Om att vara två - fortsättningen

För att inte börja dagen med en hetsk diskussion, packade jag ner ungen i vagnen och mig själv i det mest promenadvänliga jag kunde hitta. Ut i naturen, bort till sjön. Tidigt var det och jag var redan vansinnig. Jag kommer inte att bita ihop, jag ville bara inte inleda dagen med bråk. Tänker ta de här striderna även om de är både frustrerande och utmattande. Det måste löna sig i längden. Det måste det. Men att det ska vara så svårt?

Ringde en vän som lever i par. De har ett barn, hon borde ha svar. Hur gör ni? Hur får ni det att funka? Nä, jag har lagt ner och biter ihop. Det finns mycket jag skulle vilja ha annorlunda, men det får vara så, svarar hon.

Jag tappar modet ett slag och tänker att jag kanske skulle ringt upp mannen i stället och fråga hur de gör? Hur de får det att funka?

Vi har ett barn ihop och jag tänker inte lägga ner, ge upp eller bita ihop. Vi ska dela på ansvaret de gånger vi är tillsammans. Inte för att jag ska få tid till att bara göra saker för mig, utan för rättviseprincipens skull, för att jag inte ska stå där med middagen färdig varje dag han kommer hem från jobbet, fasttvinnad i det som kallas kvinnofälla à la 50-talet, även om maten lagas för att jag är hungrig, för att jag inte ska vara den enda som har koll på vad barnet äter och när, och för att jag inte ska vara den som tar nattpass, stiger upp tidigt så att han kan sova fram till dess att han måste gå upp. Exempelvis. Jag gör det inte. Jag tar striden och tänker inte lägga ner, ge upp eller bita ihop heller för den delen.

Det kommer löna sig i längden. För båda två.