4:46

Det visar sig att man som gravid helt plötsligt intresserar sig för precis allt, allt, allt och alla som har med bebis att göra. Sedan några månader tillbaka har jag följt Katrin Zytomierskas väntan på bebis arrival. Nu är den här. Tyvärr räckte inte hennes uppdateringar om Ringo och förlossning så jag sökte mig till Bingos blogg för mer, mer, mer.

Ikväll har jag fått mig en rejäl bit bebislycka att frossa i. Fyra minuter och fyrtiosex sekunder för att vara exakt. Tårar! Det är så fint, om än lite cheesy, så himla himla fint!

Sanningen i vitöga

Sitter på kontoret för dagen, Waynes Coffee. Det är alltid en massa mammor här med sina små. När jag ser dem tänker jag att herregud! Ska jag ta hand om en sån där? Ska jag sitta på ett fik ensam, med platssked, matburk, haklapp, en kallnande kaffe till mig och en unge som gapar som en fågelunge. Det är en absurd tanke. Men dock sann.

Finveckan

Jobbmässigt har den här veckan varit fantastisk. Företaget reser sig på fötter, långsamt men med en sådan här rivstart ska förhoppningsvis ringar spridas på vatten osv.

I helgen blir det sociala, sociala, sociala. Trettioårskalas och över nattbesök från gamla goa västkusten. Enda problemet bara. Allt jobb har satt stopp för att jag ska palla hålla ordning här hemma så nu får gästerna leva med tre - fyra dagars disk, smuligt golv och dammiga fönsterbrädor, men what the heck!

Sen var det visst ett problem till. Jag har inte den blekaste vad jag ska ha på mig på festen. Jag har bara sköna trikåiga trasor numera. Behöver en stylist som kan plocka fram det bästa ur det som finns.

Om helgen toppar arbetsveckan kan det här gå till historien som den bästa veckan, om inte på mannaminne så iaf på väldigt, väldigt länge.

Snart blir det helgen dådå!

Handarbete

Man vill, men man har det inte i sig.

När det var sådär jobbigt och snurrigt i skallen runt jul tog jag upp virknålen och tänkte att det skulle bli vi två. Den skulle få hjärnan att slappna av lite var det tänkt. Jag inledde en kortvarig relation med en blivande filt i mormorsrutor. Man siktar ju högt.

Nu ligger de virkade rutorna i en gul plastpåse från Lerdalaboden och gnager i mitt samvete.

Jag har inget tålamod. Det är min största brist som människa enligt mig själv. Det måste ske nu, helst igår. Nä, men gärna vill jag se resultat på en gång. Därför har jag nu efter att jag hittat den här lille gölligöllia nallen bestämt mig (nästan) för att virka den till Sprall.

Klart Sprall ska ha en virkad nalle som mamma har lagt ner hela sin själ i. Jag har tre månader på mig och den här gången tänker jag inte lägga av mitt i allt. Om jag börjar that is.

Det är min tur nu, vinden har vänt

Nästan sjukligt bra dag idag. Men det suger musten ur en att vara såhär effektiv och produktiv. Nu orkar jag bara spatsera sakta i grönskan en sväng, med ett matt leende på läpparna. Sen ligga på soffan.
Tack dagen. Du var bäst.

Om en sprall och ett möte

Här inne bor det en sprallmakare av rang. För första gången fick jag faktiskt lite panik-känning när jag inatt vaknade av att ongabytingen förde ett fasligt liv. I mitt tillstånd mitt emellan vaken och sov fick jag för mig att den inte hade det bra där inne och vill ut. Den hade det för trångt. Aningen lugnare blev det när jag släpade mig upp och vankade en sväng.
Men alltså, jag måste fråga bm om det här. Kanske den håller på och föra ett sådant liv nu när den växer mycket?

För övrigt gick mötet med förlaget ganska bra. Inga beslut tagna, men de gillar idén och nu hänger allt på pengar. Facklitteratur är tydligen väldigt ekonomiskt bundet. Efter mötet var jag så slut att allt jag gjort var att baka ihop ett sånt där 20-minutersbröd av vad jag hittade hemma, tagit ett par maskor på min virkning och sedan bara legat på soffa. Somnade skönt och när jag vaknade var det Eurovision på tv. Det är ju om inte annat underhållande dåligt. I alla fall fram till Sverige tävlar.

Halvnakna män

Under min tid i staden långt upp i norr fick jag förmånen att lära känna en väldigt begåvad ung dam. På hennes blogg finns en portfolio med bilder från projektet halvnakna män. Halvnakna män åmar sig i kvinnliga poser. Briljant idé.

Hon tar studenten snart, Hurra!

Bild lånad från http://vissahissarhoppar.blogspot.com/

En sommardröm

Tänkte jag skulle vara sådär luftig och sommarhärlig i den här kjolen.

Kände mig som tältet.

Ett tecken

Se på det här. Vilken dag som helst, men inte idag. När jag var i färd med att klä på mig välter jag den här vasen och den går i bitar.

Jag hoppas så att det betyder tur och inte olycka. Eftersom jag aldrig träffat förlagsfolk är det tur och lycka som behövs idag.

Ni kan kalla mig dokumentärmakare

Igår: Skithumör på grund av ekonomi och noll ljusning i sikte. Tankar som vad fan håller jag på med jag ska ha en ungen med en karl på andra sidan jorden (överdrift) och jag har inga pengar och ingen egen lägenhet och inga egna prylar för dom står nedpackade hemma i Småland och det här kommer aldrig att gå och det är lika bra jag lägger ner, lägger mig ner och dör eller gå tillbaka till trucken på det stora möbelföretaget.

Så.

Idag: Började med betongblock i skallen efter kväll i tårar och en orolig natts sömn. Sen bara gick allt i lås. Imorgon möte med ett förlag om en handbok som verkligen behövs. Det är nära galenskap att det 2010 inte finns en handbok av det här slaget. Efter mötet imorgon vet jag mer och då kanske jag kan avslöja mera. Ja och sedan, efter det: Det blir dokumentär! Vårt case ställer upp och det är mer än vi vågat hoppas på. Det är så himla fantastiskt roligt att det här projektet äntligen, äntligen landat. Den kommer att höras och synas, det är vad vi tror. Och nu är jag så jäkla jobbig och hemlig, men jag vill ju inte riskera att sabba. Därför vill jag inte säga mer nu. Det finns ju dessutom en risk att någon går och snor åt sig den fabulösa idén och det tänker vi inte gå med på.
I etern i höst. Säger bara det.

När jag läser det jag just skrivit kan jag nästan inte förstå att det är jag själv som åstadkommit allt det här. Fasen vad det är bra med ett jävlar anamma ibland. Men det krävs tydligen sina varv på botten innan man kommer dit.

Dagens buskis

I min umgängeskrets är jag känd för att vara lite av ett buskis-fan. Jag kan inte riktigt förlika mig vid den tanken. Stefan o Christer och sånt där tycker jag är hopplöst, hopplöst, hopplöst. Men jag gissar att de tycker jag är det i relation till de andra finsmakarna. Här bjuder jag på en vits. Den vill jag tillägna alla blivande mammor, ensamma som parhästar.

Den blivande modern kommer till BB och är på väg att föda.Barnmorskan som möter upp i receptionen frågar:“Har slemproppen gått?”“Nä, svarar den blivande modern – Han är bara och parkerar bilen!

