En dagdröm

Tänk att få vara lite mer som Eva Longoria i den där mascara-reklamen. Lite mer lashy, luscious, flashy, delicious. Inte till utseendet men till uppenbarelsen. Lite mer fluffig och fuktig, saftig liksom. Vad som helst bara inte så här torr, platt och statisk.

Passa på

Idag är gnäll extra tillåtet när A.M.O öppnar upp sitt kommentarsfält för oss gnällspikar. Klicka dig dit och häv ur dig allt ditt mörker vettja!

Ytterligare fynd på www

Alltså igenkänningsfaktorn i det här klippet är hög kan sägas. Inte för att jag inte kan pricka toner, men i livet. När det inte går som man vill liksom. Jag dör av skratt. Lova att ni kollar!

Fyndet gjordes på Onekligen.

Egentligen

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om att min son nu är tre månader och att han väger 6070 g och är 63 cm lång men så hittade jag den här bloggen och vill istället tipsa om den.

Underfundigheter.
Sånt gillar jag.

Olika dagens

DAGENS VILL HA: En frisyr och ett ansikte som inte spricker av torrhet.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans, dubbla par strumpor, svart t-shirt och petroliumfärgad kofta.
DAGENS SMINK: Lite som täcker det mörka under ögonen, mascara och en gnutta rouge
DAGENS FRISYR: Torra stripor.
DAGENS HÄNDELSE: Oh joy! Antingen vaccination eller betala räkningarna.
DAGENS LÅT: Den där med Robyn som hela tiden spelas på P3.
DAGENS PLANER: Tvätta håret och återfukta det på bästa vis.
DAGENS SAKNAD: Tid att sy de där vimplarna.
DAGENS DUMMASTE: Folk som hellre hoppar över framhjulen på vagnen än att vänta till det finns utrymme att ta sig förbi på smidigare vis.
DAGENS SJUKA: Skulle vara socker då.
DAGENS DROG: Bebisljuden.
DAGENS ROLIGASTE: Sonen när han försöker vända sig från rygg till sida.
DAGENS FAVORIT: Kaffe och pepparkakor i lugn o ro.
DAGENS KÖP: Reflexer till vagnen.
DAGENS ORD: Ishål (!)

Tortyr

Alltså vakna mitt i natten och ha Pernilla Wahlgrens Picadilly Circus på hjärnan och inte kunna komma på vad det är hon sjunger. Jag hör hennes oktavklättrande och artikulerande klart i huvudet och så den här frasen.

Dom talar om Rom, Paris....och där då? Vad är det som ska in där?!

Om och om och om.
Snacka om psykig låt att få på skallen mitt i natten.

En dagens

Här trodde man att vinter av norrlandskaliber var förbi sedan jag flyttade därifrån för ett år sedan. Nu är den väldigt påtaglig här med och jag ångrar bittert att jag packat ner mina rejäla vinteratiraljer i en låda och lämnat dem i en källare i Småland. Hålet där bak i jeansen var isande obehagligt när det släppte in minusgrader in på bara huden. Fuljackan hade jag i alla fall, den som klarar temperaturer under -20. Men man kan säga att det var tur vi blev lite sena iväg för tack vare språngmarsch till BVC slapp jag frysa, så när som det där ishålet där bak då.

Det gick himla bra idag och efter vaccinationssprutorna vet jag inte vem av oss jag är mest stolt över. Honom för att han var så duktig och stod ut eller mig själv för att jag inte svimmade. Han skrek som en liten griskulting men det gick över så snart det lilla benet släpptes ur sköterskans järngrepp. Det var nog ändå tur att han skrek. För min del alltså. Det fick mig att koncentrera mig på att trösta och vara trygg istället för att stirra på nålar som stacks in i låren och glömma andas.

När vi kom hem från de isande promenaderna mellan hemmet och BVC låg det här paketet på hallmattan.
Nice, tänkte jag. Jag hann alltså i min enfald blir jag glad över att någon tänkt speciellt på mig och skickat en spontan present. Det var reklam. En ambitiöst förpackad sådan får man lov att säga.

Kl. 05-nånting

Det är så jag själv blir förvånad. Och förundrad. Jag kan nämligen ha världens kanske bästa bebis.

Efter matning kl. strax efter 05. Då har han bestämt sig för att det är morgon. Det har inte jag. Det är natt i minst två timmar till och det säger jag till honom. Han ler och gurglar mot mig och tror att det ska hjälpa att slänga på stora charmen. Det är nästan så jag sväljer hela gullighetspaketet och börja gurgla tillbaka men hinner precis tänka om.

Släcker lampan och säger att det är fortfarande natt, bara så du vet.

Han gurglar fram sina skönaste läten i några minuter till, sedan sover han igen.

Om namn på blogg

Det är så konstigt. När man är gravid, eller i alla fall när jag var gravid, så såg jag förlossningen som målet med graviditeten. Så måste det ju ha varit. Se bara på namnet på den här bloggen. Bulan & Jag. Och e-postadressen sen. engravidsberattelse@gmail.com. Vad trodde jag? Att det tog slut efter förlossningen? Det är ju då det börjar. Transportsträckan är över och belöningen ligger och snusar i din famn.

Och ännu konstigare är egentligen namnet på bloggen eftersom jag aldrig kallat magen för Bulan, inte heller det som låg däri. H*n hette Sprall eftersom h*n sprallade så fasligt. Det syntes redan på första ultraljudsbilden. Och Bulan skulle inte finnas kvar för evigt om det nu var bulan på magen jag syftade på.

Man kan säga att det var ett förhastat beslut.

Förresten så heter Ludwig oftare Sprall, Sprallo eller Sprallis än Ludwig och i morgon, på sin tremånadersdag ska han få sin första vaccination. Jag är glad att han är ovetandes. Mindre glad är jag över mardrömsskriken jag fått höra talas om i detta samband. Bäst att börja stålsätta sig redan nu. Komma ihåg att andas, slappna av och att det är jag som är mamma nu, jag som ska hålla i handen och vara den orubbliga klippan.

Nu är idyllen nära

Bestämde mig för att knåda ihop en sats lussebullar ändå. Mest för sakens skull. Och sikken julstämning det blev på en gång!


På SR Klassisk jul, kom O helga natt så lägligt på, utanför faller snön och i babysittern sitter liten kerub. Det börjar likna idyll här i stugan.

Ta lärdom

Man vet så väl att efter fullmatad bebis kommer ofta stort lass.
Idag: Här ska luftas babystjärt.

Tur jag lyckades få en tvättid idag.

1 Advent

Livar upp med att tända första ljuset. Och sonens kläder idag. Tog det som skrek högst i garderoben.

Uppdatering: Eldade av misstag ljuset ända ner till 3:an! Fan.

Min kille och jag

Ikväll har vi tjejkväll Ludwig och jag. Jag äter rester från fredagens taco-frossa, som vi hade med syster och hennes sambo och så kollar vi på den andra Sex and the City-filmen. Han ska lära sig det här med kvinnfolk har jag tänkt. Lite tidigt. Och inte helt rätt forum för den kunskapsinhämntningen heller kanske.

Han gillade det, eller snarare färgerna och flimret från tv:n. Sen blev han så himla sömnig och för ovanlighetens skull fick han somna i min famn det lilla gyllet. Det finns nog inget vackrare att se på än sitt sovande barn. Tur för mig eftersom filmen var en riktig kalkon, som befarat.

