Jag börja inse min begränsning. Tror jag. Kanske är det den lilla människan i mig som talar. Hon dyker upp allt mer ofta och säger åt den större, den som tror att hon är orubblig, att flytta dit pappan eller mina föräldrar bor.
Känner tröttheten och ensamheten. Besatt - när tanken på att jag inte fått sova en hel natt på sju månader kommer smygande, då blir jag besatt. Jag måste sova. Hur ska jag få sova? När ska jag få sova?
Inser att jag kommer behöva uppbackning och avlastning när jag börjar jobba och L börjar dagis. De två personer som står mig närmast här kan jag inte kräva hjälp av i tid och otid. Inte på samma kravlösa vis som jag kan be mina föräldrar eller framförallt pappan. De har egna liv.
Blir sjukt liten människa när jag tänker på det här. Känner mig misslyckad emellanåt. Det är värsta känslan. Och så är jag dålig på att be om hjälp. Alltid obekvämt.
Ny blogg!
7 år sedan
Jag förstår verkligen. Blev erbjuden ett jätteroligt jobb i större stad, men eftersom vi väntar barn och både jag och min man har våra föräldrar i den här staden så kändes det som ett väldigt bra beslut att bo kvar. Vi pratade om det senast idag, att när det praktiska går enkelt så går så mycket annat också enkelt.
SvaraRaderaJa så himla sant! Svårt bara att ge upp sina drömmar..Men å andra sidan är L och vårt gemensamma liv viktigare och för att det ska fungera måste jag må bra.
SvaraRaderaHåller tummarna för dig nu Hanna! Spännande!