När det blir förbannat jobbigt

Det har fungerat relativt smärtfritt mellan pappan och mig, det måste jag säga. Det är en av anledningarna till att han inte nämns så ofta här. Men nu börjar våra världar glida längre och längre ifrån varandra. Man kan säga att vi sitter i varsin bubbla i varsitt universum. Vi hör inte ens varandra. Vi vill helt olika saker, prioriterar helt olika och jag frustar på i fighten om att kunna jobba från maj till oktober. Komma på fötter. Men det går inte för det finns en karriär till som är viktig och som har kämpats för i ett helt liv.

Verkligen. Jag förstår att det svider att ställa den på paus ett slag. Ca TRE månader närmare bestämt. Inte ultimat, men jag förstår det. Det är väldigt frustrerande och svårt att anpassa sig till det här nya när man egentligen var på väg åt ett helt annat håll. Alltså: Inte ultimat för mig heller. Men så finns det ju ett stort och ganska ilsket MEN. Det blinkar i neon, tror jag bestämt. Så uppenbart är det. Jag tror ni ser det. Det gör inte han. Alla andra ser det - att det finns en rimlighet i att vara ledig i höst. En rimlighet i att släppa fram mig och en rimlighet i att vilja vara med sin son ett par månader. Ett par månader? Ingenting!

Min bråkkompetens ligger på sandlådenivå. Är otroligt barnslig och anklagande, medan han är ett proffs. Han har det med sig från barndomen. Kommer med argument som får mig att bli mållös och jag kan bara kontra med att anklaga. Det är en så j-la jobbig situation. Känner mig alltid som en komplett idiot. Som ett barn som bara kan försvara sig med du gjorde så och du valde si och om du inte och du borde se och när jag sa si så sa du så. Så ohållbart. Det har dock gått långt innan jag blir desperat och hamnar i det här.

Vi har snackat mycket om framtiden och har svårt att hitta en lösning som kan passa båda. Det alternativ vi står inför nu kommer göra båda sjukt missnöjda.

Det är när diskussionen om det här nått sin kulmen som jag börjar dra in andra saker som jag också är sjukt missnöjd med. Missnöjd med honom och hans intresse i mitt välmående. Jag vet inte ens om det är ok att ställa ett sådant krav på honom, men jag vill nog hävda att jag har den rätten litegrann. Vi har gemensam vårdnad på grund av att vi ska och vill/ville försöka lappa ihop oss och göra det här gemensamt, som en familj. Någon gång i framtiden. Vi har inte direkt förutsättningarna för det och då krävs det lite extra ansträngning Till exempel när vi är tillsammans, då är det sjuhuhuhuuukt svårt att fungera som en familj med ett spädbarn gör. Man delar på sysslorna. Han vet inte hur sådant fungerar. Säger inte jag bu så säger inte han bä. Vågar inte, vet inte hur.

Jag vill inte försvara honom, jag tycker det är självklara saker att hjälpas åt med, att jag får sova medan han (på sitt initiativ) går ut med L, att han tar egna initiativ och jag fattar också att det måste vara så himla, himla svårt. Han ser L en gång i månaden. Mellan de gångerna har han glömt hur man gör och vad som behöver göras och L har växt ca en decimeter, lärt sig hoppa i vattenpölar och säger pappa. Med de måtten är det, för honom.

En del av våra problem tror jag helt enkelt inte går att lösa just nu med de 70 milen som ligger mellan oss. Men en hjälp på traven skulle vara om jag kunde bli lite mindre obstinat. Och att han tog sitt förnuft till fånga.