Det kan vara så att en morgon i Stockholms lokaltrafik inte gör stockholmarna rättvisa. Men ändå: Självupptagna och hyfsat ignoranta. För så här kan det gå till när en moder kommer släpandes på vagn och en fullmatad rygga i back packer-format, alltså rätt så stor och rätt så tung.
Bussen saktar in vid hållplatsen, dörrarna öppnas och fram träder en trappa (!) på tre trappsteg(!). Snabb kalkylering i fortfarande sömndrucken hjärna, slänger in ryggan och börjar dra vagnen upp för de tre trappstegen, som av någon anledning är högre än normalt. Så där på gränsen för att det smidigt ska gå att rulla vagnens bakhjul på steget. För höga helt enkelt. Men det går.
Väl uppe, genomsvett efter en smärre bergsbestigning, ser jag att det faktiskt sitter folk precis vid dörren. Både på platserna bakom och framför dörrarna. Möter inga blickar. Alla stirrar fokuserat, eller skyldigt om man vill, ut genom rutorna. Tänker onda tankar om var och en, men väl framme vid flygplatsen visar sig mannen vid dörren vara ångerfull. Han har åkt med hela sträckan och har hunnit tänka över sina synder. Hjälper mig ner.
Tack.
Ny blogg!
7 år sedan
I hear ya! Fast jag är ju också en självupptagen Stockholmare så när jag åker buss och alla stirrar hejvilt på precis allt som inte är jag och barnvagnen... Ja då spänner jag ögonen i första bästa person (ej gammal tant eller farbror, ej gravida eller barn) och säger "HEJ, du kan väl hjälpa mig, tack så mycket?". En gång har någon kommit på en ursäkt, alltid annars har de inget annat väl än att lyfta på arschlet.
SvaraRaderaSjälv hjälper jag alltid till, om jag inte är fullt upptagen med eget skrikande barn men det anser jag är en godkänd ursäkt.
I annat fall ber jag om hjälp men nu såg jag inte folket förrän jag kom upp.
SvaraRaderaHaha så lamt med en ursäkt! Man hjälper till. Gamla, barn, rullstolsburna. Man gör sin medborgerliga plikt bara.