer.
#Koppla bort inredning- och prydlighetshetsen.
#Tagga ner. Man behöver inte ha perfekta boendet, perfekta jobbet, perfekta kroppen, perfekta vänkretsen.

Präktiga utmaningar

Idag ska vi vara ett av de där störiga ekipagen i klunga. De som proppar igen gångbanor, blockerar ett helt fik och fyller luften med konstiga dofter och hög ljudnivå.

Jag är nästan nervös. Tänk att det ska vara så stor grej för mig att umgås med mammor och barn i grupp. Jag har ju liksom tagit klivet över till andra sidan. Förut kunde jag irritera mig på de där grupperna och den plats de upptog. Nu är jag där själv och det krockar i skallen på mig. För jag irriterar mig fortfarande på dem.

Samma sak med gravid- och mammabloggar. Finns det något präktigare?! Man läser så klart det man är intresserad av och det man har behov av och trots att jag själv driver just en sådan blogg, som inte så sällan dryper av präktighet, tycker jag fortfarande att det är den präktigaste typen av bloggar alla kategorier.

Hur kommer det sig att graviditeter och moderskap uppfattas som präktigt? En del bloggare känner det på sig, att nu är präktigheten nära, och vill inte uppfattas som uppblåsta, självupptagna preggos och ber om ursäkt för att det nya upptar var och varannat inlägg. Det är ju inget konstigt med det, att graviditeten upptar det mesta av ens vakna tid för det gör ju det, men ändå kan man inte stå för det riktigt och måste ursäkta sig. Sänks statusen på bloggen om man driver en med inslag av graviditetsnojor, inköp av skötbord och förlossningsrädslor?

En av livets stora frågor antar jag....

I alla fall. "Mina" mammor är himla trevliga och jag behöver lära känna lite folk. Kanske jag kan lära mig slappna av i det här så småningom.

Hjärnsläpp

Det ligger en högljudd krabat på golvet och gastar. På radion Ring P1.

Försök behålla vettet i den kakafonin.

Kicken

Medan jag går och försöker anpassa mig till mammor i grupp på öppna förskolan kan ni testa det här. Rena meducinen för den trötta.Skala berget med apelsiner, morötter och citron.

Stoppa i juicemaskin.

Drick!

Förundran

Den här mäniskan är inte mer än en skit hög och ändå kan han så mycket. Till exempel grabba tag i en sladd till skrivaren. Dags att börja tänka barnsäkert kanske. I dessa särskrivningarnas tider är det inte skithög jag menar utan en skit hög.

Perspektivskifte

När en kompis till mig blev förälder för ett par år sedan uttryckte hon på sin facebook-status att det här med barn är fan inte grejen. Magstarkt tyckte jag då och det tycker jag fortfarande, men nu kan jag ändå förstå vad det var hon kände.

För mig är nog barn grejen ändå. Någonstans är det han som gett livet en meningsfull betydelse. Det är en formulering jag sällan tagit till mig tidigare. Men så ÄR det. Och det utan att bli totalt självuppoffrande och glömma sin egen identitet bakom det nya uppdraget som förälder. För tillfället är det nog rätt mycket så eftersom det inte finns varken tid eller ork att bejaka de egna intressena så värst. Men snart.

Längt

Det här har jag velat skriva sedan trailern började rulla på SVT.

Hanna Hellquist på TV. En egen serie om lycka. Det kan inte annat än bli bra. Hon är grym på så många sätt. Bara meritlistan: Författare, krönikör, Morgonpasset i P3-profil och en dessutom en stor personlighet. Totalt uppriktig och mänsklig. Kanske är det hennes värmländska dialekt som gör att hon känns genuin, uppriktig och bonnförnuftigt knasig. Jag struntar i vilket. Hon är grym och är en av få som är värd en helt egen programserie på TV.

Jakten på lycka börjar 18:e januari på SVT2.

Jag hejar på henne.

