Flyttbestyr

Har just hackar mig igenom en midre glaciär som varit bofast i frysen under senaste året. Putsat fönster, packat...äh ni vet, flyttbestyr. Andra gången i år.

På fredag bor vi i vår första gemensamma lägenhet. Det ska bli så skönt! Tänk ändå, att bo i en stad där man kan hyra i första hand, med boyta på drygt 60kvm, rum som man kan gå ut ur och in i, stänga och öppna dörrar och allt till en dräglig summa varje månad. Livskvalitet!!

Att flytta från Stockholm kan vara det bästa jag gjort! I alla fall ur boendeaspekten sett.

Snart uppackade.

Bulldozern

Det ska tydligen kännas, den där vägen mot helheten. Manglad är en passande beskrivning på hur jag känner mig efter första besöket hos psykologen.

Men vad bra hon var! Hittade rätt knapp, som man säger, och jag har väl i princip just sluta böla. Att någon kan förstå så mycket om mig och vad jag gått igenom utan att känna mig. Det gör mig rörd.

Svarar på era braiga kommentarer så snart jag fått luft igen. Känner mig ganska platt just nu.

Och just ja, mycket kan man säga om primärvården, men det här var det mest prisvärda jag upplevt i den verksamheten. Värt varenda skattekrona!

Varför i hela världen?

I förra veckan fick vi med oss ett aktivitetschema hem från förskolan. Och döm om min förvåning! Aktivitetsgrupper indelade i pojk och flick. Att de ska dela in barnen efter kön redan i den här pytteåldern är inget annat än nedslående. Vad är poängen? Och hade vi inte kommit längre, nu igen? Har pojkarna redan börjat ta för sig mer, slåss de redan, gapar och skriker de så att flickorna behöver en lugn stund för sig själva?

Måste komma ihåg att fråga vad det där egentligen handlar om.

Boktips någon?

Jag har just börjat läsa igen. Skönlitteratur, ca 100 år sedan.

Började med två relationsromaner av Helena von Zweigbergk, men nu går det inte längre. Männen i hennes böcker är sådana apor alltså, självupptagna och uppblåsta av sina egon och fulla av medvetenhet om sina egna tillkortakommanden att jag inte kan fortsätta läsa. Kan inte stålsätta mig. De är idioter och det är synd om dem.

Det som fascinerar mig är Helenas insikt i de här männens känsloliv och psyken. Väldigt spännande. Men nu behöver jag gå vidare. Behöver något bra att bita i bara.

Tips?

Höstkostymer

Vet inte om jag gör det onödigt svårt för mig, men kläder till dagis som passar lek i höstrusk...Är lite som ett frågetecken över det. Inte mitt största huvudbry, men nära på. Tänkte att han klarar sig med tjocka byxor under regnställ när de är ute, men det ska enligt anvisning helst vara fodrade överdragsbyxor eller liknande.

Men så många alternativ det finns! Bävernylon, överdragsbyxor, windstopper, skaljackor, softshell....Overall eller tvådelat?

Jag gick bananas, försökte kolla på tradera där alla budar ihjäl sig på Polarn och pyret-munderingar. Tappar sugen, men borde väl åka och skaffa en billig uppsättning fleecefodrade doningar ändå.

Har ni erfarenheter av überpraktisk höstkostym för liten människa tar jag tacksamt del av dem.

Happy friday

Av tre anledningar är det happyhappy-dag idag.

* Oväntat mycket pengar på lönekontot när man gick ovetandes om att ens ha en lön på ingång.
* Halkade in på ett återbud hos en terapeut och behöver inte vänta i flera månader.
* Bitterfittan i mig fick sig en snyting efter att ha snackat med f.d kollegan/bästa vän om allt som hänt och därmed blivit mindre aggressiv - äntligen.

Sliskiga bubblare: Otroligt sällsynt ensamhäng med sambon på förmiddagen och att världens gulligaste barn somnade sittandes i vagnen på väg hem från förskolan och var fjantigt gullig.

