Pappan har åkt tillbaka till Norrland och det skär i mig varje gång vi tvingas åt varsitt håll. Det känns verkligen fint att allt funkar så himla, himla bra. Att vi får leka familj lite då och då, för det är lite så det känns, men det fint. Och det är fint att se de två tillsammans. Hur den lilla pojken på vingliga ben bubblar och ler mot sin pappa. Hur han kryper ihop i sin pappas famn när han krisat i helgen. Då tåras ögonen. Men sen är det inte så på ett långt tag igen och jag blir så kluven och så betänksam.
Tvåsamheten alltså...En insikt under helgen dock. En del av mitt problem med tvåsamheten ligger i att jag har svårt med de uppoffringar och den generositet som kommer emot mig. Jag vet inte hur jag ska tackla dem. Det har inte med att jag känner mig otillräcklig eller så. Att jag inte skulle ge lika mycket tillbaka. Absolut inte. Vi ger båda två, bara på olika sätt.
Men att man inte bara kan slappna av och ta emot den kärlek som ges. Tröttman på sig själv ibland alltså.
Lekte fram bilden här. Lite jag idag.
åh vad härligt det låter.. jag önskar det var så här... :( Lowes pappa vet liksom inte alls hur han ska hantera honom el vara med honom o Lowe tyr sig inte till honom alls.. Försöker komme med tips men det går inte.. hur gör Ludvigs pappa.. hur är han med honom?
SvaraRaderaKram
Det är ju som att vi bor ihop då och då och han var med tiden innan, under och två veckor efter förlossningen så han kan nog relatera till det på ett annat sätt. Men ibland är det svårt. I början var han stel och lite blyg för att släppa loss i allt gogo dada gaga tror jag. Sen tror jag han iakttagit hur jag är med honom, hur jag fjantar och fånar för att få honom att skratta. Det är mitt svar, han kanske skulle säga något annat.
SvaraRadera