Pesten

Men å, lördag verkar ha ärvt söndags pestighet. Söndagar var min sämsta dag på veckan för inte så länge sedan, men nu verkar det vara lördag sedan ett par veckor tillbaka. Tänker på sådant som varit, sådant som inte finns men står på den långa listan av önskningar och tänker på hur det är. En sån där dag när man bara är så jäkla missnöjd och sur och bitter och trött med tårar i ögonvrån. Mata den dagen med sockertoppar och dalar och du har skapat dig ett eget monster.

Jag är i alla fall nöjd med att sonen imponerar i sin babysitter. Efter en tystare dag kommer nya ljud. Nu låter han som en katt, höga ljud och han kan ta ut nappen med sina händer istället för att den åker ut med sedvanliga salivansamling på golvet. Sen ska han trycka in den i munnen igen och det går ju inte lika bra. Alltid är det fel ände som ska in. Han blir ilsk och verkar undra vad fan det är för fel på den här skitnappen, den satt ju där nyss!

Älskar att betrakta vad han tar sig för det lilla trollet.

Om relationen

Sebastian, en av mina läsare, frågade hur relationen mellan mig och pappan är idag. Jag vet att jag inte direkt varit rak med det här.

Det finns många som vill att man ska ha ett svar på frågan om vi är tillsammans. Och jag har aldrig ett rakt svar på den frågan för jag tänker inte i de banorna sedan Ludwig kom till världen. Det känns inte viktigt att definiera just det. Och precis som Sebastian skrev om sin relation till sitt barns mamma, så är vår relation betydligt mer avslappnad idag än för ett drygt år sedan. Banden mellan oss är betydligt starkare nu. Vi förstår varandra på ett helt nytt sätt och det vi tyckte mindre bra om hos varandra tar inte och får inte samma plats längre. Det är inte viktigt.

Vi har en son tillsammans och vi gör allt vi kan för att få vår relation att fungera. Vi ses så ofta vi kan, trots de 70 milen, för vi tror att det är bra för oss alla tre. Vi planerar en framtid som vi tror ska fungera, men hur den kommer se ut är fortfarande oklart.

Vi fick veta att jag var gravid samma dag som jag flyttade från honom och staden i norr. Vi hade bestämt oss för att gå åt varsitt håll och det i sig ju tråkigt. Allt ställdes på sin spets just då och vi har inte alltid varit överens, men där vi står nu är så otroligt mycket bättre än jag någonsin kunde hoppas på.

Av det här får man dra sin egen slutsats, men för min del är det inte en uttalad relationsstatus som är viktig nu. Det är hur vi fungerar ihop och att vi mår bra i det vi har.

Buskis på riktigt

Vid den här tiden på året kommer jag alltid att tänka på en företeelse som återkom varje år.
Jag jobbade som städerska på ett sjukhus då, för övrigt ett av de bästa jobben jag haft.

Där var det så att städerskan plockade fram julpyntet på en del kontor och andra allmänna utrymmen. Och varje gång när man stod där och snurrade upp intrasslad sladd kom det någon klämkäck person i chios och slip over förbi och kläckte:

-Jahau dau skau stauken upp i igen jau. (Tänk dialekt södra Småland)

Jätteroligt. Lika roligt var det. Varje år. Jag var 23 då.

Ska det va så ska det

Har handlat en något överdimensionerad adventsstjärna. Först tyckte jag inte det såg riktigt klokt ut och önskade jag hade tagit den där lilla röda som hette Dotty istället. Men vad fasen. Det är ju bara jul en gång om året, då kan man unna sig att vräka på lite tycker jag.

Sagan om den lilla företagaren och den stora myndigheten

Alltså, man vill inte vara otacksam. Det är ändå en fantastisk möjlighet att vara hemma med sitt barn och få betalt. Minns att jag en gång för länge sedan, typ maj, lovade att berätta om mina turer med FK kring föräldrapengen, när jag kommit ut på andra sidan så att säga. Nu är jag väl där ute dådå.

Det gick ända in i augusti, veckan innan han kom, innan jag fick klara besked om hur min SGI skulle beräknas och vilka regler mitt, vad det verkade, väldigt unika och svårhanterade ärende skulle falla under. Det var nämligen ingen som kunde reglerna, förrän jag efter påtryckningar äntligen fick snacka med en av de högre uppsatta inom myndigheten.

Det är lätt att bli kritisk till Försäkringskassans regler för egenföretagare och i synnerhet nya sådana. Det fånigaste är att man inte anses vara arbetande i sitt nystartade företag så länge man har starta eget-bidrag. På ett sätt en mycket märklig regel eftersom man under de sex månaderna sliter lite extra för att komma på fötter medan man har det förmånliga bidraget.
För mig innebär det att min SGI grundas på studiemedel, vilket var min senaste regelbundna inkomst, vilket i sin tur innebär en SGI på lägstanivå. Det är ca 4000 kronor i månaden.

För att slippa den lägsta ersättningen skulle jag ha behövt arbeta i företaget, dvs utan starta eget-bidrag, i en månad. Då skulle min SGI grundas på vad jag skulle ha tjänat som en anställd inom mitt yrke. Lägstaersättningen får jag under första halvåret innan SGI räknas om och först efter det kan jag få en som grundas på en genomsnittlig lön som anställd.

Heja bidragstagaren i mig alltså. Det är ju inte så härligt att leva på det viset, men reglerna för företagare är verkligen förlegade. Samma sak med a-kassa. Uppfattningen om att alla som driver eget är rika knösusar är sedan länge passé. De flesta är små gnetare som knappt går runt.
Under ett par samtal blev jag något desperat och frågade hur det kan komma sig att ingen förstår reglerna, varför alla ger olika besked och hur det är tänkt att jag ska klara mig på den där nätta lilla summan varje månad? Svaret jag fick var att jag skulle träda ut ur vårt företag, vilket skulle innebära att vi hade fått lägga ner det vi byggt upp under de senaste sex månaderna och jag skulle söka socialbidrag istället. Det tyckte man ja. Bättre att gå på socialbidrag än att snygga till siffrorna i arbetslöshetsstatistiken va?!

Det är ju inte utan att man känner medlidande för de stackarna som arbetar på FK, som sitter där och inte kan de regler som gäller. Vad är det för myndighet som utsätter sina medarbetare för sådan förnedring? För det är klart att man inte är sin trevligaste person när man ringer för femtioelfte gången, suttit otaliga timmar i telefonkö, för att hälften av gångerna bli frånkopplad på grund av hög belastning, och om man väl kommer fram, inte kan få besked ens från den 20 personen man är i kontakt med och handläggare som aldrig ringer upp osv.

Så, jag kom ut på andra sidan, men jag är inte klokare på deras regler för det. Jag vet inte ens om jag är förmögen att på ett förståeligt sätt återge vad som gäller.

Fina Fredag

Idag har vi satt på oss våra myskostymer. Jag i blommig sammetsklänning och Ludwig i sin plyschiga dress som kanske är en pyjamas, jag vet inte så noga. Det känns rätt en dag som denna när snön ligger och solen skiner. Det ser kallt ut.

Eftersom det är fredag gjorde sig Ludwig lite extra fin och kammade till TinTin-frisyren. Och i mitt köksfönster står den en som verkar fått det här med vintervila om bakfoten.

Flockdjuret

Var på öppna förskolans sångstund idag och kan åter igen konstatera att jag har svårt att umgås i flock. Hur osäker som helst. Jag pratar och går på men ingenting kommer ut i vettig ordning och vänta nu, kollar hon inte på mig som att hon inte förstår vad det är jag säger? På hemmafester, gänghäng, på krogen...alltid varit obekväm. Obekväm och hämmad men ändå så jäkla uppenbar och jag avslöjar mig själv alldeles för snabbt. Hej å hå vad privatlivet rinner ut ur munnen. Uh!