Det var väl då djävlar om inte den här människan har påbörjat sin väg mot att bli hel igen.

Det börjar bli en vana

Från start har jag varit noga med att låta L somna själv i sin säng. Till en början var det för att jag var ensam med honom och körde hårt på att göra det som står i min makt att förenkla vardagen. Maximera sömn, minimera störningar som tröttar ut. Dessutom ingick det i min plan att han skulle lära sig att bli trygg och komma till ro på egen hand lättare. Och det har han varit också. En ren fröjd att natta, för det mesta. Är väldigt stolt över att ha åstadkommit det.

De gånger jag av praktiska skäl, så som att slippa hoppa upp och ner för att krama/klappa om tio gånger på en natt, plockat upp honom i min säng har vi båda retat ihjäl oss på varandra. Mest han tror jag. Medan jag försöker göra sådär mysigt och ligga och snuffsa bebisfjun, får han närhetspanik, sparkar och fäktar tills han frigjort sig från mammans mysighetsatacker.

Men nu då...Sedan i augusti har han varit sjuk tre gånger och det enda som hjälpt när det varit svårt att somna om har varit att ligga nära mamma. Och nu när de senaste nätterna varit helknas är det den enda metod som hjälper. Det är jag inte lika nöjd med. Men gud sikket mys det är ändå. När han ligger så tänker jag på honom som femtonåring. Mamman antagligen inte önskvärd i samma säng då. Vilken sorg!

Hoppas...

...att dagen blir bra trots att den började med försovning och att kaffekoppen sprack med kaffe i och allt rann ut och blev till en sjö.

Länken II och III

Att se det lilla barnet äta hemlagad mat med god aptit ger större tillfredsställelse än jag någonsin kunnat tänka mig. Tycker själv att jag är ganska bra på att hitta på rätter och att variera, men ibland tar liksom inspirationen slut och då har halvfabrikerade produkter agerat stand in. Det är helt ok då och då.

En som inte verkar lida av inspirationstorka är Ann-Louise som bloggar på Lilla matdériven. Hittade henne via Ekopyssel och hennes blogg är fullproppad med recept på mat som framförallt är väl sammansatt och lämplig för barn.

Inför förskolestarten tänkte jag en del på maten som serveras där. De serveras limpmackor, sylt, ketchup osv. Kände mig ambivalent inför det eftersom vi inte medvetet introducerat socker för honom ännu. Nu har jag tänkt att må så vara. Vi får helt enkelt se till att han få "bättre" mat hemma och nu när jag hittat Ann-Louise blogg kommer det definitivt bli lättare.

Dessutom! Jonna Dignelius bakom Amningshysteri, ännu en redig kvinna. Hon jobbar som kock på förskola och tipsar då och då om bra mat i sin blogg, som faktiskt fått höga betyg och beröm för sin mat av den kritiska föräldraskaran.

Länken

Läser henne då och då. Kanske har jag till och med tipsat om henne innan, jag minns inte så noga. Det gör ingenting för hon är bra och värd att länkas flera gånger om. Bloggaren bakom Ekopyssel är väldigt inspirerande med sin ambition att leva hållbart. Jag är i jämförelse rena mijökatastrofen, inser jag. Dessutom har hon en göllig onge som kallas lilla E.

Av och an

Efter två hemmadagar och fyra inte så krya dagar fick han gå till förskolan igen. Pappan fick lämna, jag har varit igång stora delar av natten. Den lille med. För första gången kände jag mig riktigt dålig som lämnade honom. Han kan ju inte ha sovit mycket alls, men tydligen var han lika glad som vanligt när han gick in till sina nya kompisar.