Lite roligt är det.

Hej 28:an

Det är underbart skräckigt det här med att gå i väntans tider. Jag säger då det.

De närmaste två veckorna kommer bebisen att öka snabbt i vikt och du kommer kanske att känna dig andfådd och trött i takt med att du växer med bebisen. Om du kunde se din bebis nu, skulle du se mer och mer av en nyfödd bebis beteende. Källa: http://se.babycenter.com

Älskar't

Skulle ju tagit en massa, massa bilder under gårdagen eftersom det skulle bli en av de bästa hittills på året. Den skulle ju det. Det blev den och just därför, inga bilder. Jag hann helt enkelt inte med det, jag njöt för mycket. Utbrast hela tiden ååååhh, mjau det här är så bra, kan man verkligen ha det bättre än så här? vi har det bäst just nu, åh det är så vackert, tänk att man glömmer bort hur det känns med sommar, mmm, oooo, aaaahh, jag blir religiös! Så bra var det och vem hinner tänka på att ta bilder då?


Vi hamnade på Djurgården av någon anledning och det slumpade sig så att det var rowing race där och vi fick förmånen att studera familjen Östermalm med pappa GANT, mamma vad än nu en östermalmsfru bär för märke och lilla barnet Bugaboo. Fnissade och pekade lite på rosérusiga back slick i röda brallor och ljusblå skjortor och de beigeklädda flickvännerna med fladdrande bruna hårsvall. Det är en sån främmande värld det där. Allt ser så välputsat och tillrättalagt ut. Inte en skrynkla någonstans!


Hur som helst hade vi det fantastiskt bra i vår lilla dunge trots att jag kände mig som en klump ister där jag låg, blekfet och med magen i vädret. Men det gjorde ingenting för himmel var blå, gräs tjockt, yvigt och äppelträd blommade. Vi hade kaffe och bullar och mackor och vi blev solbrända och ville aldrig gå in. Därför fortsatte vi kvällen med att åka hem till mig, packade om korgen och begav oss till klipporna där jag bor för att grilla och njuta av solnedgången. Fy fabian säger jag!


Igen:

ååååhh, mjau det här är så bra, kan man verkligen ha det bättre än så här? vi har det bäst just nu, åh det är så vackert, tänk att man glömmer bort hur det känns med sommar, mmm, oooo, aaaahh, jag blir religiös!

Inga bilder från klipporna heller, men jag tror att jag bor så vackert man kan bo i en storstadsförort. Bilden ovan är bara ett exempel från en av mina promenader. Idag strilar sommarregnet men det gör absolut ingenting. Livet när det är som bäst!

Förlossningsberättelser

Läser mycket förlossningsberättelser just nu. Man vill ju försöka skapa sig en bild av hur det ska gå till att få ut den lilla klumpen. De flesta jag läst lämnar mig ganska oberörd, med undantag för en. Förmiddagsläsningen hittade jag hos Emma Gray Munthe, ni vet hon som är jäkligt bra på att recensera film. Hon födde liten dotter för en vecka sedan. Medan jag läste fick hon mig att att förvandlas till fyraåringen som låg på mage i tandläkarstolen och bara nejnejnej jag vill inte, absolut inte gå igenom det, jag vill inte! Och sen: Herregud så himla fantastiskt!

Min inställning till förlossningen har hittills varit väldigt avslappnad. Nära på naiv, kan tyckas, när jag ser mig som ett rätt så stadigt stycke kvinna. Tänker oftast att bara jag håller mig lugn, lyssnar på min kropp (jag är en jäkel på att lyssna på min kropp), slappnar av, följer med i värkarna och andas så kommer naturen sköta allt på sitt sätt. Ut kommer ju ungen, det gör den ju. Men nu börjar jag bli rädd att jag ska förvandlas till den där fyraåringen som vred sig av skräck i tandläkarstolen och bara totalvägra.

Rädd för att bli rädd och handlingsförlamad och rädd att jag ska få panik när jag inte kan hantera smärtan. Skakandes och illamåendes. Och hur i hela världen är det möjligt att hålla på med alla byten mellan ställningar? Vilket sjå alltså, med ett vidöppet bäcken och ett halvt barnahuvud mellan bena.

Hon, Emma Gray Munthe, beskriver det bra här.
Hon är ju även en sån dära bra smålänning. Såna litar man på.

"Det kommer bli en fin dag idag"

Jo det är Ledinlåten. Jag kan inte låta bli att nynna på den för dagen idag kan inte bli annat än bra! Jag ska få hänga i solen, vid vattnet, nästan utan kläder och bara ha det bra!
Det slog mig just: Hur gör man nu när man vill ligga på mage i solen och svettas-sova-i -sola? Gräva en grop?

Vad är väl en fredagkväll

Det finns nära på inga ord som kan beskriva hur mycket pensionär det är i mig ikväll. Det är så jag skäms och måste stänga till fönstret lite granna så förbipasserande inte ska höra att jag ser Så ska det låta på tv. Men det är inte så mycket programmet i sig som gör mig till pensionär, i min värld är det bland det bättre som finns på televisionen i underhållningsväg nu för tiden. nej det är den där Amy Dimond. Alltså hon är så sjukt begåvad, det tycker jag. Men när hon drar igång i sann Lill-Babsanda då blir det så lillgammalt att jag vill ta fram kudden och jag hör hur det låter från min tv ut på gatan.

Till tv-programmet har jag lagat mig en hemskt god fiskgryta och till det dricker jag, meningslöst kan tyckas, rödvin. Alkoholfritt så klart. Dagen har präglats av ett fantastiskt sug efter min gamla vän General portion och en skön salongsberusning. Jag behövde det här kalaset, därför ställde jag till med det, bara för mig.

Om evigheten

Fick ett fint samtal idag. Älskar braiga telefonsamtal eftersom det mesta som har att göra med telefon i mitt liv är förknippat med jobb. Inte för att det är dåligt, men det är så mycket prestation i de samtalen. De tar så mycket energi. Det här samtalet gav energi.

Min kompis, hon som ringde, väntar sitt andra barn. Härligt! Då får Sprallen ytterligare en lekamrat.

Sen pratade vi om min graviditet och kom fram till att jag varit gravid i en hel evighet. Den tar liksom aldrig slut. Det har antagligen att göra med all strulighet där i början, då fick alla jag känner ta del av min historia vare sig de ville eller inte.

Och tänk, hon har gått fem veckor. Fem veckor, det var då jag fick veta att jag var gravid. Herregud så skönt att den tiden börjar avlägsna sig från mitt minne.

Doften

Så här går jag runt mest varje dag.

Med en kvist av något väldoftande slag i handen...
...och med näsan inborrad i ljuvligheten.

Hej halsbrännan

Det här med halsbränna. Nyheter för mig. Totalt. Jag var helt övertygad om att halsbränna var detsamma som sura uppstötningar, alltså magsyra som trängde upp ur magmunnen och det är väl det det är också, men det verkar kunna yttra sig på lite olika sätt.

Precis som det låter - brännande, nästan värkande känsla.

Det har gjort sig påmint vid några tillfällen de senaste två veckorna, men jag har liksom trott att det varit en sträckning i halsmusklerna....(eeeh, man ställer gärna egendiagnoser) Nu har jag under de senaste dagarna försökt mota bort det med att äta något. Det är så jag löser problem i livet, äta. Men då blir det ju givetvis bara värre.

