I huvudet

Jag blir så förundrad och börjar ifrågasätta mig själv när jag träffar andra förstagångsmammor som verkar ha allt så himla klart för sig. De som är bestämda och har en åsikt om varje liten detalj i skötseln av bebis nr1. Hur har de hunnit skaffa sig det är min stora fråga näst efter, varför har inte jag?

Exempelvis:

Äter inte godis för det är dåligt för barnet. Tvättar alla nya kläder innan de används. Åker inte tunnelbana och helst inte pendeltåg med barnet. Tillåter inte någon annan att sköta om och ta hand om barnet eftersom rutiner kan störas och ovana händer inte gör jobbet lika bra som modern etc.

Det mesta är nog bra grejer, jag menar inte att kritisera. Jag är övertygad om att alla föräldrar gör det de vill och tror är bäst för sina barn, men jag blir förundrad, till och med imponerad av medvetenheten. Och framförallt undrar jag varför jag aldrig har den bestämda uppfattningen om hur jag vill att mitt barn ska leva och skyddas. Varför jag står där med en fot i varje läger liksom. Som alltid. Ingenting är fast, gjutet, konstant, cementerat eller bestämt i min värld. Jag följer det som känns rätt, riktigt och väsentligt just där och då. Tänker att lite skit nog rensar magen, andra människohänder gör en social krabat och att tunnelbanan är nog så hiskelig men den gör ändå mig till en god mor eftersom den tar mig dit jag vill för att göra de saker som gör mig glad.

Men alltid efter att jag träffat dem, de disciplinerade förstagångsmammorna står jag där med min ta-det-som-det-kommer-inställning gnagandes i bakhuvudet, den som jag alltid bär med mig och den som jag alltid ifrågasätter så fasligt. Jag tar det som det kommer och oftast är det med ett lugn.

Eller...eh...kanske är det bra...eh...det gör mig lugnare...nervvrak...nervös....kanske jag skulle må bra av lite mer fasta ramar???

Nu ser jag SVT:s I Anneli. Det är jag det.