Vill minnas från den där Växa och upptäcka världen-boken att ännu en fas infinner sig nu runt ett års ålder Kan vara det, kan vara tänder, kan väl vara i princip vad som helst med en sådan liten människa. Jag tror han hade någon slags panik i natt. Han såg med uppspärrade ögon på omgivningarna och såg bara inte ut att förstå, som om det var första gången han såg rummet han sover i. Vad är det här för konstig värld? Vad vill den mig? Spänd som en fiolsträng, kasta sig hit och dit och verkade liksom inte veta vart han skulle ta vägen.

Fler med den erfarenheten av en ettåring?

Minimal lyx

Gnäll, gnäll och gny hörs från den lilla personen som sitter ca en meter och en bit till nedanför mig.

- Vänta mamma ska bara smörja färdigt med sin lyxiga foundation från det dyra märket som hon fick med den senaste föräldratidningen.

Smörjer och smörjer. Kan inte få nog av synen. Hur krämen bara fyller i alla gropigheter, hyvlar bort alla de här nyanlända plitorna, gör sammetslent och friskt, tar bort det grå och det nariga.

Fick någon slags lycko-upplevelse av den dyra provprodukten som jag smetade runt i ansiktet. Eftersom min ekonomi sett och ser ut som något katten släpat in har jag hållt mig till torra och dammiga produkter från stora kedjan. Spelar väl ingen större roll, har jag försvarat mig, vad man har i fejset. Men nu minns jag och längtar! Som jag längtar efter en redig burk av den dyra, men bästa foundation jag någonsin smetat i ansiktet. Så otroligt pigg och vaken jag ser ut nu alltså!

Särskilt såhär efter det fjärde överjävliga natten i rad.

På besök i männens värld

Att besikta bilen verkar vara lika känslomässigt och skrämmande för en man som det är för en kvinna att lämna cellprov. Det slog mig i förra veckan när jag besökte bilprovningen med bilen.

Eftersom det bara var andra gången jag besiktade en bil var det ganska spännande att se vad den där bilprovarn hade för sig, så jag följde med honom runt bilen. Lärde mig bland annat att när spindelleden börjar ge sig, ja då är det inte långt kvar tills bankkontot känner av det. Ok. Det fixar sig väl. Så långt inget att oroa sig för, tänkte jag.

Det var när bilprovarn tog med sig den lille bilen på en provtur utanför som jag märkte av de två männen som stod nervöst trampandes i bilhallen medan andra bilprovare testkörde deras kära ägodelar.

-Vad är det för årsmodell på den där, sa en av dem med händerna i fickorna och axlarna uppdragna till öronen.
- 97:a, tror jag (bryr mig inte, bara bilen rullar).
- Aha, min är en 96:a (samma bilmärke, annan färg)
- Jahaja, säger jag och återvänder till en intervju i en gammal Amelia som ligger och skräpar.
- Hur mycket har den gått?
- Ganska mycket, runt 24 000 tror jag.
- Min har gått 28 000.
- Oj det var mycket.
Paus. Han ser sin bil stå ute i ösregnet och tar sats:
- Aha, går det bra eller?
- Jodå det tror jag (bara bilen rullar).
- A, du vet det har blivit mycket grusvägar i sommar. Till stugan och så. Det tar på den (inbillar mig han kallar den henne).
- Aha, vi får hålla tummarna då (försök till lugn).

Bilprovarkillen kommer tillbaka med min bil och säger att någon återkoll inte är nödvändig. Spindelleden kan vänta till våren, bara byta det trasiga parkeringsljuset.

Nervösa mannen syns i ögonvrån. Han ger mig tummen upp när jag lämnar bilhallen och jag säger lycka till.

Kan inte låta bli att fnissa åt den manliga nervösheten inför en bilprovning. Har aldrig tänkt att det är känsligt. Och kan inte heller låta bli att tänka om han var sådär nervös när frugan hans förlöstes?