Hur som haver, inget man dör av. Men det är ännu en pryl att lägga till listan av nya erfarenheter i livet.

Att bara...

...ligga vid en å och bara vara slö.

Otålig

Tålamod är inte min starkaste egenskap, sannerligen inte. När jag får för mig något vill jag det ska ske omedelbums. Situationer jag själv inte kan påverka ger mig knottror på hela kroppen.

Just nu är jag sådär väldigt otålig.

Igår besökte jag en fin gammal barndomsvän som flyttat till Stora Stadens utkant, köpt hus och väntar barn om bara fem veckor.

Allt var så ordnat, de väntade och de var redo. Knoppavaggan, Spjälsäng, badbalja, luktfria blöjtunnan, tapeterna i barnrummet, amningskudden, smörjor, salvor, nappar, amningsinlägg, pyjamasar the lot! Allt var klart och det var fint. Och jag blev så otålig och en gnutta avis på att bebisen kan komma när som helst. Det är så nära.

Jag har inte långt kvar jag heller, men 94 dagar är 94 dagar. Och dessutom undrar jag om jag någonsin kommer att bli så redo som dem. Två är en mer än en.

För övrigt

Något som får mig att kräkas nu för tiden är morgonrökarna. Fy fan för ett sunk.

Bitar av en onsdagmorgon

1. Svullna fötter. Lika svullna som igår. Ska det vara så? Tycker den här graviditeten börjar ta ut sina rättigheter i förväg.
2. Sammandragning nr 2. På morgonen när jag fortfarande ligger i sängen. ?

3. Väldigt underhållande samtal med Göran Greider i Morgonpasset i P3.

4. Morgondusch med hårtvätt.

5. Nu: styra upp bångstyrigt nytvättat hår. Hatar nytvättat hår, men det fanns liksom ingen återvändo denna dag.

Snart: Iväg på jobb

Underbara sommar. Den är här nu.

Idag en dag

12 timmar jobb. Svullna fötter, svett i alla veck och icke existerande veck. God natt hej då.

Framtiden

Man tycker det skulle vara möjligt 2010 va. Tänk att surfa in på din favoritsida på vilda webben och få en doft som sällskap.

Om det var möjligt skulle jag ha en som doftade av hägg. Är som uppslukad av den ljuva växtligheten just nu och framförallt häggen. Sitter med en kvist under näsan mest hela tiden.

Om kärnfamiljen

Jag läser dagligen A.M.Os blogg. Hon skriver bra, inte så långt och om sådant som får mig att tänka till. Dessutom har hon många bra länkar till andra braiga stuffs.
Idag; ett inlägg om en pjäs som sätts upp efter Liv Strömquists seriebok Om nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda?

Det är ett ämne som jag ägnar många timmar om dagen. Jag brottas fortfarande med besvikelsen över att jag själv antagligen inte kommer att leva i en egen kärnfamilj. Kärnfamiljen som konstruktion är så djupt inpräntad i mitt medvetande. Nu möter inte verkligheten förväntningarna. Sådant är alltid hårt.

Jag har själv inte läst Liv Strömquists serie men bara rubriken fick mig att liksom haja till. Vi som är, eller kommer vara ensamstående, hamnar tillsammans med så kallade regnbågsfamiljer och andra familjekonstruktioner, i skuggan av kärnfamiljen.

Alla vet att det kan vara ett jäkla slit att leva i en relation man och kvinna. Förväntningar, normer och tillrättalagda perspektiv kommer i vägen och att leva med föreställningar som inte infrias är påfrestande. Jag tror att familjelivet till stor del kan bli komplicerat just på grund av det. Som ett stort och omständigt projekt. Om jag vill vara riktigt synsik kan jag påstå att alla insatser, all propaganda som går åt att rädda den traditionella familjekonstruktionen gör att vi andra blir lämnade åt vårt eget öde. Men samtidigt - hörs vi inte så syns vi inte.

Jag vill slå ett slag för Stjärnfamiljen. Bakom den finns en fin och solidarisk tanke. Alla former av familjebildningar fungerar lika bra om de bygger på kärlek, ansvarstagande, respekt och omtanke. Det är ju ändå dags att alla familjer, oavsett sammansättning, får synas och ha samma förutsättningar.

Om ett recept

Det känns som att den här bloggen blir lite av en klaogmur ibland. Därför ska jag dela av mig av livets goda som kompensation. Gav mig på att baka en födelsedagstårta till bästa kollegan i världen.

Tårtbotten bakar man själv, tänkte jag medan det där torra, dödstrista sockerkaksmonstret hovrade i bakhuvudet. Det är nämligen så drömmen om en sockerkaka brukar sluta för mig. En torr och dödstrist besvikelse. Men idag surfade jag mig till ett recept som inte är riktigt som jag är van vid, men jä-lar i det så god den blev!

Så här:
3 ägg
3 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
75 g smör
1 dl vatten
3 dl vetemjöl

Smörj och bröa en hålform, lite större än 1,5 liter. Sätt ugnen på 175°C.
Vispa ägg och socker vitt och pösigt med elvisp.
Tillsätt vaniljsocker och bakpulver och vispa ihop med elvisp.
Tillsätt vetemjölet och kör försiktigt med elvispen.
Smält smöret, häll i vatten och låt koka upp. Häll sedan det i smeten och vispa till en jämn smet. Så fort smeten är jämn så häll smeten i formen och ställ direkt in den i ugnen. Det är viktigt att man är snabb eftersom värmen gör att bakpulvrets effekt startas.
Grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader, ca 45 minuter.
Klatt! Ät den sådär ljum och härligt nybakad eller vaför inte skapa en liten bakelse eller tårta av den.

Hemligheten här tror jag är smöret och att hälla vatten i det smälta smöret. Kan vara. Fågan är nu bara hur jag ska lyckas dela den. Den är så fluffig så fluffig! Bästa kakan jag gjort!
I eftermiddag blir det överraskningspickninck för kollegan på klipporna nere vid vattnet i solen. Perfekt!

Kan vara läskigaste tårtan någonsin. Från kollegans födelsedag förra året. Jag är hopplöst dålig på att pynta bakverk. Men här var det insidan som räknades. Bild utlovas på dagens bakverk.

Hurra!

Jag gjorde det! Jag kom fram till en handläggare på Försäkringskassan OCH hör och häpna, lyckades till och med få mig ett personligt möte med en. Halleluja jag tror knappt det är sant alltså. Vilken lättnad att äntligen få lite hjälp med det här. Att söka föräldrapenning som egenföretagare är rena djungeln. När jag kommer ut på andra sidan lovar jag att bli som farsan Baloo och lära er allt jag kan.

Nu bakar vi en tårta, fixa lite hemsida, säljer ett jobb och så har vi en bra dag!
Det är ju sol.

Söndagsbikt

I dagarna har jag tänkt mycket på att det är tur man redan har begått jordens misstag. Då har man har det överstökat liksom.

Det här handlar om att vilja ha tillbaka något som är totalt oåterkalleligt Och det är inget annat än en plåga att ägna sig åt sådana tankar.

Så här:
Jag har alltid varit mån om min egen självständighet. Jag har alltid gått min egen väg, mest för att slippa vara som eller tillsammans med alla andra. Ville hellre stå en bit ifrån och önska att jag var med i gemenskapen än att vara med i leken så att säga. Det låter ju hur dumt som helst, det hör jag ju. Men det är ett ämne som jag kanske skriver en avhandling på en vacker dag.

