Från start har jag varit noga med att låta L somna själv i sin säng. Till en början var det för att jag var ensam med honom och körde hårt på att göra det som står i min makt att förenkla vardagen. Maximera sömn, minimera störningar som tröttar ut. Dessutom ingick det i min plan att han skulle lära sig att bli trygg och komma till ro på egen hand lättare. Och det har han varit också. En ren fröjd att natta, för det mesta. Är väldigt stolt över att ha åstadkommit det.
De gånger jag av praktiska skäl, så som att slippa hoppa upp och ner för att krama/klappa om tio gånger på en natt, plockat upp honom i min säng har vi båda retat ihjäl oss på varandra. Mest han tror jag. Medan jag försöker göra sådär mysigt och ligga och snuffsa bebisfjun, får han närhetspanik, sparkar och fäktar tills han frigjort sig från mammans mysighetsatacker.
Men nu då...Sedan i augusti har han varit sjuk tre gånger och det enda som hjälpt när det varit svårt att somna om har varit att ligga nära mamma. Och nu när de senaste nätterna varit helknas är det den enda metod som hjälper. Det är jag inte lika nöjd med. Men gud sikket mys det är ändå. När han ligger så tänker jag på honom som femtonåring. Mamman antagligen inte önskvärd i samma säng då. Vilken sorg!
Ny blogg!
7 år sedan
Jag känner mig nästan lättad de kvällar min unge deklarerar att hon vill sova i stora sängen, det är som att jag kan slappna av bättre när hon är nära och det inte är någon risk att hon vaknar och känner sig ensam utan att jag märker det. Men då har hon heller aldrig varit typen som ligger på tvären och sparkas. För det verkar sjukt jobbigt.
SvaraRadera