Svettas, lipa, amma OCH njuta

Nu vill jag, apropå Johannas kommentar på Sanningen om njutningen berätta en anekdot om det här med att vara nybliven förälder och kravet på att vara totalt genomsyrad av lycka.

Det var på BB, kanske två dagar efter att han kom, som jag stapplade ut i matsalen för att hämta kvällsfika. Där träffade jag ett par som, om jag minns rätt, förlöstes samma dag som jag. Vi utbytte erfarenheter av det stora som just skett. Vi var båda lite traumatiserade men hennes förlossning lät långt värre än min. Barnet satt fast och det blev akut kejsarsnitt. En massa blod i förlust och jag minns inte riktigt hur illa det var på väg att gå men jag minns att jag tyckte det lät dåligt. Stackars kvinnan, som var i min ålder, kunde knappt stå upp, än mindre gå. Men trots det så var det enda hon kunde tänka hur himla lycklig hon var. Aldrig hade hon varit så lycklig förut.

Jag blev jätteavis för jag var inte så där sprudlande lycklig som hon. Jag var mest förvirrad och grät varje gång jag tittade på sonen som låg och slog ut med sina små armar i den lilla plastlådan. Vem är han? Vad gör han här? Hur kom han hit? Vad ska jag göra nu?

Det var så stort och konstigt och ofattbart. Så klart att jag var glad för min bebis, det var jag. Men den där lyckan, som hon i matsalen uttryckte - kravet på att vara lyckligast i världen har jagat mig utan att riktigt komma ifatt. Kanske är den mig i hälarna först nu.

Jag var mest svettig, förvirrad och ful, precis som Johanna skrev i sin kommentar. Och det är helt okej att vara det med.