tisdag 26 juli 2011

Istället för...

Hinner ju aldrig skriva så ni får ett smakprov på det jag sprutar ur mig till vardags.

Ibland blir det extra påtagligt att glamouren ligger utom räckhåll i vardagen. Det är en helt vanlig tisdag kväll i den tillfälliga bostaden som är ca 20 kvadratmeter stor. Vi äter middag och på tallrikarna ligger något som är lika smaklöst som det är färglöst - fiskbullar. Fiskbullar i hummersås, kokt potatis och ärter.
- Jag tycker den här såsen är riktigt god, säger pappan ivrigt bredvid mig.

Om jag inte minns fel tror jag till och med att han njöt fram ett mmm där i början. Jag som ätit fiskbullar max fyra gånger under hela mitt vuxna liv och aldrig förr kan inte dela hans förtjusning, även om det går ner. Just den där tisdagen var det bara lite svårare än vanligt. Det var dessutom jag som föreslog middagsmaten. Den är ju så snabb och lättlagad.

På tv:n står Per Morberg med en lustig hatt på huvudet, i bakgrunden en gedigen, hemsnickrad bastu och det är sol och det är fint porslin dukade på borden och det är en sådan där jättestor stekplatta. I den har Per Morberg lagt bläckfisk som marinerar i saffran, vitlök och det där utsökta vita matlagningsvinet. Snart puttrar musslor, fänkål, allsköns fina fiskar och färska primörer.

Jag ser ner på min tallrik och tänker att där ligger resterna, det överblivna slafset från de handpillade räkorna som Per Morberg inte ville ha och inte ens de piggt gröna ärtorna lyckas få mig glad i maten.

Slänger ett öga på tv:n igen. Där står han och duttar med mer vitt vin från hög höjd och färska kryddor. Under mina fötter fastnar smulor från barnets frukost. På tallriken ligger fiskbullar i hummersås och jag drömmer att jag är gäst vid Per Morbergs omsorgsfullt dukade bord. Mmm, säger jag.

tisdag 19 juli 2011

En lunchkortis

Åh vad ni är fina!

Även om det låter som att livet tagit en omedelbar vändning i era öron, så har det egentligen varit en lång och långsam process det här. Förutom beslutet att lämna stockholm som kom ganska så snabbt efter att min kollegas hemliga liv uppdagades så har relationen till pappan tagit lång tid på sig att mogna. Allt har väl sin tid antar jag och den kändes rätt nu.

Jag vet det var ofint av mig att inte lämna ett spår efter mig här. Flåt.

fredag 15 juli 2011

Hej, jag saknar er!

Oj, vilken nostalgi det var att logga in mig på blogger igen. Om man nu kan tala om nostalgi såhär när bara två månader gått. Det är i och för sig en väldig massa tid som passerat. Och en väldig massa saker som hänt.

Jag är med hel familj nu. Mamma pappa och barn. Det är bestämt så nu och det känns väldigt fint. Det fungerar väldigt bra och jag är glad.

Jag jobbar. Har en bil. Bor i en stuga på ca 20 kvm. Med pappa och barn. Kärnfamilj.

Galet. Och känslomässigt. Första gången vi gick och handlade tillsammans hela familjen ville jag gå ut ur stormarknaden. Det blev bara för mycket. Såhär:
Man tar bilen till stormarknaden, sätter en guldtia i kundvagnen, sätter ungen i kundvagnen. Man går och storhandlar på en stormarknad.

Ingenting för den som är van vid hela den här proceduren. En stor grej för den som varit van att rodda och styra allt själv.
Vid brödhyllan kände jag att jag inte kunde fortsätta in i affären. Blev osäker, skakig, svettig...snurrig. Bit ihop, sa pappan och sen djupandades jag mig igenom frukt och grönt, mejerier och bebishyllorna. Jag fixade det.

Hörni, jag längtar efter er!
Jag hoppas jag ska komma tillbaka hit snart, snart snart!
Hoppas ni har bästa sommaren!