Till poängen då. Mitt behov att vara självständig har inte bara gagnat mig.
För två och ett halvt år sedan sa jag hej då till något som jag tyckte var för tryggt, för bra, för lugnt och stabilt. Aldrig tråkigt, bara för tryggt. Vad är det för taskig inställning? Så ofantligt omoget.

A, men ok då nu drar jag och utbildar mig ca 100 mil bort för vi har kilat lite för mycket stadigt under fyra och ett halvt års tid och nu kryper visst väggarna närmre och jag behöver VERKLIGEN gå den här utbildningen för att jag ska vara lycklig.

Snälla killen ville vi skulle tillåta varandra att uppfylla våra drömmar och jag hade låtit honom (om än under tårar och gnäll) göra detsamma när han flyttade 30 mil iväg för att gå sin drömutbildning så tja, det var kanske inte mer än rätt. Men bakom allt fanns tanken - allt skulle rinna ut. Det gjorde det också. Mer eller mindre. Det gick två terminer i den nya staden. Nattliga fyllesamtal, ånger, frihet. Mycket frihet och nu hade man minsann hittat sig själv och var bland människor som förstod mig och oh vad speciell jag var som gick den här utbildningen i norrland och oh så jävla bra det var att vara 27 och leva studentliv bland 19-åringar som inte lärt sig laga annat än snabbmakaroner med en halvlite ketchup till middag. Livet!

Jo, tills sommaren kom och det var dags att återvända till de gamla välkända hoodsen i forna hemstaden. Det gick nästan ihop sig, vi hängde och hade det stundtals väldigt bra, men snubblar väl strax innan den berömda mållinjen. Han hade kört dubbelspel hela sommaren för att han var livrädd att släppa in mig igen och förlora mig en gång till. Samtidigt hade jag ägnat hela sommaren åt att vränga ut och in på mig själv och mina känslor för att komma fram till vad de där två terminerna hade gjort med mig. Om det kanske räckte med frihet. Att jag hade fått utlopp för vad det nu var jag behövde från allra första början.

Med det slutet är det väl ingen som har förståelse mina våndor. Blir man utsatt för lögner och otrohet ska man vända ryggen. Exakt vad jag alltid sagt. Men nu...

Trots alla turer fram och tillbaka finns det ingen i hela världen som kan fylla hans skor. Han har ett bo i mitt hjärta och det är smärtsamt.

Skammen, som jag känner, i allt det här är att han inte är pappan till mitt barn. "Grejen " mellan mig och pappan till barnet blev bara ett drygt år kort och resultatet av det är Sprallen. Och vad är det jag går här och tänker egentligen. Spralls pappa vill vara pappa och jag vill att han ska vara pappa och vi ska lösa det här tillsammans. Hur vet jag inte och jag vet inte heller vad det ska bli av oss. Han är ett Lejon, vi funkar sådär tillsammans. Jag vet bara att jag skulle behöva stå på toppen av ett berg och skrika ut allt de här. Annars är jag rädd att det far iväg ett sms eller ett mail till han som har ett bo i mitt hjärta och det skulle inte tjäna något till, visst?

Det är komik, lika mycket som det är patetiskt och kanske en smula tragiskt.

Hej då från en förvirrad tjej.

Hej då v.26

Hej till v. 27

Ytligt snack om stjärntecken

Min bebis är beräknad till den 22:a augusti. Det betyder att h*n kommer födas i Lejonets tecken och det vet jag inte om jag vill gå med på riktigt.

Min erfarenhet av kombinationen Vattuman (jag) och Lejon är inte så positiv. Vad jag lagt på minnet så är i alla fall två av mina tidigare kompanjoner Lejon och det har har stormat, min gud som det stormat. Stora känslor, stormande passion, stora ord som slutat i stor sorg, men ack så befriande att avsluta till sist.

En sådan relation vill jag helst slippa få till mitt barn. Speciellt eftersom det inte är en relation man bara avslutar.

Hur som helst hade jag den här konversationen med min long lost pal igår och hon hade glädjande nyheter. Om jag kniper igen till den 23:e augusti så blir det en Jungfru i stället. En ynka dag. Det kan väl inte vara så svårt? Jag får helt enkelt lita till förstfödeskans dom om att gå över tiden. Jag välkomnar den. I alla fall med en dag.

Nya bekantskaper

Vaknade med stenhård rest mage. Såg ut som en katt som reser ragg, rygg eller vad tusan heter det? Hård och rest var den i alla fall. Fast på tvären. Det var en märklig upplevelse. Stenhårt, minst sagt. Var det här första sammandragningen då?

Hu det händer så mycket som jag inte vet vad det är.

Igår när jag gjorde mig iordning för natten blev jag lite nyfiken och närmade mig de där bröstvårtorna som jag tycker blivit så läskiga att jag totalt valt att ignorera dem under de senaste månaderna. Jag skulle fortsatt med det. Var det skorv som satt där? Var det sån där skyddande talg? Var det mjölk som börjat sippra ut men som inte kommit länge utanför vårtans små skrymslen och vrår att det stannat där o göttat till sig. Det gick ju att pilla bort. Jag pillade lite, väldigt lite.

En sån massa lustigheter som sker. De gör mig lite skrämd, men samtidigt väldigt fascinerad.

Om en himla fin dag

Fy fabian vilket väder! Vilken dag! Fina människor, uppdatering tillsammans med en vän från förr, häng i solen, en galen hund som svalkar sig i en lortig vattenpöl, skratt, grillpremiär, klippor, solnedgång, längtan och så det här.Är man så ny i stan som jag är har man rätt att ta turistiga bilder. Sagolikt vackert var det. Nu är jag så mätt på sol, mat och fint umgänge och kommer sova så himla skönt. Fin dag idag.

Med stora steg

Från tresiffrigt till tvåsiffrigt. 99 dagar kvar till le Sprall kan tänkas komma.

Kolla!

Som nyförlöst i Finland får du det här paketet till ditt pyre. Allt det här! Gratis! Undrar om det betyder att alla nyfödda ser likadana ut. Rolig tanke.

Om att älta

Mobiltelefonen är glödhet idag. Fingrarna på väg att knappa in ett meddelande hela tiden. Nummret sitter kvar i tummen. Men jag lyckas avstyra det.

Man skulle så gärna vilja vara en person som la saker från det förflutna bakom sig. Men inte. Älta. Det är tydligen grejen. Å vad jag inte tycker om det. Försöker muta bort det.

Det finns nämligen inte en chans i världen att det jag maler och ältar någonsin kommer komma tillbaka. För det är tydligen det jag vill. Jag vill att något från det förflutna ska komma tillbaka. Tror jag.

Starka band

Idag träffade jag min syster för en utomhuslunch. Vi köpte med oss varma mackor och aspatamdricka med ut i den bullrigaste av parker, Humlegården eller Humleparken....Vad vet jag, jag är ju bara en tremånaders stabo.

Det är första gången vi bor i samma stad sedan jag lämnade föräldrarboet 1996. Vi pratade om hennes relation och om Sprallen. Om hur man vågar ta beslut och hur saker och ting man inte vet kommer bli bara kommer att ske och om hur man ska våga låta dem ske.

