En sak som stör mig väldigt när det gäller mig själv är att jag inbillar mig vara i vägen för alla andra. Åh nej, här kommer jag med mitt ekipage (Mitt vagnsekipage som är en fem år gammal Brio-vagn som tar betydligt mer plats än de där små fjuttvagnarna som rullar runt överallt. Men det ska jag säga att i snöstorm och ishalka står den stadigt på sina fyra grovmönstrade däck. Ha!) och är i vägen för alla som har mycket viktigare saker för sig, som inte vill bli störda eller stoppade i farten.
Det är en inställning som stör mig otroligt mycket. För jag har, varje gång jag bett om det, fått hjälp av främlingar. Till och med utan att be om hjälp. Det vore ju tusan om det var åt andra hållet.
Inför stundande tågresor till julfirande på orter både här och där, tänker jag mycket på hur jag ska tackla det här. Vagn och barn och bilbarnstolen som måste med och packning med kläder och klappar. Klart jag kommer vara i vägen för någon som är on the go. Men. Kanske är det h*n som är i vägen för mig där h*n springer på i sitt koffeinstinna ekorrhjul.
Från och med nu bestämmer jag mig för att kasta den urskuldande inställningen i soporna.
Ny blogg!
7 år sedan
Jag känner igen det där med att känna mig ivägen. Har nästan börjat undvika att gå till affärer där man inte får in barnvagnen utan att be om hjälp. Officiellt är det för att de ska få ett "straff" för att de är så svårbesökta, men egentligen handlar det nog mest om att det är så jobbigt att be om hjälp. Fast även jag alltid har fått hjälp, knappt utan att be om det, både på kollektivtrafiken och på stan.
SvaraRaderaAtt åka tåg kan ju vara en prövning även utan barnvagn och stor packning. Vet inte varför folk alltid ska trängas just på tåg. Men stå på dig och ta plats! Du har betalat för din plats på tåget, precis som alla andra.
SvaraRadera