Tack och vaccinationsrus

Tack för kommentarerna om utomhusvistelse på förskola. Att det varierar mycket från förskola till förskola kunde jag tänka mig. Och visst har vi fått schema, men jag har hittills tyckt att det inte stämt så bra med de där utomhuslekarna på förmiddagarna. Nu är inskolningarna över och det är nog som någon av er sa i kommentarerna att de tar det lugnare med aktiviteterna under de perioderna. Hoppas jag.

Idag är vi hur som helst hemma. Vaccinationen L fick i fredags måtte varit en hästdos. Ungen har varit helt upp och ner, sömnlös, speedad, dödstrött, feber upp och ner, fram och tillbaka, übergnällig och klängig. Nu börjar det äntligen klinga av. Vilken pärs alltså!

Bortskämd mammas klagan

Angående förra inlägget och min tidigare annonserade inställning till tvåsamhet. Fattar ju att det låter som att jag blivit tvingad in i den här relationen med pappan. Så är det förstås inte och för det mesta flyter allt på bra. Men eftersom jag är så van vid styret och stället, och han inte är det, så uppstår det en hel del konflikter. Det tror jag också är bra för vi tvingas liksom ta tag i allt det där som så lätt blir hängande i luften.

Många gånger har jag tänkt att det är bättre jag gör det själv, eftersom jag vet hur och när det ska göras, istället för att låta honom hitta sina egna sätt att göra det på. Men sedan är det där här med initiativ. Jag vill att allt ska vara lika självklart för honom att göra som det är för mig. I mina bittra stunder pyser det över och bara fragment av situationer hamnar här.

Delad börd är guld värd...eller nåt

Jag är smärtsamt medveten om att min bitterhet syns i inläggen här. Jobbar som sagt på att radera den, men nu måste den ut, ännu en gång.

Det här med att jag varit ensam med L under nästan hela första året har onekligen påverkat mig på flera sätt. Förutom besvikelsen över att saker inte blev som de var tänkta i dåtid har jag väldigt lätt att bli bitter över hur det daltas med föräldrar som är två, i relation till hur lite det daltas med ensamstående föräldrar.

Det är tungt, även för två vuxna människor som delar på uppgiften, det är jag medveten om. Men jag kan inte låta bli att störa ihjäl mig på klagan som kommer från föräldrar som lever och uppfostrar barn i par. Ännu mer på dem som ömkar dem.

Sedan jag och pappan bestämt oss för att ta steget ut och leva tillsammans känner jag mig otroligt bortskämd, ibland till och med lat. Vi är två som kan dela på allt. Jag behöver inte vara den som byter varje blöja, behöver inte stiga upp varje gång L vill bli klappad i natten, inte behöver vara ensam om att lekalekaleka med honom, inte ta alla beslut själv, inte ensam om att mata, bada, natta, underhålla, noja och skratta, att en natt då och då ligga på en madrass på vardagsrumsgolvet och få sova en hel natt. Sådant är inget annat än lyx!

Det finns mycket som är svårt med att leva tillsammans, men nu skulle det här för en gångs skull vara ett inlägg om de positiva inslagen i tvåsamhetsliret. De negativa kommer, var så säker.

Frigörelsen

När vi hängt av oss i kapprummet tar han tag i mitt ringfinger och börjar gå mot dörren. Han vet hur det går till nu. När jag öppnar dörren åt honom rusar han in med mig efter och ett "aaaaaahhh". En fröken möter med ett glatt god morgon och han ler som en sol, sedan tar han sig an musikleksakerna och dansar loss. När jag säger hejdå vinkar han åt alla andra utom mig. Jag är tydligen redan bortglömd.

Jag är så tacksam för att den här inskolningen har gått så bra. Fröknarna säger att han gråter när de andra barnen gråter. Min känsliga lilla sprallonge. Det har han alltid gjort, men det går över så snart han blir omkramad eller klappad på. Utöver det går allt bra. Han äter, leker, sover, skrattar, dansar och när han får stå själv vid det lilla handfatet i lagom höjd och tvätta händerna då är lyckan total. Ordförrådet byggs på för varje dag. Ramsorna är många, långa och obegripliga. Koutykoutykouty flakfloyt. Självklart!