Tacket

Alltså sicka läsare jag har! Skulle just gå och lägga mig när jag ser att signaturen Buskis Blog skickat ett mail med mitt raderade inlägg som fanns i hennes feed. Hurra! Så himla snällt.

Här kommer det dådå. God natt.

Sentimental, vemodig, ältande. Det är jag det.

Jag brukar undvika att avlägga nyårslöften men ett mål jag har för det här året är att acceptera det som varit och inte gå runt och tänk om:a så helsikes mycket. Det är dränerande för både kropp och själv. Främst själen tar stryk av sådant. Men något som måste bearbetas (ett annat ord för älta, vara sentimental och vemodig) är 2010 för det ligger så nära och det är fortfarande vansinnigt känslomässigt.

Både jul och nyår var så surrealistiska. De högtiderna var inte lajbans förr förra året precis, inte det minsta, och när jag såg på min son i tomteluva nu i julas kunde jag liksom inte fatta att det blev så här bra och att han är så underbart fin. Och han är min och det är nästan inte klokt alltså.

Löftet version 2.0

Men alltså...min hjärna börjar nog ta lite stryk av den här sömnbristen. Förutom att torrkoka fyra ynka potatisbitar som skulle bli puré hamnade ca varannan tugga av min middag på golvet, glömt av att barnet lekt med en pappersservett som han, när jag vänder mig om, tuggar bitar av och säkert lyckats få ner en och annan i magen också och nu raderade jag ett inlägg om vad som är viktigt det här året. Orka skriva om.

I korthet handlade det om att det är hög tid att sluta upp med velighet, vara sentimental och vemodig och istället lägga det gamla bakom sig och att jag inte fattar att jag har en son som är så fin och att allt blev så bra ändå att jag började gråta på både jul- och nyårsafton eftersom de högtiderna föregående år var riktigt pissiga och nu var det så märkligt och surrealistiskt, men ändå så fint. Så.

Fool me once...

Jag gick på den. De fångade mig som i en liten ask. Mama alltså.

Jag gillar inte Mama av den enkla anledningen att jag inte känner mig tillhöra deras målgrupp. Glossigt och dyrt och långt ifrån min verklighet. Jag är inte intresserad av kändismammor med goda ekonomiska förutsättningar och alla möjligheter som följer med det. Inte heller av att köpa snordyra, oumbärliga prylar till min bebi.

Mama är antagligen väl medvetna att det finns sådana som väljer att inte läsa tidningen just av den anledningen. Så på omslaget till senaste numret finns musikern Ida Redig med sin 5 månader gamla bebis. Rubrik: Effys pappa sitter i fängelse. Och jag bara, oooh en som har det lite knasigt och struligt precis som jag!

Återkommer om hur det egentligen ser ut bakom den glossiga framsidan.

Tjuvstart

Egentligen ska man ju inte äta semla förrän det blir dags, längre fram i februari. Men när syrran kommer på besök med famnen full kan man ju inte gärna säga nej. Fint som snus var det. Kopparna fick jag av henne i julklapp. Hon känner mig väl. Semla och finkoppar menar jag.


Idag vräker snön ner. Vad passar bättre än att stanna inne med en bok. I alla fall i fem minuter innan man blir otålig och vill stå i knät och hoppa.

Vara eller icke vara

Det är dags igen. Ska luggen få komma tillbaka eller inte? Med det här irriterande håravfallet kanske det vore en idé att satsa på så lite hår på skallen som möjligt.

Bild från tidigare luggdilemma.

Svar på frågor om amning

Fröken Märkvärdig frågade lite om amning men det blev ett så långt svar i kommentarsfältet att jag tyckte det var lika bra att publicera det här.