Det var hur som helst mysigt att få sjunga om apan och att lära sig nya sånger och se Luddet spana in de andra bebisarna. Vi kommer gå dit minst en gång i veckan, trots att jag inte är ett flockdjur.

Apropå blått och rosa...

...så läste jag ett roande inlägg på Korvasbloggen. Hur vi som föräldrar än stretar emot, så vill flickan rosa.

Och förresten, hur jag än tror motsatt så blir han blå och grön, så när som på de rosa leopardbyxorna.

Inte för att skillnader sitter i kläderna, men mallen känns ändå lite obekväm. Lite för tajt.

Vardagsrealism

Nu är det så där vansinnigt tråkigt i köket igen. Diskbänken fullkomligt svämmar över av smutsig disk och känner jag inspirationen komma när jag tittar på den? NEJ. Det är inte ens ett dygn sedan jag senast diskade, men så kom det en annan smålänning och en ölänning hit och gjorde sushi igår kväll. Det blir en del och mycket kladdig disk när man gör sushi.

Medan jag väntar in disksuget äter jag rester från gårdagens efterrätt. Den här.Vet i fasen vad jag tycker om den. Den är ju kladdig och liksom god i munnen, men den där smaken måste nog växa till sig lite. Annars är det mycket juligt runt omkring kakan så det borde ju vara snudd på en sensationell upplevelse det här. Snön lägger sig utanför och jag får kaffe i skenet av tända stearinljus.

Bild: här

14 år och mamma

Kom över bloggen 14 år och gravid. Det får mig att tänka på mig själv som 14-åring. Rädd för allt och hade definitivt inte kunna föreställa mig vad det innebär att vara gravid vid så ung ålder. När jag var 14 var det minst tio år kvar till jag skulle ha barn. Så var det då.

Medan jag skriver det här tänker jag att herregud, hon har gått igenom en graviditet och en förlossning och står inför ett livslångt åtagande. Se dig själv som 14 och fixa det. Jag kunde det inte.

Stark tösabit det där.

Ursäkta, förlåt, hjälp

En sak som stör mig väldigt när det gäller mig själv är att jag inbillar mig vara i vägen för alla andra. Åh nej, här kommer jag med mitt ekipage (Mitt vagnsekipage som är en fem år gammal Brio-vagn som tar betydligt mer plats än de där små fjuttvagnarna som rullar runt överallt. Men det ska jag säga att i snöstorm och ishalka står den stadigt på sina fyra grovmönstrade däck. Ha!) och är i vägen för alla som har mycket viktigare saker för sig, som inte vill bli störda eller stoppade i farten.

Det är en inställning som stör mig otroligt mycket. För jag har, varje gång jag bett om det, fått hjälp av främlingar. Till och med utan att be om hjälp. Det vore ju tusan om det var åt andra hållet.

Inför stundande tågresor till julfirande på orter både här och där, tänker jag mycket på hur jag ska tackla det här. Vagn och barn och bilbarnstolen som måste med och packning med kläder och klappar. Klart jag kommer vara i vägen för någon som är on the go. Men. Kanske är det h*n som är i vägen för mig där h*n springer på i sitt koffeinstinna ekorrhjul.

Från och med nu bestämmer jag mig för att kasta den urskuldande inställningen i soporna.

Tackkort

Alltså det blir bara roligare och roligare det här. Nya och betydligt fler läsare har hittat hit på senare tid och jag får smarta, uppiggande och engagerade kommentarer.

Fortsätt gärna alla ni fina. Jag är väldigt tacksam.

Men hurra!

Tänk om jag hade en liten, liten apa
ompa ompa fallerallera
Tänk va folket skulle stå å gapa
ompa ompa fallerallera

Fatta att den fortfarande lever! Min favoritlåt som liten lever kvar i förskolevärlden.
Och Opsis Kalopsis och Dansa min gurka och alla di där andra.

Det kommer bli fint att gå på öppen förskola. Kanske jag går dit redan imorgon för att få sjunga lite om apa.

Hur mycket besserwisser får man va?

På väg till Öppna förskolan kom en mamma ikapp mig. Det yr av snö och det blåser kallt. I hennes vagn ligger bebis helt blottad och gallskriker. Vagnen öppen som på en sommardag. Man reagerar ju så klart men säger inget. Vi småpratar lite på vägen om ålder, namn och förskolor i området. Sen tittar hon ner i min vagn och säger att man ju får välja mellan att se barnet eller att bädda in det, som jag gjort med Ludwig. Hon stänger igen sin vagn och hopp: Ungen blir tyst.

Jag är inte den som vill lägga mig i hur andra sköter sina barn men det här var verkligen svårt. Det var isande kallt och stackars barnet ligger alldeles blottad med sufletten vinklad bakåt. Uppenbart att barnet skrek av att ligga så oskyddad. När vi kom fram till öf vände hon och sa att barnet var för gnälligt för umgänge idag.

Hur "får" man göra i sådana lägen? Man vill ju inte uppfattas som en besserwisser men ändå kanske man gör rätt i att säga något ibland, på ett milt och fint sätt (som jag är så bra på).

En update helt enkelt

Försöker dryga ut kassan och tömmer det som finns i frys och skåp. Därför äter jag till frukost ett bröd som verkar bestå av enbart luft. Tur att jag har gurkskivor på, de ger i alla fall lite motstånd, annars hade jag nog fått i mig mackorna utan att känna av det. Det känns liksom frystorkat på något vis, nästan obehagligt.

Och natten då? Jo, det verkar som att vi gått tillbaka till sömnen från första veckan hemma efter BB. Huua säger jag. Det är skillnad på att mata en eller tre gånger på en natt. Däremellan har liten bebiskropp boxat och kastats mot min. Inte många timmars sömn, men det är ändå fantastiskt fint att vakna bredvid den lilla kanelbullen.

Idag ska vi för övrigt ta oss ut i snålblåsten. Första dagen sedan i söndags. Målet är Öppna förskolan med föräldragruppen. Det ser jag verkligen fram emot.

Ikväll

Sedan jag blev moder till ett barn har effektivitet hamnat högt upp på min prio-lista. När man gör de där måste-bestyren är det lika bra att klara av dem så snabbt det bara går. Å hej vad det går sen.

När du ändå ska in i duschen kan du ju ta med dig tandborsten så att det i alla fall blir av en gång den här dagen. Samtidigt som tandborsten vilar mellan ihopbitna käkar tar du tag i den lilla tvätthögen med minikläder som hänger på badkarskanten. När du ändå är blöt kan du ju passa på att skölja upp nerdreglade bibar, nerkräkta bodys och den kissiga plastade frotén, tänker du.

Just när du står där känner du den där avloppsdoften igen. Fasen om du inte skulle ta tag i avloppet också kanske? Det är ju bara att spola av sig...
Nä, där går gränsen.

Så skrubbar du ansiktet med gratisprover från Dermalogica och huden känns som ny. Tandborsten kör sitt sista, eller kanske första varv jag vet inte så noga, jag har ju en miljon andra saker i skallen när jag duschar.

Stänger av kranen, drar undan duschdraperiet och då vore du ju bra, du som har så mycket effektivitet i dig, om du hade fått med dig en handduk in i badrummet innan du effektiviserade loss. Det är sådär lagom skönt att kliva ut från ett badrum, ut på ett grusigt hallgolv, blöt.

