En dagens

Här trodde man att vinter av norrlandskaliber var förbi sedan jag flyttade därifrån för ett år sedan. Nu är den väldigt påtaglig här med och jag ångrar bittert att jag packat ner mina rejäla vinteratiraljer i en låda och lämnat dem i en källare i Småland. Hålet där bak i jeansen var isande obehagligt när det släppte in minusgrader in på bara huden. Fuljackan hade jag i alla fall, den som klarar temperaturer under -20. Men man kan säga att det var tur vi blev lite sena iväg för tack vare språngmarsch till BVC slapp jag frysa, så när som det där ishålet där bak då.

Det gick himla bra idag och efter vaccinationssprutorna vet jag inte vem av oss jag är mest stolt över. Honom för att han var så duktig och stod ut eller mig själv för att jag inte svimmade. Han skrek som en liten griskulting men det gick över så snart det lilla benet släpptes ur sköterskans järngrepp. Det var nog ändå tur att han skrek. För min del alltså. Det fick mig att koncentrera mig på att trösta och vara trygg istället för att stirra på nålar som stacks in i låren och glömma andas.

När vi kom hem från de isande promenaderna mellan hemmet och BVC låg det här paketet på hallmattan.
Nice, tänkte jag. Jag hann alltså i min enfald blir jag glad över att någon tänkt speciellt på mig och skickat en spontan present. Det var reklam. En ambitiöst förpackad sådan får man lov att säga.