Lunchen gick snabbt och hon var tvungen att återgå till arbetet. Vi kramades hej då, men så kom jag på att jag ville säga åt henne att göra det som känns bäst i maggropen. Det är där sanningen sitter. Följ den. Jag skrek efter henne, men orden försvann i trafikbullret och jag tänkte att ja, jag får säga det till henne en annan dag.

Så när hon slutat jobbet ringde hon. Jag sa att jag just tänkte på henne, för det gjorde jag, och hon sa att hon bara ville tala om hur mycket hon tycker om mig.

Då kom tårarna.

Alltså våra band. Vår kärlek till varandra är starkare än vi någonsin trott. Vi har inte alltid stått varandra så nära, men nu börjar vi nog förstå varandra och se varandra, vilka vi är. Det är så himla starkt.

Älskade Phisen sis!

Försäkringskassan

Fyra gånger idag har du har gjort dina val.

Lyssnat till valen.

Tryckt 2

Tryckt tiosiffrigt personnummer ******-****

Kundtjänst har för tillfälligt hög belastning. Var god försök igen senare.

#f%/u-@$#c¤{%k

Första!

Ok. Då kom den. Första bökiga natten. Sprallen har hittat nya ställen att rikta sina kickar mot. Urinblåsa och tarm. Det är lite diffust var de egentligen träffar, men känslan. Den finns där kan jag lova. Jag har inte kunnat sova på grund av rädslan att jag ska kissa på mig vid en kickattack.

Red alert! Skräcken att drabbas av tillfällg inkontinens är påtaglig kan jag säga. Även om jag vet att det inte är ovanligt och jag vet att det är tillfälligt.
Men.
Vid varje välriktad spark är jag övertygad om att det kommer en liten droppe kiss och jag vet inte hur många gånger jag varit uppe och kontrollerat. Väntat mig att det ska rinna ner längs benen osv. Så var det aldrig.

Alltså är inte det här lite tidigt? Sprallen är ju bara en liten fjant, på netta 800 gram.

Om en idol

Ola Salo är en figur som funnits i mitt liv sedan jag trevande började hitta min egen väg, runt första året på gymnasiet. Nu låter det som jag har en högst personlig relation till honom. Det har jag inte. Även om han figurerade i periferin under Växjötiden. Alltså, jag var inte i närheten ens. Folk i klassen hängde i samma kretsar som Ola and the gang. Ja, skit samma, jag behöver ju inte framföra ett försvarstal för det, eller vad det nu är jag håller på med.

Min första spelningen med The Ark, kanske också är den enda när jag tänker efter. 1997 i Älmhult. Ola i fjäderboa och högblank, svart cat suit i pvc. Sedan dess. Stuck. Då var han expressionisten i mig, som aldrig fick komma fram. Idag ser jag honom mer som en fantastisk konstnär och en människa med en fin insida.

I mina kretsar har The Ark aldrig haft någon som helst status. Den fanan har jag burit själv. Stolt.

SVT visade för ett tag sedan Ola Svensson Superstar som skildrar en människa med så mycket fina tankar att jag bara vill omfamna. Herregud vad jag vill! Eller, jag kan nöja mig med att få prata om de där sakerna med honom. Han pratade tillexempel helt gudomligt om sin flickvän. Sådant gillar man.

Vad kallas det när man har en idol-crush i den här åldern egentligen? Jag är inte äldre än honom så tantsjuk är jag ju inte. Är jag fjortis?

Har skrålat med i de fantastiska körerna i Tell Me The Night is Over. Repeat, repeat, repeat. Och texten sen då. Man blir tårögd.

Längtans blåa blomma

Dagen då kristi far till himmeln

Ledighetens dag idag.
Sitter på min benhårda pinnstol i köket och försöker jobba. Det går sådär. Varför?

För att stolen är just hård. Den gör ont mot gump.
För att grannen ovanför borrar, borrar, borrar (snart in i hjärnan på mig).
För att pensionärerna med sina rollatorer ser raskare ut än jag känner mig. Det retar.
För att Sprallen envisas med att kicka så kraftigt i höger sida att jag nästan faller av stolen.
För att alla åker bort i helgen. Jag längtar bort.
För att jag vill fixa bebisprylar men inte kan .
För att jag vill vara två och inte en.
För att jag vill vill vill men inte kan, det går inte, får inte. Finns det något som är så frustrerande som när man verkligen vill men inte kan, när det inte går och när du inte får?

Dagens pepp är kaffe och nya Robyn Röyksopp.

Om att blogga

Det här med att ha en blogg är ju en ganska märklig sak. Inte för att det är unikt på något sett, var tredje brud i det här landet har tydligen en. Men varför vill man fläka ut sina tankar inför hela vilda webben när man kan göra det för sig själv i en fin skrivbok exempelvis?

För egen del skriver jag först och främst för mig. När jag var som mest snurrig i skallen började jag skriva dagbok för att få ordning på oredan. Jag tänkte det skulle hjälpa mig sortera och komma fram till ett beslut. Men det räckte liksom inte. Jag kände att jag behövde och behöver fortfarande hitta kvinnor i liknande situation, som kan ge mig en del av sina erfarenheter och som förhoppningsvis får ut något av att läsa om min historia. Genom att skriva offentligt får jag dessutom större utlopp för min kreativitet.

Något jag inte riktigt klurat ut ännu är vad jag står i anonymitetsfrågan. Jag har valt att vara anonym eftersom det finns en pappa som jag är vän med och det är inte hans historia som jag vill berätta. Det är min. Om jag inte var anonym skulle även hans historia uppenbara sig. Inbillar jag mig. Jag vet inte. Det känns bäst så här, hur som helst.

En fantastiskt fin grej med le blogg är att jag kommer kunna gå tillbaka, som i en virtuell dagbok, läsa och se hur saker och ting låg till vid den här tiden. Ifall jag skulle glömma.

Till exempel finns det här dokumenterat. Bilderna från vårt 2:a tjena till Sprall.

Som en säl i solen

Så här gottit kan man ha det en onsdag eftermiddag i Stora Staden. Som en säl som solar sig på en klippa.

Katrin - en favorit

Katrin Zytomierska och jag skulle nog inte ha så mycket gemensamt om vi sågs i verkliga livet, men jag älskar att läsa hennes blogg då och då. Inte för att jag håller med om mycket av det hon skriver, men det finns ett stort underhållningsvärde i det, det gör det.

Nu är hon så sprängandes redo att kläcka att jag nästan tycker synd om henne. Det gör henne underbart knäpp på många vis men i det här inlägget finns många poänger.

Billig bebisshopping

Där jag kommer ifrån är det nästan traditionsbundet att åka till shoppingmeckat Ullared ett par gånger om året. Tidigare har jag slentrianmässigt åkt med dit bara för att ja, man kanske alltid hittar något.

Om några veckor ska jag åka dit och för första gången känner jag att det finns ett syfte med ett par timmars bilresa, sjukt lång tid i kö och påkörda hälsenor. Eh, kanske. Men nu ska det handlas bebisprylar galore! Och det är billigt, billigt, BILLIGT!

Hit åker man med livet som insats.