Undrar dock över en sak. Ni som har eller har haft barn på småttingavdelning, hur mycket är de utomhus och leker om dagarna? Jag förväntade mig att de skulle vara ute långa pass under dagarna, men det verkar inte vara så här. Är det generellt så att de är ute mindre på småttingavdelningar än på de för större barn, eller är det bara så på vår förskola?

Det var jag värd

Igår var jag ensam från klockan åtta till klockan slog halv tre. Förstår ni hur mycket tid det är?! Det är jättemycket tid. Mer än ett år har gått utan att jag haft en endaste dag för mig själv på det här sättet. Ingen som kräver min uppmärksamhet. Underbart!

Dagen överrumplade mig något och jag hade inte planerat ett endaste dugg vad jag skulle ägna mig åt. Lägga mig i en kärringgrill och tina upp kanske? Jag har ju saknat sommaren så. En promenad och en bastu? Städa? Dricka hela, varma koppar med kaffe istället för de som annars står och blir fisljumna innan jag hinner få dem i mig?

Jag gjorde inte mycket. Vid tiotiden pockade saknade efter den lilla människan på. Sedan läste jag en bok och ett gammalt nummer av Bang. Bra gjort!

Femhundraspänn

Ett gymkort eller gå i terapi. Bara det ena skulle göda det andra, det vet jag. Fysisk aktivitet räcker långt för att få den mentala hälsan att friskna till. Men den där som ligger på djupet och trasslar. Det där som grumlar det klara, det är svårt att komma åt på egen hand.

Någon gång, när jag tjänar pengar på riktigt, då ska jag unna mig båda två. Sålänge ska jag terapia mig fram på de höstblöta skogsvägarna, i alla fall tills snön kommer.

En knuff i rätt riktning

Efter att ha tryckt ner bitterhatten redigt långt ner på huvudet har jag traskat runt som en bitterfitta, muttrat där jag suttut i min mörka källare och hatat, spretat, svurit och varit allmänt förbannad på allt och alla, bestämde jag mig för att börja se positiva saker. Det slog mig igår när jag för första gången på mycket länge tog en barnvagnsfri promenad. Dessutom på höstig skogsväg. Sådant brukar fylla mig med inspiration. Blöta, höstiga skogsvägar alltså. Men igår.

Fan vad skona skaver! Ont i knäna! Ååååå vad tung jag känner mig! Förbannade människor! Det senaste året, ååååh! Trött! För trött för att njuta. Orättvisa, förbannat orättvist. Så oinspirerad, ofokuserad, trasig och liksom rotlös.

Att komma på sig själv med att håll på sådär är inte en seger. Det är en sorg. Är så less på att vara arg. I fyra månader har jag gått runt och varit ilsk som ett bi. Det är och har varit hemskt. Slöseri med energi och tid och närvaro. Men så i morse påminde den spretigt röda kalufsen som låg bredvid mig om alla fina stunder vi haft och kommer ha tillsammans. Tänkte tillbaka på tiden då han låg vid bröstet, okristligt tidigt på morgonen, med armarna i kors, som en liten munk eller så. Han såg alltid så tacksam ut när han ammade. Full av vördnad. Sådant är fint för själen att tänka på.

Så nu är det banne mig tid att lägga saker och ting bakom sig. Se framåt. Värna om den här lilla familjen, mitt team. Jag ska bli snäll och glad igen. Jag vet inte riktigt hur ännu, men insikten har i alla fall fört mig åt rätt håll.

Dagens ungdom

Det började med en bok som L fick av sin farmor. Helt knäpp, nästan psykedelisk med sina ljud och märkliga figurer i techno-färger. Jag visade den för en vän med barn som utbrast att det där var grejer det! Barn älskar tydligen figurerna och ljuden "I Drömmarnas trädgård".

