Om verklighetens djur

Det finns en kriminalpolis i min familj nu för tiden. Han får se mycket, som man säger. Och när han säger det han säger blir jag stel av förfasan över hur djävliga människor kan vara.

Under sin utbildning fick han höra att det ni ser på film är ingenting mot verkligheten. Nu är han i verkligheten och ser att det stämmer. Att människor är djur, och att vissa av oss bara har haft tur som tagit oss lite längre. Vi som inte hamnar i brottsregister, som inte misshandlar, terroriserar, mördar och förgriper.

Vi pratade om Hagamannen. Inte han i Umeå utan han den nya Hagamannen i Solna. Varenda litet strå på kroppen reser sig när vi pratar om hur han genomfört sina dåd. Hur han smygit in hos tjejer på natter, genom öppna fönster, satt sig på dem, tryckt en kudde över ansiktet, utfört sitt dåd och lämnat lägenheten genom ytterdörren.

Igår gick att läsa att han bara var en vanlig familjefar på 28 år. Sambo och barn.

Jag har legat sömnlös stora delar av natten för att jag tänkt på honom, på kvinnorna vars liv han slagit i spillror. Mellan dröm och verklighet har jag sett honom i min lägenhet och det är en fasa. Det gör mig illamående. Min största skräck.

Idag när jag vaknade kände jag mig ganska matt av det som surrat runt och hållit mig orolig hela natten. Och så läser jag hos Johanna vad hon och hennes syster utsattes för igår, en måndagkväll, mitt på Götgatan i centrala Stockholm. Påhoppade av ett gäng killar.

Hur kan vi få stopp på det här? Det går inte. Jag står verkligen inte ut med att vi kvinnor ska behöva leva under den där makten. Att ständigt vara uppmärksam på eventuella hot...Matt. Johannas inlägg läser ni här.