Nu är det sådär svårt igen. Ingen av oss är vana vid att vara två om ansvaret. Dilemmat nu: Han är aptrött för han är inte van vid störd nattsömn och är skapt på det viset att han behöver extremt mycket nattsömn för att funka på jobbet.
Tough shit, tänker jag. Och välkommen till verkligheten, tänkter jag också efter att ha studsat upp och ner i sängen för att klappa, stoppa in napp ca en gång i timmen, matat och nästan tvingat till omsomning kl 05.00, vaknar kl. 08.00 av HANS väckarklocka som HAN inte hör, flyger upp ur sängen och fräser något ganska syrligt medan jag fipplar med mojängen som helst ska sluta låta. Den slutar inte låta. Sen är jag apsur för att han går till jobbet senare än han bör och kommer alltså komma hem senare...
Jag är också aptrött, men är ju hemma om dagarna. Inte precis vila i det heller även om jag inte behöver min hjärna på samma vis som han.
Hur gör man med sånt här, när den ena jobbar och behöver sova? Ni som lever i par, kan man få ta del av goda råd vore jag lyckligast i världen. Nu tar jag både nätter och morgon måndag till fredag och han helgen. Jag är inte helnöjd med den fördelningen, men å andra sidan (sjukligt) tacksam över att få sova något mer ostört lördag och söndag.
-----
Obs att jag inte valde den här striden med förnuft. Man blir totalt irrationell av sömnlösheten och det faktum att det nu finns någon annan, alltså han, att skylla den på gör mig bara än mer rabiat. Han, skrivet med stora bokstäver i texten, är ett uttryck för det. Jag klandrar honom inte. Egentligen.
Ny blogg!
7 år sedan
Att gå iväg till jobbet efter en hård natt kan vara en befrielse om man jämför med att gå hemma i trötthetsdvala och ta hand om en liten. På jobbet tvingas man ut ur dimman och ta tag i sitt arbete. Tycker det är en orättvis idé att den som jobbar ska få sova ostörda nätter!
SvaraRaderaKan ni inte ta halva nätterna var, det är så skönt att veta att man har rätt till åtminstone några timmars sammanhängande sömn.
Under sex månader när jag ammade tog jag större delen av nätterna, vaknade av minsta knyst medan min man sov sig igenom gnöl och gråt. Nu har han huvudansvaret (vi jobbar båda halvtid), även om jag ofta tar över fram på morgonkvisten vid fem, sex (på samma sätt som han gjorde när jag ammade). Det här att kvinnor skulle vara biologiskt betingade till att vakna lättare tror jag inte på. Nu när jag vet att någon annan har ansvaret, kan jag sova mig igenom skrik och gnäll. Är ganska övertygad om att alla människor klarar av få sin nattsömn störd (trots att man jobbar) men att det krävs nog viss tid för att vänja sig, nåja vänjer sig gör man väl aldrig men för att det skall kännas något mer uthärdligt. Men det blir ju svårt om man har inställningen att man inte kan fungera utan åtta timmars sömn. Då måste man nog tänka om, det kommer förmodligen många år med knöliga nätter, det ingår väl i det här med att ha barn.
Lycka till!
Johanna
Oh tack för det utförliga svaret! Jag ska minsann föreslå delad tur i natt. Skönt också att höra om hur det kan vara en befrielse att få komma till jobbet. Bra argument om inte annat :)
SvaraRaderaTacktack!
Hej!
SvaraRaderaHittade hit via Hannas blogg. Jag är en sån där som skriver "njut!" ;) Hahaha! Jaja...
Ska bli spännande att läsa om din vardag. Vi är lite i samma sits kan jag förstå av det lilla jag läst hittills. Min sambo ville inte bli pappa när han fick veta för 25 mån sedan. Han är egen företagare, jobbar mycket och ofta jobbar han på annan ort. Vi jobbar på att hitta tillbaka till varandra och det går sakta men säkert. Han är nu en underbar pappa, men måste tyvärr jobba mycket men gör allt han kan för att få jobb här i Karlstad.
Det som jag tycker är jobbigt i vårt förhållande är att han lever nästan precis som förut, medan jag har ett helt annat liv och väldigt mycket "begränsningar" medan han är nästintill "fri". Mycket irriterande.
Hej Anna! Jag såg olyckligt nog att min kommentar följdes av en massa njut och då skämdes jag.
SvaraRaderaFörstår verkligen frustrationen i att han kan fortsätta som vanligt medan ditt, liksom mitt liv, tagit en helt ny vändning.
Roligt att du hittade hit och ändå lämnade en snäll kommentar efter mitt budskap i kommentaren hos Hanna, haha.
Hahaha! Äsch då :)
SvaraRaderaJag försöker läsa ikapp lite här nu och hoppas på smarta Rädda vardagen & förståndet-tips här.