Ninky nonk, Pinky ponk, Makka pakka, Igglepiggle, Upsy Daisy är några av de lustiga figurerna som bevisligen även uppskattas av väldigt små barn. Bokform, dvd eller i de mindre formatet som lekbara figurer verkar inte heller spela någon roll. Anythig goes.

Se bland annat här!

Bild: svt.

21:45...

...sitter jag bänkad framför tv:n. Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. På SVT1.

Fredag och skilsmässoämnet

Å, så välformulerad och rättstavad jag är här på sistonde. Vet inte vad jag ska skylla på riktigt, men inläggen far iväg med en rasande fart. Orkar inte rätta till, man får ta det så, även om det onekligen ser illa ut.

Nu är det fredag. Det betyder att första inskolningsveckan är avklarad och jag tänker mycket på skilsmässodebatten som rullar i media. Kan vara den bästa debatt jag följt. Bäst på så vis att den tar upp ett ämne som vi sannerligen behöver diskutera och kanske mest de faktorer som ligger bakom skilsmässorna. Jag menar det där som skaver till vardags - vem gör det och vem gör si och så och det andra? Höra och se varandra, tillåta, utvecklas, klappas och klappa. Dålig är den för att kritiker alltid vill landa i att det är kvinnan som vill skiljas för att kunna förverkliga sig själv och låta barnen komma i kläm. Tröttman alltså. Tvåsamhet....ännu mera tröttma.

Och så undrar jag om jag någonsin kommer att tro på och kunna förhålla mig sunt till den konstellationen Och! Varför är jag så motsträvig? Mina föräldrar firade 30 år som gifta i somras. Är det därför? Borde jag inte bli som dem då med tanke på kulturellt arv osv....? Är det det jag vill ha men känner mig misslyckad eftersom jag själv inte ens är i närheten av att leva ett så stabilt och tryggt liv som de levde i sina 30-någonting och därför väljer att tycka illa om det? Åh, alla dessa frågor. Var finns analysen?! Behöver jag säga att det snurrade i skallen på mig i natt när jag inte kunde somna om efter att barnet vaknat för elfte gången under natten?

Jaja. Nu är det fredag. Ikväll blir det tacos i tvåsamheten. Kanske lite Doobidoo till det och somna i soffan kl. 22.

Skilda världar

Tillsammans med L skolas en pojke med föräldrar från Syrien in på förskolan. Idag lärde jag känna mamman lite mer över våra pysselpärmar och nu kan jag inte släppa henne. Jag får för mig att vi är nästan jämngamla.

Hon har bott i Sverige i två år, är gift med en syrain som bott här betydligt längre, blev gravid snart efter det, när den pojken var fyra månader blev hon gravid igen. Med sig i bagaget har hon en femårig universitetsutbildning, men kan ingen väldigt lite svenska och har inte kunnat gå klart på SFI eftersom hon varit gravid och nyförlöst i ett par år.

Jag blir så fascinerad av henne. Våra världar ser så annorlunda ut. Hon är trött som en liten sömnlös apa, men ler ändå när den lille pojken som inte förstår svenska gråter efter henne. Hon är så stark. Det syns.

Nästa vecka ska vi gå till biblioteket tillsammans med barnen. Min första icke-svenska vän på hemmaplan. Skäms över det. Att det skulle ta över 30 år?

Hej "svensk".

Innan och efter

Det här med inskolningen på dagis, som visst heter förskola nu för tiden, det går så himla bra! Har våndats en del över att han är så liten fortfarande, men när jag ser på de andra, lite äldre barnen som också skolas in blir jag övertygad om att det är helt rätt. En tvååring verkar betydligt mer föräldrakär och känner sig tryggast i mammas famn, medan min unge vinkar hejdå (om jag har tur) och gnager vidare på sin platshäst där han sitter på golvet. Inga tårar, inget ledsna ögon fastklistrade mot dörren som mamma eller pappa gick ut genom när de sa hejdå.