Kunde inte hålla mig

När kreativiteten flödar

Vet att jag har länkat till Mila's Daydream här förut. Det är en fantastiskt fin blogg med bilder av hennes barn i olika miljöer som hon skapat kring det sovande barnets drömmar. Tyvärr har hon fallit offer för upphovsrätten så några nya bilder publiceras inte på bloggen. Här finns ett filmklipp med olika scener. De är fantastiska!

Jag blev inspirerad och håller nu på med ett liknande projekt. Det ska bli en kalender med en bild för varje månad. Bilderna blir så bra att jag skulle vilja visa alla, men vill helst undvika att bilderna sprids. De ska bli juleklappar till mor- och farföräldrar är det tänkt. Så himla enkelt! Det enda som behövs är fantasi och en liten billig digitalkamera.

Här är bilden för juni. (De bästa behåller jag för mig själv)

Liten dalmas dansar kring midsommarstången.

Ut ur sin vrå

Åh det här med att vara semi-anonym här på bloggen. Lönlöst ju. Jag har vänner som jag vet läser, men ingen säger något om det. Inte jag och inte dem heller. Dags att komma ut snart kanske.

Roligt att ni läser i alla fall.

Laddad och klar

Äntligen börjar föräldrargruppen. I fredags möttes vi för första gången och jag känner, rent spontant, att det är ett bra gäng. Nu blir det öppen förskola och vagnpromenader och latte och gjuta hand- och fotavtryck och jämföra och gulligulla. Jag låter kanske ironisk men det är jag inte. Jag ser fram emot det på riktigt. Har verkligen hållt tillbaka umgänge hit och dit och baby this och baby that. Flänga runt ni vet, det har inte varit min grej alls. Förrän nu, nu känner jag mig redo och det ska bli roligt!

För övrigt var Ludwigs farmor och farfar här i helgen. De hade med sig bilder från några olika tillfällen i somras. Herregud alltså. Två veckor innan han kom såg jag ut som en stubbe som stack upp ca 170 cm ur jorden (badbilden). Det suger i magen när jag ser bilderna. Så jäkla märkligt att han har bott där inne.

Utmanad

duojagovi utmanar mig med en enkät. Det känns som en lagom grej att ägna sig åt en isande måndag förmiddag.

4 TV-program jag ser:
1. Kobra
2. Idol
3. Våra vänners liv
4. Bonde söker fru

4 saker jag gjort idag:
Inte mycket hittills.
1. Druckit kaffe. Mycket.
2. Bytt blöja, ammat, baboo amaou aouuuu ngaouu, bytt blöja
3. Samlat tankarna
4. Surfat standardrundan på Vilda Webben

4 saker jag längtar efter:
1. Att få gå i mina fina sommarskor. Var för svullen den här sommaren.
2. Julen, faktiskt.
3. Att amningskoman ska försvinna
4. Att kunna leva på företaget

4 saker på önskelistan:
1. Pedikyr. Fötterna tog en hel del stryk av de extra kilona.
2. Större lägenhet med förstahandskontrakt
3. Att Sverige blev så litet att man kunde ha alla sina nära inom räckhåll.
4. Afro minst två gånger i veckan.

4 personer jag utmanar:
Fröken Märkvärdig och Livet
Saras Betraktelser
En ensam mammas tankar
Vilken chock

Martyrmammans återkomst

Ursäkta frånvaron men jag har varit upptagen med att vara martyrmamma hela helgen. I tre dagar har jag slitit med att sjasa tillbaka henne in i sin grotta där hon hör hemma. Hon är som Katla i Bröderna Lejonhjärta ungefär, den där martyrmamman. Jag gillar henne inte, men lik förbannat står hon där med sitt sura tonfall och sina pekpinnar. Och jag skäms. Det känns lågt.

Vi har varit tre, mamma, pappa och barn och det blir så förbaskat svårt då. Rutinerna, tryggheten, vårt sätt. Det blir inte samma och jag blir satt ur spel. Det känns så himla orättvist mot pappan som bara gör så gott han kan, som försöker komma in i "vårt liv" varannan helg. Och så står jag där och trycker ner.

Han gillar inte att man gör så, sådär gör han aldrig med mig, så kan man inte göra, vi brukar aldrig göra så.

Ena dagen var jag på väg att ge upp på mig själv. Lämna de två ensamma och bara gå iväg ett slag för att ge oss alla en paus från mitt frustrerande beteende. Vi pratade om det, att jag inte kan hantera det här, att det gnager sönder mig fullständigt de helger vi har tillsammans. De helger man önskar bara skulle vara fina, lugna och glada. Förstås är de jobbiga för honom med. Det måste vara skitsvårt att komma in i det jag och sonen byggt upp här. Jag kan nog inte ens föreställa mig det utanförskap han känner och så gör jag det bara ännu värre.

Jag beter mig som en apa eller snarare en tyrann och nu när han åkt står jag här och skäms.

Ett sjukt ointressant inlägg

Konsekvensen av detta sociala leverne
Bäst jag tar tag i det här innan Barnavårdsnämnden kommer och tar mig i hampan.

Sanitetsfunderingar

Hur länge ska vi kila stadigt, Natusan Amningsinlägg och jag?

Tycker det börjar bli både dyrt och drygt, eller ska jag säga odrygt. Nästan så det är roligare att lägga pengarna på bindor.

Upptäckte att det finns tvättbara amningsinlägg. Är det någon som har erfarenhet av sådana? Det låter ju som ett bra alternativ för både plånbok och miljö.

Tidsfördriv

Jämfört med förra veckan är det här en väldigt social en.

Om dagen jag fick vara jag

Som jag hade laddat. Mentalt var jag förberedd men när jag stod i duschen slog det mig att jag banne mig inte kunde ta med den vildvuxna kroppsbehåringen ut en dag till. Skulle jag få gå utan barnvagn, gå på föreställning skulle jag minsann vara lite nypolerad också. Sagt och gjort, hyvel och skrubb, släppa ner håret som suttit i samma knut i en vecka, shamponera, smörja. Ta av sig mjölk- och kräkskostymen. På med foundation, mascara och en ögonbrynspenna, som jag när jag kom ut upptäckte var svart istället för sedvanligt brun. Skit samma jag var så jäkla glad!

Så klart knöt det sig för utdrivningsreflexen när jag skulle pumpa för eftermiddagens matningar. En halv deciliter lyckade jag krama ur. Schyssta att låta barnvakten bli den första som testar ersättning på honom. Så himla typiskt. Just då. Men jag kom iväg och allt var lugnt.

Promenerar förbi Dramaten i den kalla höstluften, hoppar på spårvagnen, tar en korv utanför Cirkus och skrattar så körvbitarna sätter sig på tvären. Kaskadskratta med syster är det bästa jag vet.

Så sitter vi där. I en röd salong, sorlet från drygt femtonhundra personer. Mest kvinnor, men en och annan man har hittat dit. Och jag luktar parfym och är nypolerad. Känner mig lite som medelålderskvinnorna som är på tjejhelg i Stockholm, som bor på hotell och är nyfönade, med läppstift på tänderna och som är lite rödvinsberusade mest hela tiden. Fast jag är inte rödvinsberusad. Bara makalöst exalterad och lite nervös.

Så hör man cello-spel och Mia Skäringer som berättar om sitt livs dröm-manus, så som hon fantiserade om hur livet skulle se ut. Det är slagfärdigt, hög igenkänningsfaktor och så totalt korkat att vi sätter upp sådana drömmar och mål, men det hör till ett annat inlägg.

