Boven i utvecklingsdramat

Skrev ett långt inlägg om tröttheten som ockuperar min kropp den senaste tiden till följd av sonens sovvanor. Trött blev jag. Det var nog den längsta texten jag skrivit ämnad för bloggen men det är ju förbaskat tråkigt att publicera och kanske ännu tristare att läsa 45 spaltkilometer gnäll.

Filar på en omformulering av det hele. För egentligen var det hans utveckling jag ville skriva om. Antar att den handlar om sömn.

För två dagar sedan nådde tröttheten sitt kulmen. Det var mos i skallen och dimma som aldrig ville släppa taget om ögonen. Han vill under inga omständigheter vara för sig själv. Lämnar jag honom fyller han lungorna med luft och skriker så gällt att jag blir rädd grannarna ska tro att jag missköter honom å det grövsta.

Orkade den här dagen inte vara aktiv lekmamma, men han verkade nöja sig bara jag låg som en amöba bredvid. Tur kan man säga, att han är så glad och charmig. Det får upp humöret.