Söndagshumöret

Söndagar har aldrig varit min dag. Tårar är nära, upp och ner i humöret, oförmögen att ta beslut, tänker för mycket. Kanske är det så enkelt att jag tänker för mycket. Ofta är jag ensam på söndagar, för att jag vill det. Men vid närmare eftertanke så vill jag kanske inte alls det. Sådär håller jag på. För mycket tid att tänka är inte bra.

Går runt som en rastlös stolle eller ligger på rygg med dattan på magen och struntsurfar mig igenom timmar och timmar.

Inte mycket som är bra. Till exempel så vill man istället för vagnen som finns

nu ha den här. Typ, inte exakt, men typ.
Idag:
Gröt på fiberhavre, danskt surdegsbröd med tomater och kaffe.
En promenad till affären. Köpa tejp, frimärken och en Amelia Gravid, eller Vänta barn eller vad den nu heter.
Tog svängen ner till vattnet. Satt i solen o läste tidningen en stund till det kom en skock ungar som klättrade så närgånget att jag inte pallade mer.
Gick vidare mot 4H-gården, kollade in lammingarna som växer. Iakttog familjerna som hade picknick i solen.
Tog promenaden genom vitsippedungen och njöt av synen och fågelsången.
Kom hem, la mig på sängen och började bearbeta avundsjukan som började dra i mig. Önskan om att ha det mer ordnat, kunna köpa en vagn (se ovan), bo större än på 36 kvm, gärna bo tillsammans med fader osv.
Tuggar på ett äpple - det är fiberintagens dag idag.
Läser mer i Gravidtidning. Förlossningens olika stadier.
Buttrar till.
Fortfarande molande värken i mage/rygg.
Börjar tänka på allt jag skulle gjort den här helgen men som fortfarande bara rusar runt bland annat strunt i skallen. Gillar inte att göra mig själv besviken. Klarar inte av det längre.
Lagar korv stroganoff och äter för tre.
Pratar med mor och förklarar bitterhetens återkomst, klarar iaf att hålla tårarna tillbaka.

Tills vi lagt på luren sen kom dom.

Vad är det med söndagar. Ingenting känns bra med de dagarna. Det har det aldrig gjort.