Förts: Att amma är förbannat hårt jobb. Ett slit som gör dig helt matt innan du och framförallt ungen har lärt sig hur det ska gå till. Du svettas som en gris och knölar runt med kudde under ungen för att h*n ska hamna rätt och du får fasen inte till det där med att h*n inte ska ligga med huvudet i armvecket utan nedanför och h*n hackar med huvudet mot bröstet för att hitta rätt och det sätter igång utdrivningen så att mjölken sprutar (iaf för undertecknad) och du svettas ännu mera. Ungefär där har frustrationen börjat sippra ut genom tårkanalerna.

Tips 1: Lipa när det känns för djävligt och som att det aldrig kommer att gå. Ta ett djupt andetag och börja om. Om man har tur och ork sitter det efter några veckor och går av sig självt, smärtfritt dessutom. (Förutom den där utdrivningsreflexen som nyper till ganska lång tid framöver)

Går det att amma utan sår och smärta?Man hör bara om trasiga bröstvårtor och blod och stockningar. Går det att få det att flyta på problemfritt med bröstvårtor i gott skick och allt?

Jag får väl börja med att påpeka att jag haft det ganska lindrigt, vad jag förstår, i jämförelse med andra. Jag har varit en riktig mjölkko sedan den dagen mjölken rann till, så skräckhistorier om blödande och variga bröstvårtor stämmer inte för alla. Visst, det gör ont som satan, verkligen det gör det. Som tur är har jag sluppit både sår, var och blod. Men ont gör det. Ont så det svider bakom öronen. Och så den där märkliga känslan när reflexen sätter in. Obehagligt så det förslår, men allt är övergående. Stockning har jag *peppar peppar* ingen erfarenhet av ännu.

Tips 2: Om man nu som jag hade, ett sådant flöde att barnet sätter i halsen och blir mjölkduschad i ansiktet varje gång han närmar sig bröstet, antar jag att det läcker en hel del också. För att rädda de stackars vårtorna från konstant vistelse i fukt kan jag rekommendera att använda mjölkuppsamlingskupor då och då istället för amningsinlägg. Amningskupan är i plast och läggs i behån precis som amningskupor och har hål för vårtan som slipper ligga mot en fuktig amningskupa. Men hålla koll på flödet så de inte blir överfulla och skvalpar över. Finns på Apoteket.

Och på BB: Dina mest privata delar är plötsligt allmänt gods och barnmorskorna kommer antagligen att uppfattas som provocerande med sina idoga tips om handmjölkning. Jäkla otyg att ställa klockan på mitt i natten för att gå upp och pressa ut 2 ml när man är helt förbi och bara vill sova (Mer troligt är att du är så uppe i varv att du ändå inte kan sova.). Ungen sover ju ändå. Jag hann inte lämna förlossningssalen innan de var där och påpekade hur viktigt det var att jag försökte NU på EN GÅNG!

Tips 3: Försök att inte bli stressad av det. Gör det du tycker känns rätt för dig.

Om någon som inte hade det så lätt eller inte kunde amma vill berätta om hur det är/var så kan ni berätta det för Fröken Märkvärdig. Eller här, jag vill också veta!

Det smyger sig på

Det är tur att man inte är äldre. Hans energi och uppmärksamhetstörst hade tagit knäcken på mig om jag hade haft ytterligare några år på nacken. Inte utan att jag börjar oroa mig för hur min energi ska räcka till när han börjar förflytta sig på egen hand, pilla på allt och skada sig samtidigt som jag ska jobba.

Med andra ord så handlar det egentligen om karriärsnojan. Den tassar runt här nu.

Säg mig vad gjorde du igår

Igår var jag på min första lägenhetsvisning någonsin. Det var väl inte så märkvärdigt egentligen. Mer anmärkningsvärt är vad min hjärna sysslade med när jag fastnade mer för mäklaren än lägenheten. Inte som i attraktion, utan han hade en sån där andedräkt som fick mig att börja fantisera om vad han gjorde kvällen innan. Det var typ dyrt rött vin, vitlök och lyxlördag med frugan och goda vänner. Kanske på en krog i innerstan, där han bor, och efter middagen gick han längs isiga och knöliga gator på Östermalm.

