Ursäkta frånvaron men jag har varit upptagen med att vara martyrmamma hela helgen. I tre dagar har jag slitit med att sjasa tillbaka henne in i sin grotta där hon hör hemma. Hon är som Katla i Bröderna Lejonhjärta ungefär, den där martyrmamman. Jag gillar henne inte, men lik förbannat står hon där med sitt sura tonfall och sina pekpinnar. Och jag skäms. Det känns lågt.
Vi har varit tre, mamma, pappa och barn och det blir så förbaskat svårt då. Rutinerna, tryggheten, vårt sätt. Det blir inte samma och jag blir satt ur spel. Det känns så himla orättvist mot pappan som bara gör så gott han kan, som försöker komma in i "vårt liv" varannan helg. Och så står jag där och trycker ner.
Han gillar inte att man gör så, sådär gör han aldrig med mig, så kan man inte göra, vi brukar aldrig göra så.
Ena dagen var jag på väg att ge upp på mig själv. Lämna de två ensamma och bara gå iväg ett slag för att ge oss alla en paus från mitt frustrerande beteende. Vi pratade om det, att jag inte kan hantera det här, att det gnager sönder mig fullständigt de helger vi har tillsammans. De helger man önskar bara skulle vara fina, lugna och glada. Förstås är de jobbiga för honom med. Det måste vara skitsvårt att komma in i det jag och sonen byggt upp här. Jag kan nog inte ens föreställa mig det utanförskap han känner och så gör jag det bara ännu värre.
Jag beter mig som en apa eller snarare en tyrann och nu när han åkt står jag här och skäms.
Ny blogg!
7 år sedan
Åh, all sympati! Jag förstår precis den där känslan! Att ha längtat och sett fram emot mys och gos och fluff och så finner man sig själv stå där och förstöra alltihop! Men just i den stunden är det faktiskt helt omöjligt att agera på nåt annat sätt.
SvaraRaderaDet blir för mycket när nån annan klampar in och inte beter sig enligt mallen. Mycket småsint men just då och där kan man faktiskt inte göra bättre. Och lika svårt som det är då, lika lätt är det efteråt att vara efterklok och inse sina misstag och fatta hur man kunde gjort allt bättre. Relationer är fan lättare på avstånd, i alla fall vissa.
Men, utan att ha egen erfarenhet ännu av att lämna ifrån sig sitt eget barn till nån annan tänker jag att jag ska i alla fall FÖRSÖKA att tänka som det står i böckerna. Att nån annans sätt att göra saker på (dvs handha barnet) inte nödvändigtvis behöver vara sämre, bara annorlunda. Och tänk ändå vad bra för bebis att lära sig att den är trygg fast hanteringen är lite annorlunda och att det går att vara trygg hos mer än en. Lätt att säga i teorin I know...
Det är nog jättesvårt för han. Men precis lika svårt för dig. Gör det ni gjort hittills, prata om det. Prata mycket, prata inte runt, utan prata ärligt helat iden. Det är mitt råd från en pappa som varit i din killes sits.
SvaraRaderaTack båda! Jag har verkligen problem med att situationen ser ut som den gör. Att andra tar hand om barnet på sitt sätt är inget jag stör mig på, ännu så länge....
SvaraRaderaJag tror ju, som du Sebastian, på att snacka. Den här gången tog det två dagar innan jag vågade yppa något om det. Mest för att jag skäms. Han är så himla bra och tar sig tid och engagerar sig och så ger jag honom min frustration som tack.