Yrkesval

När jag sitter och ringer runt en hel dag, samtidigt som jag skriver och styr med annat som måste göras för att få det här lilla företaget att gå runt, händer det att jag börjar fundera över mitt yrkesval. Vad fick mig att välja att inte ha en chef som säger åt mig vad jag bör göra och när? Vad fick mig att välja att själv vara den chefen? Ja, med tanke på situationen det här försätter mig i när det gäller föräldrarpenning så kan man verkligen undra, men det orkar jag inte gå igång på just nu. Så förutom det, vad var det som gjorde att jag bestämde mig för att starta eget?

Jag antar att det var friheten att själv kunna styra över min tid och att själv kunna ha kontrollen, med förhoppning om att det en dag ska bli så pass lönsamt att jag stolt kan se på mitt verk och känna att jag gjort det för mig själv och ingen annan. Även om det är ett idogt slit.

Just idag, efter sammanlag FEM(!!!!!) tack, men nej tack, då längtar jag tillbaka till stolen jag satt på innan jag gav mig in på den här banan.

Trucken!!!
Så simpelt, så enkelt, så bra betalt. Hej kl. 05:00 och Tack för idag kl. 14:00.
Fast å andra sidan satt jag på den där trucken och längtade efter att få göra det jag gör idag.

Heja kvinnor!

För att Grekland ska komma på fötter efter den ekonomiska krisen behöver de enligt P1s nyheter genomgå ett riktigt stålbad.
Vad ett stålbad egentligen innebär behandlas senare under dagen i P3s Brunchrapporten. Metaforer för ett stålbad, eller vad som kannske till och med är värre än ett stålbad:

1. Fenolpeeling - smärtsam skönhetsbehandling
2. Flygvärdinnedieten - smärtsam viktminskningsmetod
3. Förlossning - smärtsamt barnafödande

Fatta vad vi kvinnor är power va?!

Jag ska ha barn!!!!

Idag är jag fånigt lycklig över den lilla krabaten som ska komma till mig i augusti. Vill, måste skrika ut det. Helst skriva det på Facebook. Trots att jag hatar när folk nuttar och duttar om bebismagar och knarka bebisdoft och det ena med det tredje i sina statusuppdateringar. Och det är trots att jag VET, är totalt övertygad om att jag kommer göra exakt samma sak om några månader.

Idag känns det som om jag är den enda som någonsin gått igenom det här och jag vill tala om hur det är för alla! Stoltsera, posera, vara totalt gravidodräglig!! Kan man få det?! Och varför har ingen talat om för mig att det är så här speciellt att vara gravid?! Att det är det största av det största i livet?! Va, va va?! Alltså jag blir galen av bebislycka! Utropstecknen räcker visst inte till. Hur kan det få vara såhär tyst om hur fantastiskt det är att bära på ett barn och känna hur det bubblar av liv inne i livmodern. Livets moder. Jag tror jag blir religiös.

Förresten, kollar då och då in Katrin Zytomierskas blogg för att se hur det går med hennes Ringo. Och shit vilken mage hon har! Hon ser ju för söt ut ändå, denna ilskbigga. Redo att poppa vilken dag som helst.

Hej måndag

Efter en natt med jäkligt dålig sömn och en riktigt jobbig dröm är jag i alla fall uppe och igång...typ. Ska bara ta mailrundan, facebook-rundan och bloggrundan.

Sen ringa en massa, massa samtal, skriva, skriva, skriva och det här:

Ärtsoppa kan vara guds gåva till en fattig, ensamstående. Förstår ni vilken förmån att få äta ärtsoppa och sen få vara ensam om konsekvenserna. Happy monday!

Lite helg

Jobbandet funkade inte alls igår så när syster slutat jobba kom hon och plockade upp mig, som en liten räddande ängel. Vi for till ett av de där överdrivet stora konsumtionskomplexen i förorten och kom över de här sköna byxdressarna. Ett plagg som visade sig funka riktigt bra på syster, men på en gravid människa som mig själv blev det väldigt mycket pajas, väldigt mycket Baloo kanske Björne eller så. Vi dog åt synen så! Skrattade så jag trodde mina otränade muskler skulle falla ut ur kroppen på mig. Vi föll praktiskt taget ihop av åsynen.

Jag var på jakt efter ett par skor som inte får mig att gå framåtlutad som en anka. Platta sulor alltså, no kan do. Men jag hittade inga, så fast jag helst inte ville så åkte de på till slut. Plattfoten tillsammans med knäna och ryggen fick nog och så var det med det. Hej dådå stilen. Hej komforten. Lördagkvällen blev sen så perfekt och tjejig en lördagkväll bara kan bli. När vi var små, jag och sis, hade vi en period där vi satt uppe halva nätterna och varvade Dirty Dancing, Pretty Woman och Coktail. Non stop, ett helt sommarlov. Samma sak gjorde vi igår kväll. Syrran sov över och vi åt vinbladsdolmar, haloumi, klyftpotatis, vitlök, kryddigt mmmmm. Sedan la vi oss i bäddsoffan och fortsatte på plockgodiset och nostalgifrossade i översvallande romantik. Fint var det.

Efter en stadig långfrukost av hotellkaliber åkte jag med hem till henne. Där speglade jag mig och insåg att kroppen börjar inta formen av en kub. Mamman närmar sig 80 pannor (!!!!!) medan bebis knappt nått sitt första kilogram. Orättvisan i det.

Efter det skulle det till och jobbas, men internetuppkopplingar och flashspelare ville verkligen inte hänga med på noterna när hemsida skulle skapas så det blev icket med det.

Och så här ser utsikten ut numera. 25 veckor, von oben. Tänker att Sprallen uppskattat helgen ur matsynpunkt. Det har h*n visat med en massa sprattel och glada tillrop. En faslig massa box och sprall. Det är fint.

Enkät

Det var inte roligt att jobba idag, så i brist på inspiration fyller jag gladeligen i en liten enkät. Det känns värt.

DAGENS VILL HA: En ny ungslucka till spisen. En som går att stänga.
DAGENS KLÄDSEL: Denimtights, svart linne, randigt budgetfynd.
DAGENS SMINK: The lot! Foundation, eye liner, ögonskugga, mascara, rouge
DAGENS FRISYR: Nytvättat, fluffigt och väldigt Goldie Hawn, minus färgen.
DAGENS HÄNDELSE: Kolla in kön till Idol-audition på Kulturhuset. Kan bli dagens händelse.
DAGENS LÅT: Allt med Dusty Springfield
DAGENS PLANER: Hänga med syrran och antagligen äta något väldigt gott. Det vi gör bäst.
DAGENS SAKNAD: Jobbinspiration
DAGENS DUMMASTE: Regnet och att ett tomt worddokument kan få en att tappa gnistan.
DAGENS SJUKA: Frisk och kry idag!
DAGENS DROG: Läsa bloggar!
DAGENS ROLIGASTE: Att tvaga, ansa och pynta sig, efter veckans totala negligering av kropp o själ.
DAGENS FAVORIT: Perfekta körsbärstomater.
DAGENS KÖP: Ingenting ännu så länge.
DAGENS ORD: Kroppshår

Nä nu....

...blir det ändring!
Allt det där jobbiga är en liten petitess egentligen. Vad som fick mig att tänka om? Den där lilla någon som liksom i protest mot min bitterhet kickar ass inne i magen. Det är större än alla våndor i världen.

All kärlek!

Hej helgen

Så var det helg och jag sätter på mig bitterhatten. Det är när jag slappnar av som det där från bakhuvudets mörkaste vrår kommer fram. Just nu är det föräldrarledigheten, föräldrarpenning, föräldrarskapet och hur fan man ska få ihop allt tillsammans med fader 80 mil bort och utan att lägga det älskade företaget på is.

