Förlossningsberättelser

Läser mycket förlossningsberättelser just nu. Man vill ju försöka skapa sig en bild av hur det ska gå till att få ut den lilla klumpen. De flesta jag läst lämnar mig ganska oberörd, med undantag för en. Förmiddagsläsningen hittade jag hos Emma Gray Munthe, ni vet hon som är jäkligt bra på att recensera film. Hon födde liten dotter för en vecka sedan. Medan jag läste fick hon mig att att förvandlas till fyraåringen som låg på mage i tandläkarstolen och bara nejnejnej jag vill inte, absolut inte gå igenom det, jag vill inte! Och sen: Herregud så himla fantastiskt!

Min inställning till förlossningen har hittills varit väldigt avslappnad. Nära på naiv, kan tyckas, när jag ser mig som ett rätt så stadigt stycke kvinna. Tänker oftast att bara jag håller mig lugn, lyssnar på min kropp (jag är en jäkel på att lyssna på min kropp), slappnar av, följer med i värkarna och andas så kommer naturen sköta allt på sitt sätt. Ut kommer ju ungen, det gör den ju. Men nu börjar jag bli rädd att jag ska förvandlas till den där fyraåringen som vred sig av skräck i tandläkarstolen och bara totalvägra.

Rädd för att bli rädd och handlingsförlamad och rädd att jag ska få panik när jag inte kan hantera smärtan. Skakandes och illamåendes. Och hur i hela världen är det möjligt att hålla på med alla byten mellan ställningar? Vilket sjå alltså, med ett vidöppet bäcken och ett halvt barnahuvud mellan bena.

Hon, Emma Gray Munthe, beskriver det bra här.
Hon är ju även en sån dära bra smålänning. Såna litar man på.