I bilder

I januari slet vi, jag och bästekollegan, med vår dokumentäridé. Livet var allmänt upp och ner och det var liv och det var död och det var kurator och det var tårar och piller som sattes i halsen och det var totalt jävla kaos.

I februari fyllde jag 30. Det firades måttligt i skuggan av det som pågick och jag tyckte magen blev rund och att allt luktade skit. Har antagligen världens bästa familj som åkte skridskor och grillade korv för att lätta upp stämningen för oss alla.

I mars hade jag plötsligt blivit stockholmsbo. Gick på starta egetmöten, hade framtidsångest, fick en lägenhet i Solna och sa hej till sprallmakaren för första gången.

I April spände byxorna plötsligt och på kontot hamnade starta egetbidraget för första gången.

I maj kunde jag inte få nog av vårdofter och stod med näsan i varenda vårbuske. Gjorde reportage om hormonbaserade preventivmedel för män och träffade fascinerande forskare och höll min första föreläsning tillsammans med kollegan. Heja oss!

I juni firades lugna midsommarn tillsammans med två av de bästa, i stuga vid Vidösterns kant. Magen var fin och behändig då.

I juli bar det av till Värmland för dokumentärinspelning. Bodde i husvagn på camping, skrattade gott åt dialekten, träffade fantastiskt fina människor och jag var tjocksmock och svullen och spräckte två par skor under de dagarna.
I augusti kom han. Den största kärleken.

Känslorna utanpå. Ständig oro, oändligt med frågor och de nya utmaningarnas tid. I september åkte vi nattåg till pappan. Han och jag. I Sverige är det val. Resultatet nedslående.

I okotober sändes dokumentären och vi fick fina ord. Börjar finna mig i rollen som moder och livet rullar på.

I november får jag äntligen se Mia Skäringer på Cirkus och jag blir än mer övertygad om att jag vill vara hennes vän. Rent ego!

Mitt i decemberhandeln i Stockholm sker en jälvmordssprängning. Vi firar fin jul, lilla familjen tillsammans. Det var mys och det var idyll för ett slag.