Hur vet man vad man kommer att mäkta med som ensamstående, egenföretagare och dessutom förstagångsförälder, som det heter? Från män som har eget företag får jag rådet att ta ledigt, helt och hållet. Fem månader minst! Rådet från kvinnor är att ta första månaden helt ledig och sen börja jobba lite smått, några timmar i veckan och känn efter. Öka successivt Men det är ju så förbaskat svårt. Hur mycket ska jag ta ledigt då? Få jobbtimmar ger lite pengar, föräldrarledig på halvtid ger också lite pengar. Vill ha en personlig assistent i den här frågan. Herregud! I den här stan går det inte ens att få plats på ett av Försäkringskassans informationsmöten. Jag går galen.

Ovanpå det ska jag och pappan försöka få ihop det här tillsammans. På nåt jäkla vänster.

Idag mutar jag bort tankarna med jobb och systerhäng framåt kvällen.

Betraktelser en fredagmorgon

Tunnelbanestation Kungsträdgården. Fredag morgon. En sån dära fräsch smalis är på väg till jobbet. I handen en sån där hård glansig papperspåse från någon flådig boutique. Nyduschad, nylockad, nyrakad, nysminkad, nynyny, renrenren. Hon är ren och fluffig, liksom nybuffad i en torktumlare. Rosig, solig, struttar på klackar. Kläderna sitter som gjutna.

Tunnelbanestation Kungsträdgården. Fredag morgon. En sån dära halvsunkig trekvartsgravidis är på väg till jobbet. I handen en sån där gratisväska från en stor gymkedja, med matlåda i. Oduschad, stripigt hår, orakad, dock nysminkad, men så opiffig. Hon är lite småflottig i luggen och liksom tilltryckt. Glåmig, trött, tung på sina platta sulor. Jacka med revor och tights med spruckna sömmar.

Tanke

Trollbunden

Får ingenting gjort sedan jag upptäckte den här bloggen. Jag behöver inget mer än webbfågel.

Fågelkvittret som hörs överallt just nu gör någonting med mig. Det är så himla vackert. De där små med sina stora "röster" är ju helt makalösa. Ofta har jag helt tyst runt mig om kvällarna. Ingen tv, ingen radio, bara öppet fönster och ljuvligt fågelkvitter.

Fåglar är fascinerande, så även den här pippin som rår om hela åtta små ägg. Live and direct from The Bird House in Liatorp. se länken

Där jag för övrigt vann 1000 spänn på bilbingo i somras. I Liatorp alltså, inte i fågelbot.

Wowowiieeeewaowaowaoooaa!

Har sålt två jobb idag. Två på en och samma dag!! Sålda jobb betyder pengar och som betyder att jag kanske inte behöver vila från företaget under min mammaledighet. Hurra!!!

Det här har firats ska ni veta, med våffelpicknick i Vitabergsparken och en himla god bit bortglömd choklad som jag hittade i gömmorna när jag kom hem.
Fin dag för mor såväl som för Sprall.

Var ska det sluta?

Tycker den här kulan har växt i en rasande takt de senaste två, tre veckorna. Lite skräckigt. Tänker sommar, svett i veck, pust och stånk...

Fler som oss

Det är väldigt roligt att fler och fler hittar till le blogg. Även om vi alla har det gemensamt att vi är ensamma i våra graviditeter, har vi alla väldigt olika bakgrund. Jag blir så inspirerad och typ stolt, klyschigt nog kanske, över det ni alla har modet och styrkan att ta er igenom.

Ni som själva rekommenderat mig er blogg har jag tagit mig friheten att samla under en blogglista till höger som heter Fler som oss. Mycket för att jag själv, för ca fem månader sedan, skulle blivit överlycklig för ett ställe där flera bloggar om detta fanns samlade. Att få läsa om andras upplevelser och erfarenheter var det enda jag längtade efter. Jag var desperat efter bevis på att det skulle kunna fungera om jag valde att fortsätta graviditeten ensam. Inte bara någon som sa att allt skulle ordna sig. Hur fan visste folk det, liksom? Så tänkte jag då.

Det är en märklig resa jag gjort. När jag tänker tillbaka på tiden runt jul, hur förbannat jobbig den var, hur villrådig jag var. Den tiden gjorde mig sjuk av oro och vånda. Där jag står idag är så långt ifrån det som pågick i min skalle då och jag kan nästan inte fatta att jag kommit hit och hur ofantligt belåten jag är att jag till slut lyckades med det svåraste. Att våga ta ett beslut.

PS.Vill ni inte stå synliga i blogglistan är det bara att säga till så tar jag bort.

Ett annat lockrop

Det går nästan inte. Det rycker i mig när jag ser en liten, liten bebis. Längtan, det hårda suget i magtrakten eller är det hjärttrakten jag vet inte så säkert för kanske far suget däremellan.

Ungefär såhär kan det gå till.

Jag och kollegan tog igen oss på ett fik efter ett fantastiskt bra möte. Bakom kollegan, i mitt blickfång stod en barnvagn, i barnvagnen ett litet pyre i röd sparkdräkt eller kanske var det en overall. Det enda man såg var armar och ben som fäktade runt, rakt upp ibland, ibland helt utan styrsel. Då och då hördes gurglande lyckojoller och vad det slet i mig, det drog i livmodern, armarna skrek efter att få plocka upp, benen tog nästan sats under bordet, kunde inte slita blicken, hjärnan gick bananas.

Bebisar lockar och pockar på min uppmärksamhet varthän jag går.
Och jag insåg att jag verkligen kommer bli odrägligt mammig Sprallen, bara så du vet.

Gröna lockrop

Jag kilar stadigt med suget efter frukt och grönt.

Passerade Hötorget under dagen. Just nu är det som en dröm att se allt det dära göttia ligga där och bara se göttit ut. Men varje gång jag ger mig på att handla där så tycks det inte bli så jädrans billigt som 4 avokados för 10!!! eller vindruvor 3,90 kr hektot!!!

Så klart inte. Jag går på hektopriserna, jag gå på deras lockrop. Så, idag struntade jag i att handla även om det nu i efterhand känns som att just ett gäng genmanipulerade vindruvor i testikelstorlek skulle sitta som en smäck mot gommen!

"En lirare i smeten"

Tog en promenad till köpcentrat i förorten för att nu fick det faktiskt vara nog med ihopklämda bröst i liten bh. Faktiskt. Jag gick så snabbt att jag fick ont i hela upphängningsmekaniken inne i buken. Nu äntligen skulle de få lite frihet, lite plats att vila i.

Men upplevelsen i tre olika provrum blev nog lite too much. Istället för att fokusera på bh-storlekar, bågar eller inte bågar och mjuka textilier blev jag som besatt av vad som hänt med min kropp. Det var första gången jag blev uppmärksam på vad som hänt, såg sanningen, vad det blivit av den här kroppen. Jag ÄR ett bebisförvar nu. Verkligen, på riktigt. Rund och mjuk överallt. Det förstår jag, så ska det ju vara. Men vad är det som hänt med rumpan?! Platt? Är det i kontrast till allt det andra bulliga som rumpan ser ut att ha försvunnit in i sittbenet? Bred var den ju också ja, just det ja.

