Man kravlar sig upp

Att vara sitt eget mentala bollplank är inte alltid så lyckat. Det bevisades igår. Bra då att det finns folk som kan plocka upp, bekräfta och tala om hur det faktiskt ligger till. Det behövs emellanåt.

Vaknade på hyfsat humör idag och har fått en del jobb gjort. Ringt, ringt och ringt. Sedan har jag ägnat dagen åt L. Han kräver mer och mer stimulans och aktivitet nu för tiden, så för att vi inte ska gå varandra på nerverna försöker vi göra något på eftermiddagarna. Idag gick vi ut och premiärgungade.

Som jag älskar alla dessa första gången. Första smakportionen, första majskroken, första sitta själv, första allt! Säkert mer underhållande för mig än för honom, det är vad jag tror. Men han gillade att gunga. Tyvärr ballade simkortet i telefonen ur så några förevigande bilder blev det inte.

Har funderat på en gåstol, men på den lilla boyta vi har till förfogande skulle han knappast ha glädje av att stöta emot väggarna stup i kvarten. Så länge får det bli gunga i parken. Så himla fint att se honom spralla och skratta. Det gör även den buttraste göken glad.