Den försöknade verkligheten

Försköning av livet är tydligen inte min grej. Vid en fika med nya bekantskaper förra veckan fanns det tydligen ingen broms i närheten när jag fick frågan om varför pappan bor långt upp i norr och vi här.

Hehe, svett i pannan och svammel. Ursäktande. Hela tiden. Varför kan jag inte bara ljuga lite? Försköna liksom. Det är ju ganska lätt att lista ut att det är så folk gör i allmänhet. Man vill inte visa sina mindre lyckade företeelser i livet. Men jag. Vräk, vräk, vräk. Ingen hejd. Och samtidigt kan jag ändå inte stå för det till hundra procent och det märks säkert lång väg att jag egentligen tycker det är väldigt obekvämt att prata om sanningen. Ändå utsätter jag mig för det. Kunde jag inte bara säga att det blev så och sen inget mer. Det är ju ingen som har med det att göra.

Nu har jag grämt mig över det här i en hel vecka och från och med nu ska jag sluta upp med sanningssägandet. Börja försköna eller inte säga något alls.