Tack för jag fick komma!

Det braiga samtalet som kom i fredags var jobbrelaterat. Smickrad upp till öronen blev jag så klart. Hade aldrig ens tänkt tanken om en eventuell anställningsintervju. Igår var dagen för den. Mitt livs första intervju för ett jobb jag är utbildad att klara av. Tidigare jobb har klubbats genom ett handslag eller en muntlig överrenskommelse. Ibland på stående fot. Det här var något helt annat.

Tyckte jag förberett mig väl. Tragglat svar på frågor om goda och dåliga egenskaper, varför jag sökt jobbet och vad jag kan tillföra osv. Inte en enda sådan fråga kom. Gillar inte den här typen av öppen intervju. Berätta lite om dig själv! Och innan jag hinner längre än till ok, fortsatte personen på andra sidan bordet med varför har du tillexempel sökt det här jobbet?

Gulp och förresten, hallå?! Så här såg det inte ut i mitt manus...Här ska ju frågorna komma var för sig och däremellan ska mina svar in. Vad jag lyckades få med i berättelsen om mig som kan vara av värde för arbetsgivaren vet i fasen.

Sedan var det dags för inläsningar och värderingsövningar. Jag låste mig. Halvtimmen jag fick till mitt förfogande gick som på tio minuter. Var f-n har min stresstålighet tagit vägen? Jag som trodde jag övat upp den nu, som småbarnsmorsa och allt. Maximera och effektivisera, ni vet.

Gu va slut jag var efter den där dryga timmen. Och gu va långt bort det där jobbet känns nu.

OBS på att jag inte grämer mig eller är ledsen. Kanske bara lite över min försvunna strestålighet. Det var ett bra övningstillfälle.