Jag som hela tiden sagt att jag har minsann aldrig trivts så bra med min kropp som jag gör som gravid. Tacka tusan för det! Jag har ju inte kollat mig ordentligt i en spegel de senaste fem månaderna. Det enda som betraktats framför spegeln är magen. Kanske den flottiga luggen och ögonbrynen under utväxt, men framför allt magen.

Men jag tänker inte noja över det här. Nu ska jag inte kolla mig så noga i spegeln mer. Det är ju normala grejer som sker, visst! Och som pappan till Sprall sa idag när vi pratades vid på msn: Så blir det när det är en lirare med i smeten.

Entering a new phase

Svettningar. Olustkänsla. Anfådd. Blek. Luddig skalle. Snurrig skalle. Irritation. Ljuskänsliga ögon. Noll tålamod. Dålig sömn. Sträck. Tänj. Värk. Sparkar. Nej, Disco i magen. Aj. Oj. Pust. Stön. Stånk.

Uppdatering: Vill bara ha frukt och grönsaker. Helst bautastora, lagom hårda körsbärstomater.

V. 24

Jag och Homermagen firar 24 fina veckor tillsammans. Eller kan man tillåta sig att säga att vi är i 25:e veckan.

Preventivmedel

Det är ett ämne jag ägnat mycket tid åt, tro det eller ej, det senaste året. Det började med mina egna funderingar kring hur fasen de fick mig att må egentligen. Mådde inget vidare tillsammans med mina p-piller, inte med några av de tre olika sorter jag knaprat mig igenom under tio års tid. Jag mådde heller inget vidare efter att jag slutat med dem.

Tydligen tar det ca två år innan hormonerna från x antal års p-pilleranvändande försvunnit ut ur systemet. Ingen vågade bekräfta att mina problem med ångest och totala utanför kroppen-upplevelser gick att knyta till att kroppen höll på att ställa om sig från att ha fungera med, till att klara sig utan extra hormontillförsel. Det är min absoluta övertygelse att det är knutet till just det. Jag ger mig icket.

Det här ämnet har triggat igång mig så många gånger att jag nästan inte har mer ilska att ösa över hur situationen ser ut. Kvinnor som måste stå ut med noll sexlust, nedstämdhet, illamående, mellanblödningar, torra slemhinnor...ja det finns många biverkningar att sätta på listan.

Tyvärr är de hormonella preventivmedlen för kvinnor en sådan oumbärlig kassako för läkemedelsföretagen att de aldrig kommer att ersättas eller ens existera tillsammans med ett hormonellt prevetivmedel för män. De som finns för kvinnor kommer fortsätta att utvecklas, men aldrig konkurrera med ett "manligt" sådant.

Med all research vi gjort under året har vi material till en hel bok. Om allt går som vi vill kommer alla att få ta del av det i sommar. Mer vill jag ju inte avslöja nu.

Vilken cliff hanger va?!

Måndagkväll

Tillsammans med en randig tiger, nybakat bröd och säsongsstart av Bonde söker fru. Hur bra som helst, va!

Söndagshumöret

Söndagar har aldrig varit min dag. Tårar är nära, upp och ner i humöret, oförmögen att ta beslut, tänker för mycket. Kanske är det så enkelt att jag tänker för mycket. Ofta är jag ensam på söndagar, för att jag vill det. Men vid närmare eftertanke så vill jag kanske inte alls det. Sådär håller jag på. För mycket tid att tänka är inte bra.

Går runt som en rastlös stolle eller ligger på rygg med dattan på magen och struntsurfar mig igenom timmar och timmar.

Inte mycket som är bra. Till exempel så vill man istället för vagnen som finns

nu ha den här. Typ, inte exakt, men typ.
Idag:
Gröt på fiberhavre, danskt surdegsbröd med tomater och kaffe.
En promenad till affären. Köpa tejp, frimärken och en Amelia Gravid, eller Vänta barn eller vad den nu heter.
Tog svängen ner till vattnet. Satt i solen o läste tidningen en stund till det kom en skock ungar som klättrade så närgånget att jag inte pallade mer.
Gick vidare mot 4H-gården, kollade in lammingarna som växer. Iakttog familjerna som hade picknick i solen.
Tog promenaden genom vitsippedungen och njöt av synen och fågelsången.
Kom hem, la mig på sängen och började bearbeta avundsjukan som började dra i mig. Önskan om att ha det mer ordnat, kunna köpa en vagn (se ovan), bo större än på 36 kvm, gärna bo tillsammans med fader osv.
Tuggar på ett äpple - det är fiberintagens dag idag.
Läser mer i Gravidtidning. Förlossningens olika stadier.
Buttrar till.
Fortfarande molande värken i mage/rygg.
Börjar tänka på allt jag skulle gjort den här helgen men som fortfarande bara rusar runt bland annat strunt i skallen. Gillar inte att göra mig själv besviken. Klarar inte av det längre.
Lagar korv stroganoff och äter för tre.
Pratar med mor och förklarar bitterhetens återkomst, klarar iaf att hålla tårarna tillbaka.

Tills vi lagt på luren sen kom dom.

Vad är det med söndagar. Ingenting känns bra med de dagarna. Det har det aldrig gjort.

Hypokondri?

Det där som jag igår anade var en gas på tvären sitter fortfarande på tvären. Molande värk från magen ut i ryggen på vänster sida. Jag känner igen det från förr. Men tro inte att våndorna stannade vid lite luft. Nej,nej. Följande sökningar på vida webben sedan dess:
Förvärkar
Diabetes
Njursvikt
Havandeskapsförgiftning
Förr, innan det kom en bula på magen, kunde det hjälpa att massera magens vänster nedre. Men nu. Var sitter tarmarna nu? Mot ryggen? Jag vet inte.

Från harmoni till raseri

Så kom jag från tunnelbanan med en veckohandling jag inte borde kånka på för egen maskin. Såg backen nedanför där jag bor och glömde helt av hur påsarna skar in i mina händer. Kolla vackert!Med nyfunnen energi och ett lugnat sinne fortsatte jag upp för backen. Väl uppe händer det jag bävat för hela vintern.

Där jag bor passerar ca 150 hundar plus ägare varje dag. Varje hund plus ägare flera gånger varje dagen. Jag vet det för jag bor på nedre plan och sitter praktiskt taget i mitt köksfönster när jag jobbar hela dagarna, så jag ser. Jag räknar dem inte, men jag ser och kan uppskatta.

Och det är ju inte hundarnas fel att jag med dryga 50 kg i händerna och flimmer för ögonen inte riktigt ser mig för och sätter 39:orna mitt i en blaja. Men vad i fanhelvetesjävlar!!! Vad är problemet?! Pallar man inte med att fullborda sin uppgift som hundägare i ett område där vi är många, flera tusen säkert, som delar gångvägarna och plocka upp efter hundstackarns efterlämningar då kanske man ska ta och tänka om.

Tufft att gå runt med hund av sorten kamp, inte lika tufft att plocka upp efter sig.

Blev så utmattad av det plötsliga raseriet att jag var tvungen att lägga mig på soffan. Nu har jag ont i magen och ut i ryggen, men det beror nog mest på en gas på tvären. Och i hallen står skorna och stinker hundblaja.

Jag kommer sluta som en sådan där hagga som knackar på fönsterrutan när ägaren inte plockar upp efter sig.