Om begränsning och rädsla

Efter nattens bravader känner jag att de där tre resliga poliserna gärna kan få stå utanför min dörr och mina fönster PÅ NEDRE BOTTEN och beskydda mig dag och natt. Jag blev skrämd. Och ok, jag erkänner för mig själv och alla andra som tyckt jag varit galen som hyr en lägga på bottenvåning att det kanske inte är en sån bright idea ändå.

Men som om alternativen då stod som spön i backen.

Avskyr verkligen att känna mig rädd och begränsad. När jag bodde i London blev jag en gång förföljd av en man, ända in i min hiss och upp till mitt våningsplan följde han mig. Då hade jag ändå gått en halvtimmes promenad från Oxford Cirkus. Och det hade han med. Uppenbarligen. Och när jag skulle gå ut ur hissen frågade han om han fick följa med in för jag var ju så vacker. As if, va?!

En annan händelse:
På väg hem från jobbet strax efter 23.00 när puben där jag då jobbade stängt. Tar tunnelbanan och går från den hemåt. När jag närmar mig puben som ligger ett kvarter från där jag bodde ser jag en bil. Runt den trevar en man. Suspekt så klart. När jag passerat puben och har ca 100 m kvar att gå hem kör bilen upp framför mig och ut hoppar en enormt taggad och speedad man. Viftar med kniv och hojtar give me the focken bag man, now! Det han fick var en mobil värd skrot, tre pund och min favoritmössa. Hoppas han hade jolly good för de småstenarna.

Sånt här gör mig så förbannad.