Om att blogga

Det här med att ha en blogg är ju en ganska märklig sak. Inte för att det är unikt på något sett, var tredje brud i det här landet har tydligen en. Men varför vill man fläka ut sina tankar inför hela vilda webben när man kan göra det för sig själv i en fin skrivbok exempelvis?

För egen del skriver jag först och främst för mig. När jag var som mest snurrig i skallen började jag skriva dagbok för att få ordning på oredan. Jag tänkte det skulle hjälpa mig sortera och komma fram till ett beslut. Men det räckte liksom inte. Jag kände att jag behövde och behöver fortfarande hitta kvinnor i liknande situation, som kan ge mig en del av sina erfarenheter och som förhoppningsvis får ut något av att läsa om min historia. Genom att skriva offentligt får jag dessutom större utlopp för min kreativitet.

Något jag inte riktigt klurat ut ännu är vad jag står i anonymitetsfrågan. Jag har valt att vara anonym eftersom det finns en pappa som jag är vän med och det är inte hans historia som jag vill berätta. Det är min. Om jag inte var anonym skulle även hans historia uppenbara sig. Inbillar jag mig. Jag vet inte. Det känns bäst så här, hur som helst.

En fantastiskt fin grej med le blogg är att jag kommer kunna gå tillbaka, som i en virtuell dagbok, läsa och se hur saker och ting låg till vid den här tiden. Ifall jag skulle glömma.

Till exempel finns det här dokumenterat. Bilderna från vårt 2:a tjena till Sprall.