Under en kaffepaus tillsammans med mammorna i föräldragruppen tog jag upp en fråga som jag tänkt på och ville veta om de känt likadant.
Det handlar om det här med att njuta av den första tiden, som det faktiskt påpekas friskt att man bör göra när man kommit hem med den nybakade bebisen. Njut nu för tiden går så fort! Jo, visst trodde jag då att jag njöt, men med facit i hand så måste jag nog erkänna att jag inte började njuta på riktigt förrän han närmade sig tre månader eller så. Första veckorna ska vi ju inte tala om. Allt blev så stort.
Ska vi byta på honom innan han äter eller efter? Vad menar han nu när han gråter och är torr och mätt och gosad? Och varför slår han ut sådär med armarna hela tiden? Vad och hur mycket ska han ha på sig när vi går ut? Varför sover han inte med armarna upp över huvudet som bebisar gör när de mår bra?
Alltså, så var det hela tiden och jag var fullt övertygad om att han inte mådde bra psykiskt. Jag har ju värsta nojan för psykiskt illamående. Men när jag ställde frågan till de nya mammorna var det inte någon som kände igen sig i det. Inte någon!! Och med det dog diskussionen, fast jag försökte: Gjorde ni verkligen det? Njöt ni bara?! Ingen oro?
Jag blev faktiskt förvånad. Men så tänkte jag, som jag alltid gör, att ja, ja det har säkert att göra med att jag tog hand om honom helt själv från att han var tre veckor....Eller?
Förra veckan träffade jag en kvinna som jag tror är i 55- och 60-årsåldern. Hon har fött och fostrat fem barn. Jag ställde samma fråga till henne och svaret från henne förvånade mig ännu mer. Man blir bara mer och mer orolig för varje barn.
Så, jag undrar. Är det så att man inte vågar erkänna att man tycker det är jobbigt och nojigt och oroligt när man är under pressen att man ska njuta till fullo av den lilla nya? Är det fult att inte göra det? Eller är det en generationsgrej? Jag känner ju ofta att jag mer tillhör femtiotalisterna än 70- och 80-talisterna.
Nä, skämt å sido. Men jag undrar.
Ny blogg!
7 år sedan
Det där är så konstigt som folk säger, att man ska "njuta" - vad betyder det liksom? För visst måste väl ALLA nyblivna föräldrar oroa sig och känna att uppgiften ibland känns övermäktig!
SvaraRaderaMen det är ett sånt himla krav på att man ska vara "lycklig" när man fött barn. Även fast det kanske är den tid i livet då man känner sig som mest förvirrad, ful och svettig (eller det kanske bara var jag).
Ja det är det jag är övertygad om - att alla oroar sig och är förvirrade. Blev nästan provocerad att ingen kunde erkänna ens en smula att det var så just då.
SvaraRaderaMVH
Också förvirrad ful och svettig.
Jag kan ge en realtidsrapport, jag är ju där NU :) 9 dagar in i det. Jag njuter inte än, jo, korta stunder. Men resten av tiden är det mest hårt jobb och bevakning och ja, oro. Älskar vet jag inte heller om jag gör än. Han har ju liksom inga egenskaper att älska. Däremot bryr jag mig otroligt mycket om honom och inget inget får hända honom och allt jag vill är att han ska ha det bra. Och så tycker jag att han är så gudomligt FIN! Så kär är jag definitivt, men älskar kommer nog med tiden.
SvaraRaderaDet härliga med just den här tiden är att jag är ful och svettig men jag bryr mig inte om det och inte heller vad nån annan anser om min ofräschhet. DET kan ju också vara en njutning.
Hälsningar,
Märkvärdigt svettig och ful.
Jag minns inte om jag njöt, det gjorde jag säkert, men inte lika mycket som jag nojjade. Men jag kan också hålla med damen som sa att man blir oroligare och oroligare. I början handlar det ju liksom mest om grejer man själv kan påverka, nu (min unge är snart tre år) är det en massa genustjafs och värderingar jag inte bett om hon kommer hem med. Hur hanterar man det liksom?
SvaraRadera