Bortskämd mammas klagan

Angående förra inlägget och min tidigare annonserade inställning till tvåsamhet. Fattar ju att det låter som att jag blivit tvingad in i den här relationen med pappan. Så är det förstås inte och för det mesta flyter allt på bra. Men eftersom jag är så van vid styret och stället, och han inte är det, så uppstår det en hel del konflikter. Det tror jag också är bra för vi tvingas liksom ta tag i allt det där som så lätt blir hängande i luften.

Många gånger har jag tänkt att det är bättre jag gör det själv, eftersom jag vet hur och när det ska göras, istället för att låta honom hitta sina egna sätt att göra det på. Men sedan är det där här med initiativ. Jag vill att allt ska vara lika självklart för honom att göra som det är för mig. I mina bittra stunder pyser det över och bara fragment av situationer hamnar här.