Så kommer verkligheten. Den fula verkligheten. Låten från Fritidsresors tv-reklam, den där man bara hör If av texten och inget mer och så kommer hon utspringandes i minibikini. Springer så den där fluffiga, strimmiga dallrar och tuttarna skumpar. På magen har plastikkirurgen ritat ut var snitten ska läggas vid maglyftsoperationen. Det är klockrent! Kanske är jag lättflirtad och kanske är det billigt, men det skiter jag i. Jag blir rörd av hennes mod. Där sattes ribban för de kommande två timmarna och hon lyckades ta sig över den med god marginal, om och om igen.

I publiken sitter många pressade kvinnor som renoverar sin relation till döds, de som byggt in sig i trallgolv, det vet Mia. Jag skulle kunna återge flera av hennes slagkraftiga repliker men det går ju inte. Hur hon illustrerar en porrfilms uppbyggdad, medelålderskvinnan som var med i Go' Kvälls Gör om mig lever sitt sönderstylade liv ett år senare, förstagångsföderskans tankar kring en "harmonisk" förlossning i hemmiljö, hur vi hela tiden sticker huvudet längre och längre ner i förnedringstoaletten i sökandet efter bekräftelse, det kan bara hon illustrera.

Jag satt dubbelvikt i två timmar! Hon är min idol. Inte för att hon får mig att skratta utan för hennes mod och närvaro. Så jäkla självklar!

I måndags släpptes nya turnédatum för våren. Gå och se!

Uppåt framåt

När man hänger med en smått avundsjuk två-åring får man som spädis hålla i nappen. Det fattade inte Ludwig som fick åka hem utan napp. Det gillade han inte och jag fick en något svettigare tunnelbanefärd än normalt.

När vi kom hem fick han ta ett steg på växa-stegen och stoppa in en av napparna som förut var alldeles för stora. Tycker fortfarande de verkar för stora, men han är nöjd.

Ytterligare uppåt framåt:
De flesta barn gillar att bada, sa man till oss på BB. mHm. Inte för det här barnet. Förrän ikväll.

Jag var själv hysteriskt vattenrädd som barn och jag vill inte att Ludwig ska följa i samma spår. Ungefär en gång i veckan har jag kört KBT med honom genom att bada tillsammans i badkaret istället för att sänka ner honom i badbalja. Ikväll var det dags igen. Nymatad och uppgullad till ett fantastiskt humör sjönk vi ner i badet. Små protester blev stora, men jag gav mig inte. Han fick tid på sig att känna efter, flyta, höra min röst, känna vattnet skölja över honom och till slut flöt han och log.

Det var en vinst!

Säcken säger vem du är

Efter att ha läst kommentarerna på inlägget Ett tips slog det mig: Du är vad du kallar din säck.

Min säck, ett tydligt exempel: Traderasäcken - Jag är smålänning, dvs. snål och vill ha något för schiten.

Andra som också har säckar och kassar hemma i gömmorna är Åsa, som har en Myrornasäck och Sara har en Stadsmissionenkasse.

Det känns mer storhjärtat och engagerat.

Till mitt försvar måste jag säga att jag alltid bär iväg "slänghögen" till Myrorna. Det i Tradera-säcken är liksom lite för bra... Ok, det lät ju sådär bra. Antar att jag är och förblir Smålänning, Snålänning hur jag än vrider och vänder på det.

16:37

Vid det klockslaget har flera läsare länkat sig hit via facebook. Nyfikenheten! Vilka är ni?!

Nostalgi

På väg hem från Cirkus igår kväll upptäcker jag, säkert sist av alla gamla fans, att Suede spelar tillsammans i Stockholm i december. Jag fnissar och tänker tillbaka på mig och mina vänner i den lilla, lilla hemstaden i södra Småland. Vi var The Beautiful Ones med svarta utsvängda manchesterjeans och korta hennaluggar. Vi var förälskade i den tarmliknande frontfiguren och på Hultsfred 1997 stod han där på stora scenen och svepte in sig själv i micronfonsladd. 17-åringen skulle bara ha vetat att hon en dag, nio år senare, skulle få intervjua The Drop Dead Gorgeous Tarm. På telefon, men dock. Hade nog dött då.

Ett tips

I min garderob har jag en så kallad Tradera-säck. Till utseendet en blå plastsäck från stort och välkänt möbelföretag med ett innehåll som består av de där plaggen man inte riktigt vill göra sig av med, men som man heller aldrig använder.

Den är något skrymmande men fyller en positiv funktion. Innehållet förändras ett par gånger i halvåret då jag tröttnat på det som hänger på galgarna och ligger i hyllorna. Då är det bara att krafsa lite bland det där gamla. De avlagda plaggen fångar mitt intresse på nytt och på så vis roterar innehållet i garderoben och det känns som jag fått nytt att sätta på mig. En metod som också gynnar kassan, bromsar konsumtionen och skonar miljön lite grann, precis som Alexandras braiga Klädutmaningen 2.0.

Namnet Tradera-säcken har den fått för att jag egentligen menar lägga ut grejerna på auktion men aldrig orkar. Funktionen den har nu duger så bra så bra.

It's a first

Han sov hela natten. Vaknade kl. 04-nånting och tittade på klockan, tittade på honom. Han andades och sov gott. Nästa gång stod klockan på 06:47!

Kanske var han något utmattad efter gårdagens stora omställning, men herregud. En hel natt sömn. Det är nog tre månader sedan sist.

Våga vinn

Jag gjorde det.

Jag har gått i trappor, åkt rulltrappa, suttit i en teatersalong och skrattat mig fördärvad, gråtit, tjutit, gått sönder lite och blivit hel av värme och kärlek. Allt det här, på egen hand i 4h 35 min och jag är så himla överlyckligt glad över att jag vågade ändå. Han är lite ur gängorna och kommer inte till ro ikväll, men det tar vi igen i morgon.



Jag har helt ny energi nu.

Go lördagmorgon alla

Här, vid mitt köksbord där jag sitter och dricker snabbkaffe är morgonen sådär god. Luktar svett. Jäst. Håret faller i drivor. Slemhinnor lika torra som om man slängt in en näve strandsand i hela maskineriet. Det var så min mor beskrev en sida av klimakteriets alla besvärligheter.

Hej klimakteriet. Ge tillbaka mina hormoner och mina rosa, fuktiga slemhinnor. För mina luftrörs skull om inte annat.

Nu väntar en dusch och besök från Östgötaslätten.

Go lördag!

I bilder

Det är inte mycket vi gjort den här veckan. Har något i mig som aldrig vill bryta ut så korta barnvagnspromenader med tunga luftrör i snömodd och ishalka har varit den enda aktiviteten utanför dörrarna. Hemma har det inte heller hänt så mycket mer än det här.

Vi har invigt nya Tummen- gymmet

Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Han var visst bara väldigt hungrig.

Man får finna sig i toa-häng medan mamma duschar

Leka så man blir alldeles trött

Så får man vara pastellbebis på en fredag

Man blir förvånad...igen

Det var väldigt vilken besk ton det var på inläggen idag, men här måste tyvärr ett till in.
Jag har för mig jag rekommenderade att ta bebishandboken Växa och upptäcka världen med en nypa salt. Efter att ha läst det här:

De menar att när barnet är ca 5 månader börjar många mammor uppleva att de har "fler gemensamma intressen" med flickbebisar än med pojkbebisar. Dessutom förstår de sig mindre på de stackars pojkarna.

Ta den med ett saltkar.

Hett till jul

Hörrni, julporren är här nu! Dags att raffa till sig? Det hör ju julen till liksom att kvinnan ska stå vid spisen och vara het, i dubbel bemärkelse.
Ääe, less man blir.

