Av och an

Efter två hemmadagar och fyra inte så krya dagar fick han gå till förskolan igen. Pappan fick lämna, jag har varit igång stora delar av natten. Den lille med. För första gången kände jag mig riktigt dålig som lämnade honom. Han kan ju inte ha sovit mycket alls, men tydligen var han lika glad som vanligt när han gick in till sina nya kompisar.

Vill minnas från den där Växa och upptäcka världen-boken att ännu en fas infinner sig nu runt ett års ålder Kan vara det, kan vara tänder, kan väl vara i princip vad som helst med en sådan liten människa. Jag tror han hade någon slags panik i natt. Han såg med uppspärrade ögon på omgivningarna och såg bara inte ut att förstå, som om det var första gången han såg rummet han sover i. Vad är det här för konstig värld? Vad vill den mig? Spänd som en fiolsträng, kasta sig hit och dit och verkade liksom inte veta vart han skulle ta vägen.

Fler med den erfarenheten av en ettåring?