Nu sitter jag inte på någon överdriven erfaren, men vill ändå påstå att det finns få nackdelar med att skola in sin unge tidigt. Det är nog i ärlighetens namn mest av egoistiska skäl som jag inte har velat ha honom på dagis vid bara ett års ålder. Han kan till exempel inte gå helt själv ännu. Tänk om jag ska missa ögonblicket när han släpper och stapplar iväg på egen hand?

Nä, det blir bra det här. Bäst faktiskt.
Och som alltid - alla ungar är olika.

Pysslig - mitt nya epitet?

Det här med inskolning på dagis innebär inte bara att skola in sin högt älskade ongabyting i den kollektiva världen, mamman ska pyssla också. En fin, fin pärm ska hon pyssla ihop, medan ungen leker med andra snortottar (på alla barn rinner strida strömmar snor från näsa till mun just nu). I den fina, fina pärmen, som hon har pysslat finfin med tyg, ska hon pyssla in bilder på saker och människor som betyder mycket för det högt älskade barnet.

Snart är jag klar med den. Då ska ni få se hur pysslig jag blivit. För jädrar vad jag har pysslat till!

Hälsnigar opysllig.

När sömnen blir det enda man tänker på

Läser hos Fröken märkvärdig om sömnlösa nätter och kastas tillbaka till "fyramånaders-krisen" som jag kallar den. Jag gick runt på minimalt med sömn då eftersom ongen lät som att han jagades av hungriga odjur i sina drömmar. Han kastade sig av och an, vaknade och pep och om han inte vaknade, utan bara pep, så var det jag som vaknade. Hela tiden. Somniga nätter hann jag just falla in i sömnen när det var dags att vakna igen. Fy säger jag. Fy farao. Man är långt ifrån sig själv under de förhållandena. Huvudet i konstant dimma, bomull i öronen, grus i ögonen.

Utöver den "krisen" har jag varit väldigt skonad från sömnlösa nätter. Tack och lov, ta i trä och peppar osv. Men jag kan verkligen förstå hur Fröken märkvärdig känner sig. Det är ett rent helvete att inte få sova ostört under så lång tid. Inte en endaste natt. Man blir besatt av frågan om sömn. När ska jag få sova, hur, kommer det ens bli möjligt för mig att sova, närnärnär, hurhurhur? Och samtidigt möts man av hyggliga människor som delar med sig av sina erfarenheter. "Nä vi har inte sovit en hel natt på sex år". Att få en sådan kommentar som ensam förälder är som att slå av fötterna. Man vill bara skrikfråga hur det ens varit möjligt för dem att INTE få sova en hel natt på sex år när de är TVÅ.

Med det här inlägget vill jag alltså visa lite extra sympati för ensamstående föräldrar som lider av svår sömnbrist och önskar att jag kunde ge er ett par timmar av min egen nattsömn.

Ur led

Känner att jag har svårt att engagera mig i bloggen och inläggen så mycket som jag skulle vilja. Det fattas sammanhang, både privat och i bloggen kan man säga.

Hoppas jag är ikapp snart.

Hösten kom med bud om gnäll

Gula löv som klibbar mot regnvåt asfalt. Då vet man att det är höst. Vrålmycket höst. På många sätt känner jag mig snuvad på sommaren. Inte en endaste dag har jag vistats på stranden. Inte somnat i solen för att vakna snurrig och vimmelkantig, inte känt het sand under trampdyorna och inte våndats när det kalla vattnet stiger upp över låren. Både för och nackdelar, men nu måste jag vänta till nästa sommar och det är ju en evighet till dess.