Bild: HM

Storebror ser dig

Ser i min besökarstatistik att jag har läsare som hittat hit från skatteverkets intranet.

Till er vill jag säga välkomna och att jag inte jobbar trots att jag är mammaledig och har enskild firma.

PS. Jag tjänar heller inga pengar på den här bloggen. DS.

Sprid din säd och gå

Ibland vill man ju bara gå Roks bananas och skrika att alla män är djur.

Sedan jag blev gravid har jag läst oändligt många ensamma mamma-bloggar och följt en mängd ensam och gravid-trådar på diverse forum där män faktiskt i många fall verkar ha tappat allt förnuft. Tyvärr alltså.

Så klart är jag medveten om att det alltid finns två sidor av myntet, men nu har jag fått ta del av ännu en historia där mannen gått bakom ryggen på sin gravida flickvän och lämnat familjen när barnet var precis nyfött. Notoriskt beteende vad det verkar då det inte är första gången han bestämmer sig för att välja den vägen i en relation. Dessutom går han så långt att han polisanmäler henne för att hans namn finns med på hennes blogg. Bara för att göra livet ännu mer till ett litet helvete. Som om det inte räckte med svek och förnedring.

Jag blev så otroligt berörd och upprörd. Sveket alltså. Misstag kan alla göra men sånt här gör mig så förbannad.

Ramsor av den mindra civiliserade sorten formuleras i huvudet. Vad fan är grejen att gå och slänga med sitt stora kuk-ego när man har det ordnat för sig med en ny familj? Inte en gång, utan två!

Sätt ett barn till världen och passera gå.
Du fina, har allt mitt stöd! Glöm inte bort att vara snäll mot dig själv i det här.

uppdaterar: anledningen till att jag återger händelserna här är att de redan finns på en offentlig blogg.

Modellar

Igår lekte vi modell. Nä..men jag övade lite inför stundande julklappsfix. Är man lusapank får man ta till vad man har. Jag tycker själv att modellen är alldeles bedårande, men jag är ju partisk. Jag var inte lika haj på uppgiften.

Det är mycket händer nu. Hans händer, mina händer. Helst ska de vara i munnen. Han sträcker sig efter saker och vill så klart helst ha även dem i munnen. Huvudet vinglar fortfarande lite sådär lagom charmigt och han trivs allra bäst på fötter. Då flinar han upp sig så luften inte längre räcker till.

Och jag vet..Han är blå. Men det klär honom.

Men bara gör't

Att man inte bara tar tag i de där jobbiga sakerna som man hela tiden skjuter framför sig. Ni vet de där telefonsamtalen som gnager samvetet, mailen som tar för lång tid att skriva, papper som kräver för mycket koncentration

Idag gjorde jag det. Jag tog tag i det och jädrar i mig vad snabbt och enkelt det gick. Skatteverket javisst! Mail till redaktör på Vetenskapsradion, hurra och koncentrationskrävande papper ligger på låddan precis som de ska.

Dessutom förlängt kontrakt på lilla läggan! Så trots tungandade lungor och en slokande kropp i allmänhet har det fasen varit en helt ok dag.

Om amning

Det här med att amma på offentliga platser kan jag förstå känns lite obekvämt. Jag tycker själv inte att det är det och ammar var och när Ludwig behöver äta. Men det slår mig att det är väldigt sällsynt på stan. Ammande mammor alltså. Mest syns flaskor med ersättning och jag funderar...Är det en smidig lösning man tar till när man rör sig på offentliga platser eller är det fler som inte kan amma eller väljer att inte amma?

Det kan vara så sjukt slitigt att amma. I alla fall i början innan det liksom sitter i både ungen och dig själv. Och jag har full förståelse för att det knyter sig så att det bara inte går att amma eller att man väljer ersättning. Jag vill inte verka sådär störigt präktig här nu. Jag vill bara berätta mina erfarenheter.

På den här punkten var jag faktiskt bestämd, till skillnad från mitt sedvanliga velande. Jag ville verkligen amma men försökte ta det som det kom och inte stressa fram det, trots en något bestämd behandling av de tidigare så privata ägodelarna på BB. Jag försökte strunta i vad de sa till mig och lät dem dra och pumpa (dock inte utan en svällande irritation och ilska inombords ska tilläggas). Ställa klockan på tre på natten för att krama ur fem ml i en plastkopp?! Nahajdu tack. Jag tog Ludwig till bröstet när det passade oss och vi övade och övade, blev otroligt frustrerade båda två och jag grät och han skrek, men innan vi lämnade BB funkade det i alla fall dugligt.

Vid återbesöket tre dagar senare fick vi träffa en underbar sköterska på SÖS som var specialist på amning. Hon förklarade och jag fick försöka själv. Mjölken sprutade så min klänning var blöt från bröstet ner på magen, tårar och frustration, både jag och Ludwig var genomsvettiga och jag var helt färdig när vi gick därifrån en timme senare, men vilken lättnad det var att få de sista bitarna på plats.

Vid den tiden tog han lång tid på sig. Vi satt säkert i minst en timme åt gången och han ville så gärna men hittade inte riktigt rätt och jag försökte guida honom men oh, det var så svårt. Det var slit, kladd, smärta och frustration, men det var värt det. Nu flyter det så himla fint. Han äter kladdfritt på drygt tio minuter nu.

Lite genomskinlig

Är suddig och frånvarande i skallen idag. När åt vi? När bytte vi blöja? Varför är han så gnällig? Har ingen koll alls trots att jag ändå fått sova nästan fem timmar i ett svep inatt.
Fragment av ofullständiga tankar seglar in i hjärnkontoret men rotar sig liksom aldrig och sen är de borta. Poff!

Kungen? Vad skulle hända om det var Silvia? Och vem bryr sig om den sabla boken?
Skrala ekonomin. Längtan efter större bostad än den på 36 kvm. Hej handpumpen. Mjölk inför övning av eventuell flaskmatning på söndag. Han tog den. Bostadsbidrag som äntligen gick igenom. Skattedeklaration. 12:e. Får inte glömma. Får inte glömma. Jul. Julklappar. Avstånd. Kärlek. Fotografier. Visa upp underverket i Lilla stadens lokaltidning...njae..nej..jo. Ålder. 31 är ok men fan inte 32. Tur jag inte är 31. Ont i luftrören. Svag i kroppen. Pussagosakela. Nej kanske jag smittar. Pussagosakela. I alla fall. Baka kaka. Steka ägg. Inget socker. Snurra runt. Snurra min skalle. Sortera papper. Ladda för tunnelbanefärd. Snurrar ännu mer. Janejjanej nej. Stannar hemma. Stygnen där nere då? Antagligen borta nu. Tradera. Har han bajsat idag? Är det eksem på handlederna? Tvättpulver, jäkla slarver. Gå ut i snöyra eller stanna inne. Dofter. Finpost. Amaou, ngack, moooo mooo ouuuu ooo ooooo. Somna någon gång då. Får inte tänka på att sova en hel natt. Sätta mackan till munnen och lägga ner den igen. Sjunger psalmer. Sentimentala jä-el.

Ungefär så. Non stop idag och det här kanske ryms på ca tio minuter. Fatta vilken tur man inte kommer ihåg allt som far genom hjärnan på en dag.

Pepp!

Vad jag gillar med bloggar är hur de länkar samman folk. Just nu älskar jag hur kvinnor peppar, hejar och stärker varandra i kommentarer och i inlägg. Fy fabian så bra!

Kärlek till alla er!

