En gång till

För andra måndagen i rad har jag kollat på En unge i minuten. Kroppen, under och efteråt, är mer spänd än när jag själv födde barn. Så spänd att jag är tvungen att ändra ställning där jag sitter i soffan för att musklerna nästan börjar krampa. Kall om händerna, svett i armhålorna, pulsen hög.

Det här är för mig en gåta:
Hur vågade jag?!
Har jag verkligen gjort det där?

Sen tänker jag att näe, näe, jag skulle aldrig.
Jag vet inte så noga vad det är jag aldrig skulle...Kanske aldrig mer? Fast det vet jag ju, att när jag väl är där, när jag står inför en eventuell andra förlossning, så är det inget konstigt med det.

Jordens märkligaste grej måste vara att föda barn. Så präglad som jag är av den upplevelsen och ändå kan jag känna att det inte var jag som gick igenom de där helvetestimmarna.


Sjukt mycket värt slitet i alla fall.