Och apropå gnäll

Fick i julklapp boken I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. Det är en uppfriskande påminnelse om hur vi duttar och daltar med våra barn och kanske främst riktad till medelklassens gnäll om tidsbrist. De som är stadd vid god kassa, som har schysst socialt nät kring sig, som åker på Thailandssemester för att ladda batterierna, de som kort och gott har alla förutsättningar som sägs vara bra att ha när man skaffar barn. Det är också därifrån det mesta gnället kommer menar Hanne. Det är inte för den kritiken jag gillar det hon skriver, men det är sannerligen värt att ta sig en funderare på vad det är man inte har tid med och vad det är för en individ man vill fostra.

Min önskan om tid är rent egoistik. Men nu handlar det inte om mig och vad jag vill. Det inte finns så mycket tid för mig just nu så det är lika bra att inte sitta och stressa upp sig över allt jag inte hinner ta del av från omvärlden. Förbannat svårt att inte bli det. Men tiden måste gå till honom (utan att bli totalt självuppoffrande, jag menar inte att släppa allt som är jag) och jag skulle bli gruvligt stolt om jag lyckades få till en självständig och trygg människa med initiativförmåga. Min rädsla är att han ska bli bortskämd och oförmögen att stå för sina egna beslut och vägval i livet.

Boken är en sån där så man bara: Ja, men ja! Ja! JA! Och till slut är man tvunget att lägga den från sig för att man inte står ut med att det hon skriver ändå är en smula provocerande. Men samtidigt sant och så jävla bra!