PS. Gillar inte ordet pepp, men verkar ha tappat bort alla synonymer.

Våndan

På söndag är det tänkt att jag ska gå på en föreställning och lämna skruttongen hemma med en kompis som barnvakt. Och mitt hjärta just nu...våndan kan jag säga. Trodde jag skulle vara så tuff och fixa sådant, men icket.

Jag ser framför mig hur jag får ångest redan på tunnelbanan dit och sitter och hyperventilerar under hela föreställningen. Det börjar kl. 15, borde det inte funka att ta med sig ett av världens snällaste spädbarn in i salongerna då?

Har läst lite om när andra har lämnat sina barn första gången och de flesta verkar vänta till barnet är minst ett halvår. Men å andra sidan kanske de lever i en stadig relation där man kan unna varandra att göra saker på egen hand medan den andra är hemma med barnet.

Usch jag kommer aldrig våga bestämma mig för om jag ska erbjuda någon annan min plats eller bara skaffa mig lite stake, lämna kidet hemma och gå.

Ni rutinerade mammor, har ni några råd att komma med?

Om faser

Nämnde ju tidigare att Ludwig krisat i helgen. Jag vet inte om det beror på att jag blivit mer medveten eller om han faktiskt är i en ny utvecklingsfas på riktigt. Började läsa Växa och upptäcka världen: Sju utvecklingsspår under barnets första levnadsår - En bok som kan ge en förklaring till varför ditt barn plötsligt börjar gråta och blir otröstlig och när varken mat, närhet eller mjuka rösten gör sitt. Den kan vara värd att läsa för att få en förståelse för barnets beteende. Men innehållet ska nog tas med en nypa salt, för frågan är om det är värt att bli såhär pass medveten som författarna till boken menar att man kan bli. För egen del bidrar den nog mer till att jag tycker så förtvivlat synd om honom som måste gå igenom allt det här stora, nya. Ytterligare en oro för bräckliga mamma-hjärtat vill säga.


Som under helgen; tre dagar i rad har börjat gråta runt sextiden på kvällen. Utan anledning, eller i alla fall vad jag kan komma på. Alla tre gångerna har han legat i sin vagn och slumrat. Helt plötsligt bara - illtjutet som sedan håller på i kanske tio minuter. Och det här är en pojke som under sina tio veckor endast gråtit en handfull gånger utan att det har haft med hunger att göra. Jag tror allt möjligt..känner han sig övergiven, blir det kaos i skallen av alla intryck han måste smälta. Och ja, tydligen har det att göra med hans sätt att processa allt han upplever om dagarna som bara blir mer konkret och tydligt.


Kära barn, jag säger då det. Det är tur man inte minns de tidiga levnadsåren.

Helgen

Helgen har varit fin. Kall, klar luft, fina lövpromenader, närhet, vuxensamtal, ljus, frost, en farmor och en farfar, känslor utanpå och innanför, go-mat och gos med en krisande bebis. Och så klart en krisande mamma på det.

Pappan har åkt tillbaka till Norrland och det skär i mig varje gång vi tvingas åt varsitt håll. Det känns verkligen fint att allt funkar så himla, himla bra. Att vi får leka familj lite då och då, för det är lite så det känns, men det fint. Och det är fint att se de två tillsammans. Hur den lilla pojken på vingliga ben bubblar och ler mot sin pappa. Hur han kryper ihop i sin pappas famn när han krisat i helgen. Då tåras ögonen. Men sen är det inte så på ett långt tag igen och jag blir så kluven och så betänksam.

Tvåsamheten alltså...En insikt under helgen dock. En del av mitt problem med tvåsamheten ligger i att jag har svårt med de uppoffringar och den generositet som kommer emot mig. Jag vet inte hur jag ska tackla dem. Det har inte med att jag känner mig otillräcklig eller så. Att jag inte skulle ge lika mycket tillbaka. Absolut inte. Vi ger båda två, bara på olika sätt.

Men att man inte bara kan slappna av och ta emot den kärlek som ges. Tröttman på sig själv ibland alltså.

Lekte fram bilden här. Lite jag idag.

Good Morning Sunshine

Tyvärr är ju bilden en sån där tråkig och suddig mobilbild. Men man blir glad. Vi hade en god morgon i sängen. Rena solskensungen det här.

Ville egentligen att det här inlägget skulle heta Good Morning Wine Lovers, som Bengt Frithiofsson skanderar i Tv4 Nyhetsmorgon varje fredag. Det är ju ändå fredag menar jag. Här är ett gammalt klipp. Love!

Helgen blir lugn med lite besök av folk som vill säga hej till Ludwig. Jag gillar verkligen Alla helgon så trots att jag inte har någon grav att gå till här tänker jag, syster och co gå till kyrkogården i Haga och tända ljus för våra älskade. Och just nu är planet från Norrland på väg till Stora Staden med en speciell passagerare ombord. Det kan bli en fin helg. Hoppas ni får en ni med.

Den fluffiga strimmiga

Men det blir vackert när man tänker på vem som bott där inne i 9 månader.

Dynkåt och hur helig som helst

Jag har följt Mia & Klara sedan Roll On började i P3. Älskar att det finns både distans och närheten, så jäkla mycket människa i deras humor.

På senare år har jag mest följt Mia Skäringer i diverse bloggar, böcker, på tv och om en dryg vecka ska jag få se hennes show Dyngkåt och hur helig som helst.

Skrapade ihop de sista slantarna i april och köpte två biljetter till min syster i födelsedagspresent. I november, tänkte jag, då är ungen redo för att lämnas bort ett par timmar. Och jo det kanske han är, men det är fasen inte jag. Oh vad det sliter i mig det här. Och visst är det väl knappast tillåtet att ta med ett spädbarn på teater va? Den enda jag hade vågat lämna honom till för några timmar är min syster.

Christ.

Jag kan inte missa det här. Vill inte. Mia är mänsklig. Hon har varit i ensammamamma-rollen och vet. Kanske jag ska maila henne och se om hon kan vifta med lite magiskt stoff.

Skönaste människan! *Pressbild

Nu kommer det

Det här med kroppen efter graviditeten. (Ja, det blev ett inlägg ändå...)

Trots en viktökning på 20 kilo slapp jag bristningarna under graviditeten. Lyckliga jag, tänkte jag.

Men sen då...Tre veckor efter förlossningen hade jag gått ner alltihopa plus ett litet, litet kilo till. Men nu då...Det är då bristningarna visar sig. Det är kanske inte så märkligt egentligen. Det är väl samma effekt som när luften går ur en ballong, gissar jag. Huden hinner ju inte med. Där gick jag och tänkte att jag var en av de lyckliga som slapp. Nu har jag en lagom klädsam liten fluffmage med små strimmor där fram.

Fiffi som driver bloggen Prinsessbakelsen är modig och visar upp sin postgravida kropp. I morgon lägger jag upp min magen.

Go' natt folks.

Du är pojke Du är flicka

Satt och kollade på Goboken och tänkte att jag ger det en chans. Har undvikit att gå med för att jag tycker det är mysigt att gå i bokhandlar och kolla in böcker själv plus att jag alltid glömmer att avbeställa såna där paket och så slutar det med att jag står där med en räkning på grejer jag inte vill ha.

Jag ska gå med i alla fall. På prov. Man får ett bra välkomstpaket med den där tygboken med speglar som jag letat efter.

Det finns två välkomstpaket att välja mellan, Stella och Pippo. Ett för killar och ett för tjejer muttrar jag för mig själv och försöker blunda för min ibland överansträngda medvetenhet. Det behöver ju inte alltid vara så, kanske jag tolkar in sånt där lite för mycket, tänker jag. Men så kommer jag till registreringen och där ska man alltså fylla i om barnet är en flicka eller pojke.