Min son är 16 mån och jag får absolut inte dagen att gå ihop och det gör mig vansinnig. Försöker plugga heltid,komplettera gamla kurser och göra omtentor, jobbar lite extra av den enkla anledningen att det ekonomiskt är skittråkigt, har en restid de värsta dagarna (1/2 av vardagarna iaf) på 3 timmar för hämtning och lämning på dagis och samtidigt sköta hund, hus och Stormen Valdemar.
Otroligt att jag fortfarande har hår kvar på huvudet...
Lever du själv nu eller bor du med pappan?
Ojoj! Förstår du är förvånad över håret :). Vilken superkvinna!
SvaraRaderaJag och L, min son, lever själva, men nu är vi tillfället hos pappan som bor ca 70 mil bort. Kände att jag höll på att få hjärnsläpp utan avlastning någonsin. Vi stannar nog ett par tre veckor för att fylla på med energi. Men det är svårt att leva två nu när jag är så van vid att styra allt ensam och han inte är det minsta van.
Bra tänkt av dig! Man ska alltid välkomna hjälp (hur nu hjälp av barnets egen far kan kallas hjälp...hm). Jag får mycket hjälp av mina svärföräldrar. Jag hatar att be om hjälp så jag erbjuder dom istället lite kvalitetstid ensamma med Valle och få som inte nappar på det erbjudandet :)
SvaraRaderaSkönt att ha pappan, det är det viktigaste.
Jag är ingen superkvinna och jag klarar inte av det jag just nu behöver göra. Min ork tar helt slut och jag får ont i min kropp. Längtar till augusti då vi får dagis nära hemma och det sparar mig lite drygt 2 timmar per dag. Då kommer det bli ändring.
Hjärnan är seg som kola också och jag kan inte få mig till att läsa tung litteratur eller skriva examinationsuppgifter. Surt.
Men men, jag gör så gott jag kan.
När börjar du jobba igen?
Klart du gör så bra du kan! Och du är tapper och modig som ror hem det ändå. Fantastiskt att plugga samtidigt. Man blir ju lätt mosig i skallen av att styra och ställa själv hela tiden. :)
SvaraRaderaJag brukar tänka att det minsann inte är vem som helst som skulle fixa det här ensam. Då får jag mer jävlar anamma i mig. I alla fall tillfälligt.
Skönt du har hjälp av dem emellanåt. Jag är glad att pappan finns i våra liv, men jag är ju inte helt nöjd för det. Han bor långt, långt bort och mina föräldrar bor 50 mil iväg, så det finns inte många tillfällen till avlastning.
Jag deltidsjobbar eftersom jag är egen, men sätter igång på riktigt nu i maj. Då ska pappan bo hos oss och vara med L. Det känns bra.
Heja dig!! Du är så mycket bättre än du tror. Det hör jag redan :)
vi delar på nätterna. efter en del tjafs. att ta hand om en bebis är inte ett mindre viktigt eller svårt jobb. jag tycker att det skulle vara lättare och skönare att gå till det vanliga jobbet än att vara med bebis hela dagen. folk tror att man kan sova när bebisen sover (ja, men i så fall är väl nätterna inget problem heller, man kan ju sova när... osv). vissa dagar är lugna, visst. men många dagar hinner man ju inte ens gå på toa. så länge man inte delar förstår inte partnern vad det innebär att ta hand om ett barn. mitt råd är att han ska ta hand om barnet ett helt dygn utan dig (mjölkpump. ev kan du ta amning enbart) och sedan frågar du honom om han verkligen inte vill byta sitt vanliga jobb nmot detta mycket mycket lättare...?
SvaraRaderaps: vi sover i skilda rum. en på tältsäng i vardagsrum, en med bebis. alternerar. varför ska båda bli trötta??
SvaraRaderaBra att ni ändå kan bytas av och att han kommer vara pappaledig, det är viktigt för er alla tre.
SvaraRaderaJobbigt att inte ha någon närmare som kan avlasta. Inga vänner? När börjar dagis?
Harenomvåren: Helt rätt! Den andre förstår inte alls om den inte får ta totalt ansvar för en dag eller två.
Jag fick ett spel strax innan jul då min sambo när jag klagade och han svarade nåt helt idiotiskt (i stil med klappa på axeln) och uppenbarligen inte alls fattat vad jag utför under ett dygn. Då skrev jag ett långt och utförligt mail till sambon på långturné där jag berättade exakt vad det är jag inte längre kan göra men han fortfarande kan. Tex så går min man upp på toan på övervåningen för att få sitta i fred och utföra det han behöver och spela Angry Birds på mobilen. Jag sitter på toa med en unge som biter mig i knät eller försöker skaka loss elementet. Han ställer klockan efter när han behöver gå upp (oftast 1 timme senare än jag stiger upp) och jag ställer aldrig klockan längre för V väcker oss och jag får gå upp.
Han fattade och insåg att jag behöver hjälp och att jag kanske inte "bara är hemma på dagarna" och nu har vi det mycket bättre. Valdemar är inte så mycket bebis längre och J verkar uppskatta att hänga med honom mer lite pga det också. Och jag sover alltid räv på morgonen :)