Varje högsommarvarm dag har det varit något som ockuperat oss från att strandhänga. I juni flyttade vi, under juli jobbade jag intensivt och sedan blev det inget mer med solvädret för vi åkte nämligen hela tiden ifrån det. Från Småland till Östergötland, till Sörmland och upp genom hela Norrland lämnade vi solen bakom oss utan att själva hamna i dess väg.

Utöver min solbrist har jag ägnat alldeles för mycket tid och tankeverksamhet åt min mytoman till kollega och blivit förbittrad. Bitterhet är bland det värsta som kan drabba en människa, det är jag övertygad om. Den lamslår liksom.

Som jag ogillar henne. Ogillar skarpt för allt hon ljugit om och hur respektlöst hon betett sig. Nog för att jag är besviken som vän, men att undanhålla sanningar och ljuga om totalt meningslösa ting för den man driver ett företag tillsammans med gör mig nåt så djävulskt förbannad. Kan inte lita på henne. Jag har försökt men det dyker hela tiden upp nya lögner. Jag har försökt att hjälpa, men det går inte. Hon inser inte vad det är hon gör. Nu är hon mamma.

Hennes förlust. Det är så jag måste tänka. Min vinst är att jag blivit specialist på sjukdomssymptomen hos en mytoman, en sjukdom tyvärr är svår att bota.

Om den första frigörelsen

Dagen kom och den gick hur bra som helst. Den enda som hade gråten i halsgropen var jag.

När han tog någon annan än mig i handen och gick och satte sig vid ett riktigt bord och på en, om än väldigt liten stol, så ändå en riktig stol, och satt där tillsammans med ett gäng andra små människor och åt frukt, då var det svåra tider vill jag lova.

Hoppas aldrig jag ska glömma den synen. Så fin han var där han satt och domderade pedagogerna att langa till honom mer bananskivor.

Det kommer gå bra...Men ändå!

Stor dag i morgon. Inskolningsstart på förskola. Den nerviga inför det är jag och inte barnet.
Jag vet att han kommer älska det. Och jag med så småningom. Men ändå. Helt sjukt att jag ska lämna ifrån mig ungen i händerna på andra, okända människor dessutom, efter de här två veckorna. Hilfe!

Den egna fåfängan

Man vill så gärna. Eller, JAG vill så gärna att han ska gå. Han har hållit på sedan i maj, men vågar inte släppa taget, trots att han är stabil på benen. Jag vet, det är ingen brådska och han är inte senare än någon annan och allt har sin tid osv, men det är ju såååå roligt! Tänk vad roligt vi skulle ha om han bara gick..eller?

Jag vet och jag har insett att det är osunt att sätta ungen under press enbart för min egen skull. För att jag tycker det är kul när han går. Det är precis lika idiotiskt som det låter. Och nu ska ni få höra hur idiotisk jag var igår när jag satte mitt eget intresse framför risken att han skulle skadas.

Vi var i lekparken och han gårgårgårgår. Så fick han tag i min koftärm och vad i hela! Han går ju ändå. Håhå, tänkte fiffiga mamman och började åla sig ur koftan på Sally-vis. Lura honom liksom. Han gick och gick och gick. Morsan stolt över sin list. Sen låg han i backen och hela natten har jag plågats av ljudet när hans lilla lilla panna mötte asfalten. Stor bula och en massa tårar.

Åh, jag är så dum så dum. Min lilla unge är precis lika bra när han sitter där han sitter.

Batraktelser från en sandlåda

Redan halv nio i morse satt vi i sandlådan. Medan vi satt där och gjorde vårt bästa för att stoppa så mycket grus som möjligt innanför kläderna, kom det en morgonmotionerande kvinna förbi. Eller var det en sill, jag är fortfarande inte riktigt säker?

Om jag någonsin skulle få för mig att motionera min gropiga bakdel i ett par slivriga, lack-aktiga tights så hoppas jag att den här synen finns kvar i minnet och påminner mig om att det är en mycket dålig idé. Byxorna lämnade väldigt lite åt fantasin, om man säger så.