Fast allt det här i begagnad tappning. Lite unken. Kanske var han lite bakis bakom den nytvättade och putsade kostymfasaden.

Det var bara det...

att en amningsbehå är ett plagg som blir extremt viktigt att trivas med när man är nybörjare på amning. Det har jag upptäckt såhär några månader in i den nya tillvaron. Fördelarna med bommulsbehå utan vaddering är att den är följsam och mjuk de första dagarna när brösten växer sig typ fyrkantiga medan mjölken rinner till. Sen, när det väl kommit igång kan det sätta till och okynnesrinna lite när som helst, eller forsa och inte så sällan spruta.

Jag har otaliga nätter vaknat liggandes i en pöl av mjölk. Otroligt påfrestande med det där öset, men det braiga med den mjuka bomullsbehån är att den inte blir lika blöt som den vadderade. Den torkar dessutom snabbt vid mindre läckage och är därför ypperlig att använda på natten.

Först när allt funkar och man ska börja ge sig ut bland folk kanske man vill känna sig lite piffig, tyckte jag det var bra med en neutral, stabil och något vadderad amningsbehå. De blir ju ändå lite tunga och opiffiga, bröna.

Kom att tänka på det idag när jag upptäckte hur slitna de där tunna behåarna blivit. De slits snabbt eftersom de kan behöva tvättas ofta. Bra då att ha ett par slit och släng-versioner och ett par finare.

Det var bara det.

Hemlagat vs köpemat

Här har man stått och skalat, kokat och mosat morötter och potatis. Stått som en mjölkko över moset. Moset ska spädas så. Med bröstmjölk, till puré. Kände mig moderlig.

Gensvaret var grimaser och aktiverade kräkreflexer så vi testar väl äntligen den där majspurén då. Oförståligt, men det var tydligen smaskens det.

I inkorgen

Årsbesked från CSN.

I die.

I bilder

I januari slet vi, jag och bästekollegan, med vår dokumentäridé. Livet var allmänt upp och ner och det var liv och det var död och det var kurator och det var tårar och piller som sattes i halsen och det var totalt jävla kaos.

I februari fyllde jag 30. Det firades måttligt i skuggan av det som pågick och jag tyckte magen blev rund och att allt luktade skit. Har antagligen världens bästa familj som åkte skridskor och grillade korv för att lätta upp stämningen för oss alla.

I mars hade jag plötsligt blivit stockholmsbo. Gick på starta egetmöten, hade framtidsångest, fick en lägenhet i Solna och sa hej till sprallmakaren för första gången.

I April spände byxorna plötsligt och på kontot hamnade starta egetbidraget för första gången.

I maj kunde jag inte få nog av vårdofter och stod med näsan i varenda vårbuske. Gjorde reportage om hormonbaserade preventivmedel för män och träffade fascinerande forskare och höll min första föreläsning tillsammans med kollegan. Heja oss!

I juni firades lugna midsommarn tillsammans med två av de bästa, i stuga vid Vidösterns kant. Magen var fin och behändig då.

I juli bar det av till Värmland för dokumentärinspelning. Bodde i husvagn på camping, skrattade gott åt dialekten, träffade fantastiskt fina människor och jag var tjocksmock och svullen och spräckte två par skor under de dagarna.
I augusti kom han. Den största kärleken.

Känslorna utanpå. Ständig oro, oändligt med frågor och de nya utmaningarnas tid. I september åkte vi nattåg till pappan. Han och jag. I Sverige är det val. Resultatet nedslående.

I okotober sändes dokumentären och vi fick fina ord. Börjar finna mig i rollen som moder och livet rullar på.

I november får jag äntligen se Mia Skäringer på Cirkus och jag blir än mer övertygad om att jag vill vara hennes vän. Rent ego!

Mitt i decemberhandeln i Stockholm sker en jälvmordssprängning. Vi firar fin jul, lilla familjen tillsammans. Det var mys och det var idyll för ett slag.