Jag blir trött. Speciellt påtagligt idag när jag surfat runt på olika auktionssajter och postorderföretag i jakt på diverse barnprylar. Allt är indelat i pojke och flicka.

Om jag fick säga något till Goboken så vore det bättre de satsade på en ruta som var tillräckligt stor för barnets kompletta dubbelefternamn.

PS. Apropå könsbestämda barnkläder har Nina Ruthström startat en namninsamling här.

Det ordnar till sig

Natten alltså! Jag blev så förbluffad när jag såg att klockan var fyra på morgonen. Det var då det var dags för enda matningen på hela natten. Makalöst så skönt! Tänk att han åt 9, 4 och 8. Det kan jag vänja mig vid. Absolut!

Men så klart finns det en oro i det, som i allt annat som rör mig och/eller barnet. Jag drömmer nämligen väldigt ofta att jag ammar och när jag vaknar vet jag inte vad som är sant. Det är ju inte svårt att ta reda på i och för sig, men det blir en vånda när man svävar mellan sömn och vaken.

9 4 8 jag hoppas på dig i natt igen.

Pics

Några av alla de bilder min vän tog när hon var i stan. Gillar dem så mycket. De togs för en månad sedan och Ludwig ser så liten ut.

I huvudet

Jag blir så förundrad och börjar ifrågasätta mig själv när jag träffar andra förstagångsmammor som verkar ha allt så himla klart för sig. De som är bestämda och har en åsikt om varje liten detalj i skötseln av bebis nr1. Hur har de hunnit skaffa sig det är min stora fråga näst efter, varför har inte jag?

Exempelvis:

Äter inte godis för det är dåligt för barnet. Tvättar alla nya kläder innan de används. Åker inte tunnelbana och helst inte pendeltåg med barnet. Tillåter inte någon annan att sköta om och ta hand om barnet eftersom rutiner kan störas och ovana händer inte gör jobbet lika bra som modern etc.

Det mesta är nog bra grejer, jag menar inte att kritisera. Jag är övertygad om att alla föräldrar gör det de vill och tror är bäst för sina barn, men jag blir förundrad, till och med imponerad av medvetenheten. Och framförallt undrar jag varför jag aldrig har den bestämda uppfattningen om hur jag vill att mitt barn ska leva och skyddas. Varför jag står där med en fot i varje läger liksom. Som alltid. Ingenting är fast, gjutet, konstant, cementerat eller bestämt i min värld. Jag följer det som känns rätt, riktigt och väsentligt just där och då. Tänker att lite skit nog rensar magen, andra människohänder gör en social krabat och att tunnelbanan är nog så hiskelig men den gör ändå mig till en god mor eftersom den tar mig dit jag vill för att göra de saker som gör mig glad.

Men alltid efter att jag träffat dem, de disciplinerade förstagångsmammorna står jag där med min ta-det-som-det-kommer-inställning gnagandes i bakhuvudet, den som jag alltid bär med mig och den som jag alltid ifrågasätter så fasligt. Jag tar det som det kommer och oftast är det med ett lugn.

Eller...eh...kanske är det bra...eh...det gör mig lugnare...nervvrak...nervös....kanske jag skulle må bra av lite mer fasta ramar???

Nu ser jag SVT:s I Anneli. Det är jag det.

Istället

Efter återbesöket hos bm förra veckan hade jag tänkt skriva något om vikt, bristningar knipövningar, preventivmedel och allt sånt som man snackar om vid ett återbesök hos bm. Men viktsnack är ganska trist, likaså knipövningar. Kådisar är ju sådär spännande och bristningarna lever ju ett liv för sig så de skiter vi i.

Istället: Enkät.

Är du i ett förhållande? Definitionsfråga
Har du kysst någon idag? Om pyssar på den lille räknas så ja, hela tiden.
När går gränsen vid otrohet? Knepigt, men när man själv känner att man gått över gränsen. Är du romantisk? Mer ja än nej
Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Snäll, modig, ödmjuk.
Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Snäll, modig, ödmjuk.
Vad är viktigt i ett förhållande? Att kunna prata om allt, att uppmuntra varandras intressen och inte minst bra sex.
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Jahahaa.
Har du lekt med någons känslor? Ja
Hur många har du varit ihop med? Tre seriösa
Länge höll ditt längsta förhållande? 5 år
Hur länge var ditt kortaste? I ett par veckor, en av de jag inte räknar som förhållande.
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Förhållande.
Är du en bra pojk/flickvän? Det skulle jag vilja påstå.
Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Mitt lilla kid.
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? 18 och 19
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nej.
Hatar du ditt ex? Gjorde, men inte längre.
Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Ja, men inte längre.
Har du kvar någonting från dina gamla förhållande? Foton och smycken. Ett täcke tror jag bestämt också.
När du vill ha någon, vad gör du? Tar den.
Bästa raggningsrepliken? Don't do raggningsrepliker.
Hur skulle den perfekta dejten se ut? Dejter och dejter...funkar det så?
Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Just nu den lille mannen, men om man ska välja en man i en vuxen relation så är det pappan till lille mannen.
Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Bli totalt apförbannad, som jag blev den gången det hände. Men det behöver inte betyda slutet.
Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Nej, inte som det känns nu eftersom jag har en väldigt tveksam inställning till tvåsamhet som varar livet ut.
Vill du ha barn? Ja
Blir du lätt kär? Hela tiden.
Vad faller du för? Ytligt, lite utmärkande utseenden. När vi lär känna varandra vill jag se känslor och varma hjärtan.
Vad är det mest avtändande du vet? Svartsjuka.
Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Viktigt.
Har du fått ditt hjärta krossat? Ja.
Hur raggar du? Blir hellre raggad på. Men vill jag så tar jag.
Har du en ”utseendetyp” hos killar? Näsor och hår.
Vem var din första kärlek? En kille som jag gått i samma klass med i nio år.
Vad tycker du om att ligga på första dejten? Gör't om det känns rätt.
Vad tycker du om one night stands? På lika villkor är det helt ok.
Är kärlek allt i livet? Ja, grunden i allt.

Om mys

Det här med mys har aldrig legat mig nära i ord, mer i handling. För visst har jag myst och gilla't mycket. Alltid. Men jag har liksom aldrig använt mig av ordet tidigare. I alla fall inte på samma sätt som jag hela tiden slänger det runt mig nu för tiden, i stort sett varje dag. It comes with the kid om man så säger. Herregud så mys allting är. Det är mys på rysnivå. Behgligt rys menas då.

Helgen har i stort sett endast och alena bestått av mys. Mor och far var här och det var restaurangbesök, promenader i höstdunkel, soffmys, bebismys och inte så mycket mys på Drottninggatan inne i stan, men ändå lite mys där med, minus människorna som dräller omkring där. Det är ju rena fördärvet att vistas där under helgerna, men nu var det fler släktingar som var i stan och då stod High Street Shopping på listan och så blev det.

Förutom mys så har mamman klättrat ett steg eller två på självförtroendestegen vad gäller att hänga på stan med bebis. Åka rulltrappor, kryssa mellan smala butiksgångar och två restaurangbesök, varav ett bjöd på amning på stimmigt sushi-hak i Kungshallen, där barnet också bestämmer sig för att bajsa rikligt och rejält. Upp på ryggen med det bara. Byta i vagn har jag alltså gjort för första gången. Kläder och allt. Fasen vad det känns bra. Mys!